Asaharas fem punkter: ”Det går fort i hockey”
Publicerad 2021-07-07
Ett isländskt yrväder har överträffat ett provspel med råge. Ett Skånederby blev både stabilt och sömningt på samma gång. Historier återupprepade sig på Tunavallen och klockan slog, slog och slog på Stockholms Stadion.
Här är Makoto Asaharas fem punkter efter en matchfylld, damallsvensk onsdag.
1. Det isländska ”Yr-vädret”
När det stod 0–0 i paus i Linköping så hade jag egentligen en analys med annan laddning i åtanke på denna punkt. För visst kändes det som att Johanna Rytting Kaneryd saknades där på den offensivare delen av högerkanten. Visst verkade inte Stina Blackstenius vara riktigt lika skoningslös framför målet som vi nästan vant oss vid under våren och sommaren. Och visst verkade Linköping ändå ha viss kontroll på detta – igen? Likt de hade senast lagen möttes.
Sedan kom ett isländskt yrväder och stormade rakt igenom den östgötska försvarsmuren.
Att 19-åriga Dilja Yr Zomers erkänner att den där klackassisten till Milica Mijatovic (som för övrigt visar just hur farlig hon kan vara väl när hon får bollen rättvänd i den där ytan som hon så ofta hittar) inte var medveten är en sak. Men det tar inte ifrån det faktum att det var oerhört vackert. Det var heller inget fel på nicken till 2–0, som gav Zomers hennes fjärde mål för säsongen.
Och detta är alltså en spelare som inför säsongen anlände lite på chans för ett provspel och lyckades imponera nog för ett kontrakt.
– Mitt mål är att få spela i A-laget, men jag får göra mitt bästa på träningarna och sedan är det upp till tränaren att bestämma, sade Zomers i samband med att hon presenterades, mer eller mindre ur intet, i Häckentröjan i våras.
Nu kan vi konstatera att inte bara provspelet var lyckat utan betydligt mer än så.
2. Maanumlöst – men inte potentiallöst
Att Linköping skulle gå ut och spela offensiv propagandafotboll (spoiler alert, det gjorde de inte) mot BK Häcken trodde nog ingen på förhand. Framförallt med tanke på vem som saknades.
Att Frida Maanum, som av allt att tyda är på väg till England, kommer bli saknad, är saknad och lär fortsätta vara saknad kan alla som sett damallsvensk fotboll denna säsong förstå utan allt för mycket analyserande. Trots allt har Maanum varit allt och lite till för Linköpings offensiva spel och förmåga att kontrollera matchbilder och matchtempon. Att Nilla Fischer (den damallsvenska historiens mest uppenbara val av kaptensersättare?) förespråkade i pausvilan att laget behövde ha fler passningar inom laget i andrahalvleken var inte direkt överraskande.
Med det sagt finns det fortfarande mycket spännande kvar i det här laget. Och då syftar jag inte bara på den fortsatt ramstarka defensiven, som jag fortfarande anser vara ett av seriens bästa trots baklängesmålen denna afton. Cornelia Kapocs bollbehandling och en-mot-en-förmåga är få som besitter. Uchenna Grace Kanu är alltid farlig när hon har målvittring. Och Sofie Bredgaard är väldigt nyttig på både det ena och andra sättet i offensiven.
Men så klart Maanum ändå saknas.
Och det lär hon göra oavsett vem hon ersätts av under sommarfönstret.
3. Medvind kontra motvind
Med 0–16 i målskillnad på de tre senaste matcherna så var det ganska enkelt på förhand att fastslå vad som hade varit ett lyckat utfall för AIK borta mot Eskilstuna.
Mål framåt? Ett steg framåt.
En poäng? En framgång.
En seger? En bragd.
Med de ekvationerna till hands så kändes det som att AIK, betydligt bättre defensivt än vad vi vant oss vid på sistone, faktiskt var på väg mot en ack så välbehövlig framgång här.
Men Eskilstuna, som lite subtilt har hållit tre raka nollor och tagit tre raka segrar, skulle till slut förlänga båda dessa sviter.
Firma Loreta Kullashi-Felicia Rogic utnyttjade precis så mycket möjligheter som behövdes för att ordna tre nya poäng och vunnen mark på den övre halvan av tabellen. Och AIK? De lyckades slå krokben på sig själva – ännu en gång.
Att det var Hannah Davison, lagets kanske bästa försvarsspelare under den första halvan av årets allsvenska, som gick bort sig kändes nästan symboliskt för nykomlingens icke-existerande flyt med marginaler.
När Emma Santamäki curlade upp matchens sista spark, en frispark i ypperligt läge, så påminde det också om den laguttagningsrelaterade motvinden som AIK faktiskt stretar igenom för tillfället.
Det är lätt att sitta här och säga att Honoka Hayashi hade ”punchat” in den. Det kan vi ju så klart inte veta. Men AIK är nog tacksamma att det är ett uppehåll som väntar nu över OS i alla fall.
4. Sömnigt eller stabilt?
Kristianstad lyckades med något de inte ens var nära att lyckas med senast – det vill säga stänga igen bakåt.
Med tanke på att de gick från sex insläppta mål mot BK Häcken till noll insläppta mål borta mot Vittsjö så var det ju på så vis ett enormt steg framåt.
Med tanke på att de dessutom gick från noll poäng till en poäng så var det ju ett steg framåt där med.
Samtidigt är det tydligt att det är väldigt svårt att riktigt veta var vi har Kristianstad den här säsongen, med höga toppar och låga dalar.
Vittsjö? De är exakt där man kan förvänta sig att de ska vara. Faller aldrig ihop hur hårt det än blåser. Sticker för den skull heller aldrig fram med några bombastiska insatser och någon form av toköverlägsenhet någon gång. De tar sina poäng. De håller sina nollor. Och är bara geniunt stabila, etablerade och säkra.
Den stabiliteten, kombinerat med ett Kristianstad som visade sig på sin stabilare sida, gav just ett Skånederby som mer eller mindre bara handlade om stabilitet.
Vilket i sin tur kan bli ganska sömnigt. Framförallt var det mållöst.
5. Det går fort i hockey...
Som saker och ting kan förändras och förvandlas på bara någon månad.
30 maj gjorde Djurgården säsongens allra mest intetsägande insats borta i Piteå och förlorade med 0–1. Det fanns ingenting som tydde på att det skulle lyfta. Spelet var hackigt, icke-fungerande och osammanhängande. Resultaten var undermåliga. Läktarna gapade tomma. Och Pierre Fondin satt redo med biljetter till en safariresa på savannen.
7 juli så är läget helt och hållet annorlunda – även om motståndet var detsamma. Nellie Lilja har precis dundrat in 2–0 mot just Piteå, samtidigt som hemmapubliken, åter i ett större antal och med laddade sångröster, jublar i kapp med att måljingeln (den som även används på Hovet) spelas på Stockholms Stadion. Precis som de gör när Sara Olai sätter dit 3–0 på en hörna i slutminuterna.
”Klockan slår, klockan slår, Djurgårn’ gjorde mål!”
Visst slog klockan och visst gjorde de mål, tre gånger om dessutom. Men framförallt har blåränderna nu tagit elva poäng, vunnit tre matcher och hållit fyra nollor på sina senaste fem framträdanden efter den där bortaförlusten i norr.
Bottenstriden har blivit irrelevant. Pierre Fondin sitter säkrare än någonsin på sin post efter ett superlyckat formationsskifte. Djurgården vinner en fotbollsmatch.
Det går fort i hockey, som man brukar säga.