Bank: Dags att visa ryggrad mitt i allt bling-bling
Det var i Azerbajdzjan landslaget nådde den absoluta fryspunkten för snart tio månader sedan.
De började från botten, nu är de här.
På väg mot Baku. Den här gången har de i alla fall med sig en vision.
Det skulle kunna vara en sådan där löjlig gåta, ni vet, om elefanter i kylskåp eller norrmän i en hiss eller så:
Hur mycket fotboll får man plats med i en vecka?
Så mycket som behövs.
Sverige ska spela två tävlingsmatcher, träna, äta frukost, dopningstestas, ha teorigenomgångar, åka buss, flyga 800 mil tur och retur, spela ihop en startelva, stretcha, prata med journalister, läsa en Michel Houellebecq-roman – på sju dagar.
Det kan vara en av de intensivaste landslagssamlingar jag upplevt, för en ny förbundskapten som behöver all tid han kan få för att få ihop bitarna i något helt nytt.
Det är som det är. Jon Dahl Tomasson har vad han har.
Det känns nytt, det känns spännande
Dejan Kulusevski, Viktor Gyökeres, Alexander Isak, Hugo Larsson, Lucas Bergvall, Sebastian Nanasi och Yasin Ayari spelar intensivt smålagsspel på Stadions gräs före avresa. Solen skiner, man bländas av både den och den offensiva potentialen i det här laget.
Alla pilar pekar uppåt och framåt. Efter träningen hålls pressträff med ett rätt anonymt gäng, men det är samma där. Gabriel Gudmundsson? Grym i Champions League-kvalet, ordinarie i Lille. Mattias Svanberg? Skadefri och startelvaspelare i Wolfsburg. Yasin Ayari? Äntligen hemma i Brighton, med speltid och förtroende. Jacob Widell Zetterström (sannolikt den ende i truppen som läser Houellebecq)? Finfin start som förstemålvakt i klassiska Derby County.
När Janne Andersson-eran brakade in i en bergvägg i Baku i november i fjol var tanken tom. Det var ett landslag utan framtid, utan nutid, utan vare sig mening eller mål. Alla svek, både tränare, supportrar och sig själva.
Den gången åkte de dit som förlorare, den här gången åker de dit med väskorna fulla av fantasier om hur bra allt kan bli.
Det känns nytt, det känns spännande, det känns inte på något enda sätt säkert, men om vi inte tillåter oss att känna ett litet pirr i förväg – när ska vi någonsin kunna göra det?
Jon Dahl Tomasson har inget fungerande mittbackspar, han har knappt ett mittbackspar alls. Han har inte hittat en fungerande mittfältsbalans, och hans lag har släppt in billiga men logiska mål i parti och minut.
Om inte försvaret är samspelt, om tillräckligt många spelare har tillräckligt få defensiva reflexer i kroppen – då kommer inläggen, inspelen, de farliga situationerna runt det egna målet. Då kommer bollar trilla in.
Det är på allvar nu
Inför den här samlingen ska han välja mellan att ställa Viktor Johansson (en a-landskamp) eller Kristoffer Nordfeldt (utskälld i allsvenskan i år) i mål. Valet är spännande. Om Johansson släpper in två bollar är det Johanssons fel. Om Nordfeldt gör det kommer Tomasson tvingas bära lösskägg och solglasögon när planet landar i Stockholm igen.
Det är på allvar nu. Det ska spelas om poäng, om en bakväg till VM-biljetter.
Tomasson har förklarat för spelarna att han tror på dem, att de är bra nog för att dominera, underhålla, styra matcher. Det är klart att de gillar det. Förbundskaptenen pratar om få tillslag, blicken framåt, ett offensivt grundtänk. Jag pratar med Yasin Ayari, det låter som en beskrivning av hela hans sätt att spela fotboll.
Här finns spelare som vill framåt, som vill visa upp sig. En helt annan verklighet: ett lag som äter efterrätt innan grönsakerna och fibrerna.
Så jo, spännande kommer det att bli. Men bra?
Det är nu det är dags att visa det, att på något vis visa konturerna av en ryggrad mitt i allt bling-bling.
För tio månader sedan gav Victor Nilsson Lindelöf bort ett mål efter en minut, sedan rasade allt ihop i en desillusionerad röra, en sorgemonument över en epok.
Det laget hade åkt till Baku för att spela för hedern och historieböckerna, och förlorat.
Det här laget åker dit för att spela för nästa kapitel. Det känns inte tryggt, men det pirrar.