Hoppa till innehållSportbladet

Dagens namn: Ingegerd, Ingela

Bank: Vi börjar känna Tomasson nu

TALLINN. I fredags fick vi se landslagets nya ansikte. En bra första dejt, med lite baksmälla efter.

I kväll ska Sverige ha roligt igen.

Så länge de orkar.

För 400 dagar sedan låg jag i en hotellsäng i Tallinn, med ultrahög feber, och såg Sverige spela fin svanesångsfotboll på tv. 5–0 mot Estland, ett sista party på väg mot mörkret.

Vad har vi hunnit med sedan dess?

Jag har frisknat till, tackar som frågar. Svensk fotboll har bytt ut hela sitt ledargarnityr, skrivit historia med sin första utländske förbundskapten någonsin, och gett sig ut på en resa mot en ny fotbollsidentitet.

Nu är vi tillbaka i Tallinn, på A Le Coq Arena (your name is Coq, arenan). Med vad?

Tja, till att börja med är vi här med en nyfikenhet, spår av upprymdhet nästan. 2023 slog landslaget i boten, allt var mörkt och över, en väntan på om- och nystart med en väldigt speciell generation fotbollsspelare.

I Bratislava såg vi för första gången hur det är tänkt att de ska erövra världen, idéer omsatta i kött och blod och en fenomenalt frenetisk fotbollshalvlek.

Där var den, Jon Dahl Tomassons fotboll.

Jon Dahl Tomasson.

En tankerevolution

Vad har vi lärt oss om den, på ett drygt halvår? Att han lägger extremt stor vikt vid spelarnas klubbvardag, att han och hans stab följer ett femtiotal spelare och letar efter tecken och egenskaper inför varje samling. Är den här spelaren modig nu? Spelar han som vi vill? Verkar han vara i form? Om tidigare förbundskaptener prioriterat tryggheten i kollektivet, en tydlig modell, så är det här en tränare som skiftar friskt utifrån hur det ser ut i nuet.

Det är det ena. Det andra är en tankerevolution, att lita totalt på den egna slagkraften: Släpper vi in två? Då får vi göra tre. Hur försvarar vi? Genom att attackera.

Det är inte konstigt att Dejan Kulusevski varit den som tydligast formulerat det här lagets ideologi och identitet – han är ju van vid den, han känner igen det från sitt dagjobb i London.

När jag satt ner med Kulusevski dagen före Estlands-matchen så pratade han om det som ett slags hjärntvätt. Man ska framåt, alltid framåt, även om det betyder hög risk, att det finns enorma ytor för motståndare att kontra mot, att det kan bli fruktansvärt tufft mot mindre presskänsliga motståndare, eller att det är omöjligt att bibehålla samma sorts aggressivitet i 90 minuter. Inte ens de mest vältränade, samspelta klubblagen klarar det.

Men Sverige ska framåt. Sverige ska inte åka med i matcherna, de ska styra dem.

– Svaren på problemen är oftast att gå framåt, att pressa, som Dejan Kulusevski säger.

Jag har mängder av invändningar mot det, i det långa loppet, men bristen på underhållningsvärde är inte en av dem.

Fest eller inte? De avgör

Estland borta i mitten av oktober? Det ska bli kul!

Hur kul? Det beror ju lite på esterna om det blir fest eller inte. De har (också) skyfflat om de senaste månaderna, och de kommer förstås inte att bjuda på samma presenter som de gjorde i Solna senast. 33 avslut, tio på mål, 70-procentigt bollinnehav. Förbundskaptenen Jürgen Henn pratar om matchen i Solna som en viktig lektion för laget.

Viktor Gyökeres under matchen mot Slovakien.

Det lär alltså bli en helt annan uppgift för Sverige. Mer straffområdesspel eller inläggsspel för Viktor Gyökeres (som är mitt i en oroväckande, hundra minuter lång måltorka), mer trånga ytor att dyrka upp för Kulusevski-, Ayari- eller Nanasi-typerna.

En annan Tomasson-egenskap syns i kväll – förändringarna han gör handlar mer om spelartyper. Mot Slovakien, borta? Jesper Karlströms terriertäckande framför backlinjen. Mot Estland? In med Sebastian Nanasi, ner med Yasin Ayari, en annan balans.

Vi börjar ju känna Jon Dahl Tomasson nu. Vi har sett att spelarna köpt in sig med övertygelse och svett. De lär pressa högt igen, jaga bollvinster igen, ösa på så länge de orkar igen.

Mot Slovakien räckte det i en dryg halvlek och till ett helt okej resultat. I kväll kan man hoppas på att få se Hugo Larsson eller Sebastian Nanasi spela fotboll en stund, önska sig ett lag som inte ger bort mjuka mål, se fram emot ännu tydligare konturer till bilden av ett nyrenoverat landslag.

Det är mörkt och kallt i Tallinn, men det går att längta efter fotboll ändå. Sverige vill framåt, bara framåt. Härifrån ska de ta med sig tre poäng, eftersom inget annat duger.