Järnkaminer kan gå långt

Sandlin: Men inte ända till guld

Med gediget arbete kan man komma långt.

Djurgården har kommit ända upp i serieledning tack vare detta goda arbete, och med numera sju raka matcher utan förlust ser framtiden minst sagt blårandig ut.

Framförallt om man ska ta tränaren Siggi Jónsson på orden:

– Fortfarande kan vi mycket bättre. Det blir intressant att se oss framöver. När vi inte tappar bollen så enkelt...

På 17-årsdagen av klubbens största allsvenska seger någonsin – 9–1 mot just Hammarby – tar Djurgården för fjärde gången i år steget upp på tabellens högsta pinne.

Djurgården–Hammarby 1–0 är inte särskilt logiska siffror i en match, där Bajens Paulinho Guará träffar stolpen redan efter 20 sekunder, där Mikael Dahlberg svagt nickar över på Daniel Sjölunds perfekt serverade frispark dryga minuten senare, där jag till slut räknar till 7–7 i mer eller mindre öppna målchanser (frisparkarna oräknade), och där Djurgården även bjuder på en missad straffspark.

Likafullt är 1–0 ett rättvist resultat i detta inte särskilt välspelade men mycket öppna och stundtals riktigt roliga och spännande derby.

Det var inte finliret som Djurgården vann matchen på. Snarare på gamla rekorderliga järnkaminstakter.

Granitblocket borde åkt ut

Det finska granitblocket Aki Riihilahti, som ännu inte vet hur det känns att förlora en allsvensk match, hade ju redan i förväg utnämnt sin mittfältsantagonist Sebastian Eguren till matchens huvudmotståndare.

Eguren hann med den där öppningspassningen till Paulinho, innan Riihilahti hann stämpla sina avtryck på honom. Till att börja med på vänster underarm, senare i underbenet – en smäll som gör att Eguren tio minuter in i andra halvlek tvingas gå av.

Det var inte särskilt snyggt.

För mej var det många ”hoppsan!” i den här matchen.

Som när Riihilahti fick sin varning i 37:e matchen.

Då är han väl avstängd i nästa match, tänkte jag.

Inte alls. Det var granitblockets första varning.

Och även om jag anser att han borde haft både en och två till i den här matchen, och därmed blivit utvisad, så är detta faktiskt helt en fråga för domare Johannesson från Stocksund.

Denne hade nu satt en så hög toleransnivå att Riihilahti klarade sig kvar. Liksom märkligt nog även Mattias Jonson för den kapning av José Monteiro, som garanterat var värt en annan kortvalör än den gula.

Men detta är, som sagt, domarens bedömning – och då håller vi oss till den.

Jonson, som jag förresten också sa ”hoppsan” om i 23:e minuten – ”...är han med?” – då han sparkade ned Christian Traoré, är naturligtvis långt ifrån fulltränad än, men honom kommer Djurgården att få nytta av; om han håller.

Tre svåra matcher väntar

Mattias jobbade i kamp med Monteiro fram bollen till målet, den dittills sanslöst ineffektive Mikael Dahlberg puttade bollen i mål med både Traoré och mål-Lekström som åskådare.

Inte alls orättvist – och när Hammarby därefter pressade som intensivast utan att egentligen skapa något såg man ett kontrings-Djurgården som skapade mycket mer än tidigare. Djurgården har i år kunnat slå ur underläge, det är gynnsamt. Och ett lag som vinner utan att spela på topp är alltid svårstoppat i längden.

Men nu kommer dom svårigheterna: Blåvitt borta på torsdag, Kalmar hemma och Helsingborg borta runt månadsskiftet.

Hammarby har inte vunnit ett bortaderby mot Djurgården på 26 år...

Nu har Hammarby sju poäng upp till ledande Djurgården, och de som nu talar om att guldchansen därmed är borta måste ha missat årets serie. Den finns kvar.

Men Djurgården ligger närmare sitt tolfte SM-guld än Hammarby sitt andra.

Jag har de senaste månaderna förträngt var jag placerat Djurgården i mitt allsvenska försäsongstips. När jag nu kollar fakta visar det sig, att jag hade Djurgården som trea och bästa 08-lag.

Mitt guldtips till Elfsborg finns det knappast anledning att justera, även om stockholmarna tagit fyra poäng och bara släppt en enda till boråsarna i sina inbördes möten.

Sådant kan naturligtvis vara avgörande till slut.