Bank: Blåvitt bryr sig inte om att det inte passar
GÖTEBORG. Ett passningsbaserat spel i ett inte särskilt passningsbegåvat lag.
IFK Göteborg fortsätter.
Blåvitt bryr sig inte om att det inte passar.
Välkommen till änglarnas stad.
Hösten 2018 blåser det här, regnet piskar som en Ak4-salva i ansiktet, hur man än vänder sig har man – som det heter här – rôva bak.
Sportchefen Mats Gren hade valt att lämna landet (”inplanerad scoutingresa”), mitt i stormen. Ett nytt sätt att hamna offside. Före avspark i rival- och klassikermötet mot AIK tog Blåvitt emot klubbikonen Mikael Nilsson på innerplan, delade ut tröja nummer 50 dagen före födelsedagen, och frågade hur det kom sig att han aldrig lämnade IFK när han väl kom hit.
– Varför skulle jag gå till en skitklubb ute i Europa bara för att tjäna perngar? Jag ville hellre vara här, i Göteborg, och vinna titlar.
Den som vill vinna titlar i Göteborg 2018 får köpa lotter på bokmässan.
AIK flög hit för att stapla tre poäng till på sin guldstapel, med Dalkurd och Örebro kvar att möta innan landslagsuppehållets omgrupperingar. Jag tror ärligt talat inte att de var särskilt rädda när de kom hit. De mötte inte Mikael Nilssons Blåvitt, de mötte inte ens det där fysiska, aggressiva 4-4-2-gänget som alltid, alltid var ett helvete att spela mot, alldeles oavsett vad det stod på tröjryggarna.
Vad de mötte?
Jag ägnade hela första halvlek åt att försöka förstå det.
Lycka till, Robin. Gör nåt, kompis.
Poya Asbaghi skrev ut sitt lag som 3-4-3, med hela tät-tridenten Kharaishvili-Söder-Abraham från start, men det var en trebackslinje som kameleontskiftade form konstant. Libero-hjärtat André Calisir klev fram när IFK hade boll, samtidigt som vingbackarna Victor Wernersson och Emil Salomonsson föll. Fyrbackslinje då, fembackslinje när AIK vårdade sig upp på offensiv planhalva.
Konsekvensen fanns i hur Blåvitt försökte ta sig fram, och det var inte särskilt smickrande för vare sig spelare eller tränare.
Så här såg det ut:
20-årige målvakten Tom Amos försökte rulla ut, Blåvitt stressrullade runt bollen i backlinjen tills någon av ytterbackarna hamnade i tekniskt trångmål och skickade upp en oartikulerad crossboll mot Emil Salomonsson (han påminner ganska mycket om en back i ett bordshockeyspel – man vet var man har honom där ute i kantfåran) eller en lika hopplös höjdboll mot Robin Söder, 152 centimeter lång, som hade två dubbelt så långa AIK-backar i ryggen och noll understöd.
Lycka till, Robin. Gör nåt, kompis.
AIK rullade runt bollen med en helt annan kvalité, även om de förstås hade svårt att hitta in bakom IFK:s välbefolkade backlinje (de tappade inte boll, de skickade bara bort den). De hittade mötande fötter överallt – åtta av dem sitter på bläckfisken Henok Goitom – och vände spel i sidled varv efter varv. Det var utspelning, men kanske inte utklassning eftersom de hade svårt att komma fram till målchanser eller ens avslut.
Mitt i första halvlek gjorde det det, till slut.
Sebastian Larsson böjde in ett Sebastian Larsson-inspel från höger, Tarik Elyounoussi stötte in 1–0 i mål från ett par meter.
När IFK Göteborg gick in i den här säsongen hade de varken muskler eller attraktionskraft nog för att kunna få hit den sorts tränare de kanske egentligen ville ha, istället investerade de i idéer och visioner. Poya Asbaghis tankar om trebackslinje och passningsspel var i alla fall något. En sommar och en höst senare står de här med ett lag som ska ”kriga” men som saknar redskapen för det.
De blev bättre efter paus, det ska sägas. Bättre koll på Kristoffer Olsson (Sebastian Larsson blev ett sömnigt AIK:s väg framåt i andra halvlek), fler spelare framåt av nödvändighet – men resultatet var likartat: den höga bollen mot Söder, den förlorade långa bollen ut mot Salomonsson. När Tobias Hysén kom in och organiserade anfallsspelet på egen hand, genom att möta lite djupare, fick de i alla fall en offensiv. Inte sorten som ledde till chanser eller ens avslut, men ändå.
Vem tror att Mats Gren kan fortsätta?
AIK hade sina 1–0, sina tre poäng, även om de inte längre hade sitt spel kvar. De tuffar på, deras mångmiljonsatsning är fortfarande på väg åt rätt håll.
Vart IFK Göteborg är på väg vet ingen, jag tror inte att de bestämt sig själva än. De ska väl inte behöva åka ur, men vintern är på väg, och det är då vi får veta vad 2018 var för något.
Ett hemskt år? Ja, förstås.
Men var det början på ett bygge av ett nytt lag, kommer Poya Asbaghi få peka på ett par passningsspelande knattar till? I så fall var 2018 ändå värt något. Men vem tror på det nu? Vem tror att Mats Gren kan fortsätta, sanktionerad av våldssupportrar? Att det finns någon kraft kvar i drömmen om ett lirarlag byggt på lågbudget?
Den här fredagen fyller Mikael Nilsson femtio år. Det blåser och regnar, Henok Goitom har precis skickat in 2–0 för ett guldgrått AIK i slutminuterna.
Vem vill hellre vara i Göteborg nu, för att vinna titlar?
