En match att älska

Oskar Månsson: Det går faktiskt inte att värja sig

helskärm

Läktare som vibrerar, känslor som svallar, nerver som dallrar, logik som sätts ur spel.

Ja, allt det där kan vi förvänta oss, men det betyder inte att allt är som vanligt.

Den här gången kommer Djurgården först i tabellen.

Vi kommer till det sportsliga lite längre ner, men jag tänkte börja med en klyschig fråga.

Hur känns det?

Om du läser den här krönikan så har du förmodligen ett intresse av AIK, Djurgården eller åtminstone allsvenskan i sin helhet, så något borde du rimligen känna.

Men okej, jag ger lite betänketid, och svarar själv först:

– Tackar som frågar, det känns fantastiskt.

För mig som inte investerar några klubbsympatier är det nästan bara en njutning att få ladda upp inför ett tvillingderby. Visst, även jag kan känna en liten oro för att det blir stökigt någon gång under dagen, eller bara en extra nerv i största allmänhet, men på det stora är det ganska enkelt.

Jag älskar de här matcherna.

När de första banderollerna vecklas ut, när sångerna från kortsidorna drar i gång, när veckolånga tifoförberedelser exploderar i ett par minuter…då går det faktiskt inte att värja sig.

Då knottras huden vare sig man vill eller inte.

Och sen: matchstart. Urladdningen på läktarna, urladdningen på plan, ljudnivån som hela tiden tycks öka. Jag har varit på några stora matcher i Europa, bland annat Old Firm-derby i Glasgow, och har varje gång stärkts i övertygelsen om att våra derbyn har läktare i världsklass, alldeles oavsett om spelet nere på plan håller...allsvensk klass.

Den värsta matchångesten av alla

Men åter till frågan, nu när du fått tänka efter.

Hur känns det?

Om du är inbiten supporter så gissar jag att den här dagen är en enda lång plåga. Jag vet inte hur många gånger jag lyssnat på mina vänners ångesttraggel inför en viktig match, och just den här är värst av dem alla.

Vilket i och för sig är ganska logiskt.

Det finns gott om tydliga rivaliteter i landet, men AIK vs Djurgården är faktiskt i särklass. Ingen annan match kommer i närheten när det gäller kombinationen lokalförankring, historik, känslosvall och tonläge.

”Bara vi inte förlorar!” är ett mantra som många använder sig av, och det är en sak som skiljer den här matchen från andra. Det är inte bara AIK som kan få sig en släng av hybris här i Stockholm, men inför derbyn brukar inställningen vara påtagligt blygsam. Så länge ditt lag kommer undan med ett kryss så är det ändå okej, då slipper du pikarna från vänner/kollegor/random folk dagen efter. Att alla vill vinna säger sig självt, men för många är det ändå bara bonusen efter att man klarat uppgift nummer ett: att inte förlora.

Så vilket lag slipper det?

Pelle Olssons Djurgården har sex raka vinster, en fantastisk formtopp av en klubb som rätt få trodde på inför säsongen, åtminstone vad gäller toppstrid. Själv tyckte jag tidigt att sportchefen Bosse Andersson hade gjort ett storartat jobb under försäsongen med små resurser, men jag kunde inte gärna förutspå den här utveckligen. Och jag hade inte på känn att en före detta basketspelare skulle skicka in nio mål på sju starter och två inhopp, det får jag väl erkänna…

För om Djurgårdens säsongsstart är strålande så är Nyasha Mushekwis inget annat än sensationell. Även om han inte gör många knop utanför straffområdet så verkar han kunna göra två mål per chans just nu.

En tydlig svaghet

Däremot är det ett stort avbräck att Emil Bergström saknas. Den unge kaptenen har tagit ytterligare ett tydligt steg i år och har bildad ett robust mittblock tillsammans med den stenhårde Omar Colley. Derbyersättaren Fredrik Stenman har gott om både rutin och kunnande, men har inte spelat en minut i allsvenskan i år. Det känns som en tydlig svaghet på förhand.

Men den stora pressen ligger på AIK.

Fram till veckans match mot Göteborg var säsongsupptakten godkänd, men efter 0–3-smällen har insatserna höjts för Andreas Alm och hans spelare.

En förlust skulle innebära tio poäng upp till Blåvitt – och sju till lokalrivalen. Det var länge sedan AIK hade konkurrens om att vara bäst i stan, men nu gör faktiskt Djurgården ett ordentligt försök.

Det finns också ett antal frågetecken i truppen, inte bara vad gäller Nabil Bahouis kropp. Enligt Expressen är det klart att Panajotis Dimitriadis kommer att lämna för Turkiet, och i så fall uppstår ett stort hål på innermittfältet, åtminstone så länge som Dickson Etuhu famlar efter bollkänsla och tempo.

Det är förstås för tidigt att utvärdera rekryteringsarbetet men än så länge har de flesta nyförvärven underpresterat. Nämnde Dickson har varit precis så skadedrabbad som många befarade, anfallaren Fredrik Brustad har varit mer otajmad än han är snabb – det säger inte lite – och högerbacken Haukur Hauksson har inte blivit den offensiva kraften som AIK hoppats på.

I en egen liga emellanåt

Samtidigt har andra spelare verkligen stuckit ut.

Veteraner som Henok Goitom och Nils-Eric Johansson har burit laget med idel fina prestationer medan den unike talangen Ebenezer Ofori emellanåt spelar i en egen liga. Allroundmittfältaren Johan Blomberg har också varit nyttig, även om hans insatser har pendlat en del. Men om vi tittar framåt så tror jag att AIK behöver stärka upp med en eller två etablerade spelare i sommar, sådana som kan lyfta laget på en gång.

Nåväl.

Det där är en framtida diskussion och den kan vi faktiskt strunta i i kväll.

För i kväll är det derby och då räknas bara nuet.

Så hur känns det?