”Familjen är allting”

Johan Flinck

Alexander Gerndt i stor intervju

HELSINGBORG/BJUV. – Det är som en drog, säger Alexander Gerndt.

Nej, allsvenskans hetaste spelare pratar inte om målskytte utan om tatueringar.

I en stor intervju inför kvällens guldderby berättar gotlänningen också om förlamningen i vänsterbenet, sin förbjudna uppladdning och hur han lurade döden i tsunamin.

När vi kliver in tatueringsstudion i lilla Bjuv utanför Helsingborg utbrister Alexander Gerndt:

– Fan va man blir sugen på att göra en ny tatuering nu direkt.

Men det är inte mer än 29 timmar till årets största match i allsvenskan – kvällens derby mellan Malmö och Helsingborg – så allsvenskans hetaste spelare får lugna sig lite.

Sju mål

Han får nöja sig med att planera nästa konstverk prydnad på kroppen. Å andra sidan har Gerndt laddat upp tvivelaktigt inför Helsingborgsmatcher förr.

– Inför matchen mot Trelleborg flög jag och min son upp till Stockholm och körde vidare till Gävle där han fick packa ihop sina saker som skulle flyttas ner till Skåne. När klubben fick höra det så var de inte nöjda.

– Men jag hade lovat sonen att han skulle få flyga och sedan var det viktigt för honom att få känna att han verkligen flyttade.

– Sedan vann vi mot Trelleborg och jag gjorde ett mål så då var man rätt nöjda i klubben ändå.

Det är för övrigt bara Gerndt som gör mål för Helsingborg numera. De senaste fem omgångarna har HIF gjort sju mål – samt­liga signerade den 24-årige gotlänningen som värvades från Gefle i juli.

– Bra medspelare, är Gerndts ödmjuka förklaring. Jag får bollen där jag vill ha den.

Det är skillnad mot i Gefle?

– Ja, det är det.

Så du har egentligen inte blivit så mycket bättre?

– Nej, jag spelar i ett bättre lag. Det är lättare att spela då.

När du kommer fri så är inte målvakten särskilt stor just nu, va?

– Det är inte ens någon målvakt där.

Men det är alltså inte målskytte som är Alexander Gerndts drog.

Det är tatueringar.

– Man vill bara ha fler och fler. Det är ”antingen eller” med tatueringar.

Vi hittar sju tatueringar på Gerndts kropp (se här intill).

Allihop är tillägnade hans familj.

– Familjen är allting. De är där när man är glad och de är där när man inte är glad. Jag försöker ge dem så mycket som möjligt.

”Känts rätt från början”

Gerndt är bara 24 år men är redan gift sedan två år med My, 22, och tillsammans har de två barn – sonen Leo, 4, och Leia, 1.

– My och jag träffades sista våren på gymnasiet. Leo föddes ett år senare.

Det är rätt ovanligt i dag att bilda familj så tidigt?

– Ja, det är många som först satsar på karriären.

Jo, och du struntar ju i karriären?

– Karriären, va fan är det (skratt). Nej, men som fotbollsspelare har man förmånen att vara hemma mycket på dagarna. Det har känts rätt från första början.

Håller ni den här takten i avlandet så kommer ni snart ha en hel startelva?

– Nej tack. Nu är det paus. Man ska ha tid för de barnen man har också.

Har familjen alltid varit viktig för dig?

– Efter tsunamin håller man hårt i det man har.

Juldagen 2004 kom Alexander med sin mamma, bonuspappa och två yngre bröder, 15 och 13 år, till Phi-Phi Island och de två bungalowsen vid stranden.

Dagen efter kom tsunamin.

Småbrödernas pappa var i den ena bungalown medan resten av familjen var i den andra när jättevågen slog in.

– Jag fick upp ett fönster, tog mig ut och lyckades sedan hålla fast mig och min ena lillebror, Oliver, i en stolpe, berättar Alexander.

Mamma Kristina och den andra brodern, Simon, flöt in i ett hus där väggen rasat in.

– De sögs in under alla möbler. Min lillebror är stark så han lyckades få bort det han hade över sig och ta sig upp till ytan. Men det orkade inte mamma.

– När min lillebror sedan kände att något rörde vid hans ben tog han tag i det och drog upp. Det var vår mamma. Simon räddade livet på henne.

Brödernas pappa anslöt och sedan flydde de upp i bergen ett dygn.

– Det var tillfälligheter och tur som gjorde att vi överlevde.

Hur har tsunamin påverkat dig?

– Man värderar en del grejer helt annorlunda. Det finns en del saker som är viktigare än andra, och de håller man hårt i. Som familjen.

Gerndt och hans två bröder har tatuerat in ”Tillsammans är vi starka” på kroppen som minne av händelserna.

– Tatueringarna är exakt likadana; en symbol för att vi klarade oss.

Har du varit tillbaka i Thailand?

– Nej, min fru vill det. Hon tror att det skulle vara bra för mig. Så det kanske blir så. Men då tar jag inte med barnen.

Varför?

– Jag vet ju vad jag ska göra om det skulle hända igen. Jag känner mig säker. Men jag har två barn och bara två armar. Min fru då? Hur ska jag hjälpa henne i så fall?

”Blev bra över en natt”

Alexanders liv verkar vara fyllt av dramatik. För två år sedan kolliderade han med målvakten på en träning med Gefle och landade på ryggen.

– Det var en helt vanlig duell. Men när jag skulle resa mig upp gick det inte. Det var en äcklig känsla. ”Vad är det här?”

Han låg på sjukhus i en dryg vecka.

– Jag kunde inte gå och de trodde att jag hade brutit ryggen. Jag låg och tänkte på att jag inte skulle kunna spela fotboll med Leo, att han skulle kunna gå men inte jag.

Du såg ett liv framför dig i rullstol?

– Ja. Jag hade ingen aning vad jag kunde vänta mig. Man sa att det var en nervskada.

När han hade varit hemma några dagar vaknade han en morgon och kunde plötsligt gå igen.

– Det var helt sjukt. Jag blev bra över en natt.

Tror du på Gud?

– Nej.

Du har inte funderat på att börja tro på Gud?

– Nej. Det har ju funkat hittills så jag ska nog fortsätta med att inte tro på någonting.

Men i kväll är det många helsingborgare som tror på Gerndt.