Vet inte ens vem som ska stå i mål
SAINT-NAZAIRE. Mästerskap gör hjältar till sopor och syndabockar av hjältar.
Man behöver inte vara irländsk målvakt för att veta det.
Men det underlättar säkert.
Erik Hamrén valde att stänga Sveriges träning i går, för första gången i modern tid skickades pressen utanför murarna utan att få se så mycket som ett stretchat Kim Källström-lår.
Speciella förutsättningar kräver speciella val.
För fyra år sedan tog Giovanni Trapattoni med sig ett utschasat, nedtränat irländskt landslag till Ukraina, och såg dem gå in
i väggen. Martin O’Neill tog lärdom, häromdagen valde han istället att ge sina spelare en träningsfri dag för att komma så fräscha som möjligt till premiären mot Sverige i morgon.
Vi har följt så pass många blågula träningar och matcher nu att vi tror oss veta vilken startelva Sverige satsar på, vilket spelsätt Erik Hamrén tänkt sig och vilka anfallsvapen han hoppas vinna matchen med.
Om det finns en x-faktor så spelar den i vitt och grönt.
Irland har växlat mellan traditionell, brittisk motorvägsfotboll med långa bollar och ett mer passningsorienterat bollinnehavsspel. De har visat enorm moral i kvalet, och har haft Roy Keane-initierade lagsprickor att brottas med.
Och den här gången vet de inte ens vem som ska stå i mål.
Det är verkligen inte så det brukar vara.
Irlands moderna målvaktshistoria har inte särskilt många kapitel, men de är sannerligen inte innehållslösa. Den elegante gentlemannen Packie Bonner, en fiskarpojke från det enkla Donegal, vaktade det där målet i femton år. Sedan tog Shay Given, även han från Donegal, över och stod där ännu längre.
Ravelli-hjälte i VM 1990
Bonner var med om allt, under de gröna, sköna åren på 90-talet när Jack’s Heroes charmade världen. 1990 var han Ravelli-hjälten som räddade en rumänsk straff i åttondelsfinalen i VM i vad som är irländsk fotbolls allra mest klassiska landslagsögonblick.
Fyra år senare fumlade han in 30-metersskottet från Wim Jonk som skickade hem Irland från VM i USA.
Bonner mådde inte bra under den turneringen, han saknade reservmålvakten och rumskompisen Gerry Peyton (målvaktstränare i AIK och Arsenal efter karriären), han hade behövt den tryggheten.
I morgon kommer Irland att gå in på Stade de France inför tiotusentals fans, de vet att de kan slå de allra flesta – kan man ta fyra kvalpoäng av Tyskland så kan man det – och de har verkligen ingen anledning att darra inför Sverige.
Men någon målvaktstrygghet har de verkligen inte.
I kvalet stod Shay Given, 40, ibland, David Forde ibland och West Ham-reserven Darren Randolph ibland. När de mötte Slovakien i mars stod Rob Elliot. Given har opererat knät, Elliot har haft lårproblem, den ende som fått kontinuerlig speltid under hela säsongen är Sheffield Wednesdays Keiren Westwood, men det har länge ryktats om en spricka mellan honom och förbundskaptenen Martin O’Neill.
Verkligen ingen trygghetsgaranti
Darren Randolph är ingen trygg, tyst man från Donegal.
Hans pappa Ed flyttade till Irland från USA, för att spela basket, och om Darren bara varit lite längre hade han förmodligen satsat på att nå NBA snarare än EM.
Nu blev det som det blev, och efter en karriär som varit mer hackig än harmonisk är han här. Det räckte med ett lyckat inhopp mot Tyskland och en hyfsas säsongsavslutning med West Ham för att han skulle slå sig fram till rollen som förstemålvakt.
Inte för att han är ett riktigt bra alternativ, utan för att han är det bästa som finns.
Han är bra på att sätta igång spelet, han är fysiskt stark, men han är verkligen ingen trygghetsgaranti.
Irland har lagt allt fokus på matchen mot Sverige, de har sagt öppet och ärligt att matcherna mot Belgien och Italien kommer i andra hand. Det är mot Sverige de ska försöka dominera matchbilden, det är mot Sverige de ska lägga grunden till en slutspelsplats.
Erik Hamrén stängde sin träning i går, målvakterna inledde med att köra individuell träning för sig själva på en egen plan, men alla vet att det är Andreas Isaksson som kommer att stå, och att han egentligen aldrig någonsin gjort en riktigt svag landskamp.
De flesta räknar med att Randolph kommer att stå
i Irlands mål i morgon, men ingen vet säkert. Det kan bli Given, det kan bli Westwood. Det kan bli en otäck premiär för Sverige.
Men när det gäller målvakter är det verkligen inte Erik Hamrén som ska oroa sig mest.