Laul: Gunnar Larsson är svensk fotbolls mest framgångsrike klubbledare genom tiderna
Fader Gunnar är i himlen.
Han skapade ett blåvitt rike på jorden.
En omsorgsfull pappa, en engagerad göteborgare och en envis fotbollsledare som hade lösningen på allt.
Nästan allt.
För drygt två veckor sedan ringde jag Gunnar Larsson, 80.
Eftersom idrottsvärlden står stilla på grund av coronakrisen är vi på Sportbladet tvungna att fylla ut spalterna med nostalgi.
Ett fotografi på en naken Torbjörn Nilsson med dåvarande statsministern Olof Palme i IFK Göteborgs omklädningsrum från hösten 1985 hade väckt mitt intresse, och jag bestämde mig för att gå till botten med historien bakom bilden.
När Gunnar Larsson svarade i mobiltelefonen lät hans röst svagare än normalt. Han berättade att han var inlagd på Mölndals sjukhus.
Oj, det visste jag inte. Är det coronaskiten eller? undrade jag.
– Nej, det är det som tur är inte, sa Gunnar.
Gunnars bekymmer där och då var av annat slag. En inflammerad höftled, lika envis som gubben Larsson själv.
– Den har varit fruktansvärt jobbig och har hållit på i flera år nu. Inflammationen kommer tillbaka och så får jag åka in och behandla det, suckade Gunnar.
När jag förklarade mitt ärende sken han upp. Han mindes fotografiet på Torbjörn och Palme väl.
– Det är två goa gubbar kan man ju säga, skrockade Gunnar från sjuksängen.
Mest framgångsrik genom tiderna
Sett till titlar är Gunnar Larsson svensk fotbolls mest framgångsrika klubbledare genom tiderna. Under hans styre 1982 till 2001 vann IFK Göteborg svenska cupen tre gånger, allsvenskan tio gånger och Uefacupen två gånger.
Ingen har vunnit så mycket som fader Gunnar, och inom idrotten är det titlarna som räknas.
Han tog över som ordförande i Blåvitt våren 1982, mittemellan Uefacupkvartsfinalen mot Valencia och semifinalen mot Kaiserslautern. Blåvitts ekonomi var körd i botten och gamla styrelsen avgick.
Segern mot Kasierslautern gav inte bara Gunnar Larsson en flygande sportslig start, ett föreningshotande underskott på 650 000 kronor vändes till 1,6 miljoner i vinst över en match. Något som ordförande Larsson välkomnade särskilt mycket, gammal revisor som han var till yrket.
”Han hittar rätt i beslutsfattandets labyrinter”, skrev journalisten Helge Samuelsson i Göteborgs-Posten dagen efter att Gunnar valts till IFK-ordförande i mars 1982.
Förmågan att hitta lösningar stack ut
Under de följande åren som blåvit bas var det just det som stack ut – Gunnar Larssons förmåga att lösa alla oväntade svårigheter och nya hinder som alltid dyker upp längs den krokiga stig som utgör fotbollsledarskapets innersta väsen.
”Fader Gunnar” brukade han emellanåt kallas. I bland sades det med glimten i ögat, ibland i ren frustration. Gunnar Larsson tillhörde den generation idrottsledare som var mer eller mindre allsmäktiga i sin förening. Idag är ansvarsområdena mer utspridda på olika kompetenser.
Även om vännerna var långt fler än fienderna gjorde han sig en del ovänner längs vägen. Bråket med Teddy Lucic från 1998 är ett av de mest uppmärksammade. I grund och botten handlade mindre om Larsson vs Lucic, mer om en svunnen fotbollstid vs Jean-Marc Bosman.
IFK Göteborgs senaste guldålder tog slut i den vevan och Gunnar Larsson följde med skeppet i princip hela vägen till botten innan han avgick 2001 (för att bli ordförande i Riksidrottsförbundet). Men innan han lämnade Blåvitt tog han ett för framtiden viktigt och riktigt beslut: att satsa 20 miljoner kronor på ungdomsutveckling i Änglagården.
”Palme gillade Gunnar som sjutton”
Det var på Gunnar Larssons invit som Olof Palme besökte Ullevi och överraskade Torbjörn Nilsson i Blåvitts omklädningsrum 1985. Senare samma kväll skrevs Palme in som hedersmedlem i IFK Göteborg och Gunnar Larsson delade själv ut medlemskortet på Kamratgården. Gunnar var också en framstående politiker och socialdemokrat, kommunalråd och ordförande i Göteborgs kommunfullmäktige på 1970- och -80-talet.
– Pappa gillade Gunnar Larsson som sjutton, minns Olofs son Mårten Palme.
I samma veva som jag kontaktade sönerna Palme höll de på att röja bland föräldrarnas gamla tillhörigheter. Någon dag tidigare hade de av en tillfällighet hittat just Olofs medlemskort i IFK Göteborg, men slängt det. När jag ringde och berättade om reportaget vände de upp-och-ner på sopsäcken.
– Och där låg det, på toppen av allt skräp, säger Mårten med ett skratt.
Mårten skickade medlemskortet med posten och när jag pratade med Gunnar Larsson nästa gång berättade jag till hans stora glädje att det hade bevarats i alla år. Jag var villrådig vad jag skulle göra med det, men Gunnar hade snart en lösning klar.
– Det är stort detta att Palme sparat medlemskortet och för stort att det skulle finnas i Larssons IFK-arkiv. Jag skulle vara glad om du i stället ville ta kontakt med Åke Josephson. Jag har talat med honom. Kanske ni vill göra en fin avslutning på Palme/Torbjörn-artikeln med överlämning av Palmes medlemskort till IFK:s arkiv, sa Gunnar.
”Då är det i säkra händer”
Sagt och gjort, jag kontaktade Åke Josephson (som bland annat arbetat med Blåvitts jubileumsböcker) och vi kom överens om att träffas för överlämning nästa gång jag är i Göteborg.
”Det blir bra om Åke får ta hand om Palmes medlemskort.
Då är det i säkra händer.
MVH Gunnar”.
SMS:et från 23 april är sista gången jag hörde av Gunnar Larsson. 4 maj fick jag veta att coronan tagit honom också. Ingen har ännu lyckats finna lösningen på hur detta djävulska virus ska stoppas. Inte ens fader Gunnar.
I GP läser jag om hur hans fru och livskamrat Maria vill minnas honom:
– Som en omsorgsfull far till sina fyra barn. Som en engagerad göteborgare som ville väl i allt han företog sig.
I morgon är det exakt 38 år sedan IFK Göteborg spelade den första Uefacupfinalen mot Hamburg på Ullevi. Blåvitt vann med 1–0, Tord Holmgren gjorde målet och Gunnar Larsson får se tillbaka på matchen från himlen.
Tillsammans med alla andra änglar.