Bank: Hamrén måste peka med hela handen
Nu måste Hamrén se till att Zlatan är på rätt plats
Saint-Nazaire. Belgien har sin kung på plats, vår var ingenstans.
Det är tolv år sedan Sverige spelade en slutspelsmatch i EM.
Om ingen vågar peka med hela handen mot Zlatan Ibrahimovic kommer det att bli sexton.
I går var det lek. Sverige öppnade dörrarna till en träning, småungar och söndagsledig lokalbefolkning välde in för att få en glimt av de svenska superstjärnorna.
Fast han var inte där.
Zlatan Ibrahimovic och Kim Källström valde bort kollektivträningen för att ta hand om slitna kroppar inför det där som mycket väl kan vara den sista landskamp de gör tillsammans. De missade inte särskilt mycket, det ska sägas. Pressen fick prata med Jimmy Durmaz, Erkan Zengin, Pontus Wernbloom och Pontus Jansson (vilka frågor kunde de rimligen ha svar på? ”Hur känns det att inte spela EM?”), och sedan joggade sig Sverige igenom en harmoniträning.
Det var fotbollstennis på ena sidan, avslutsträning på andra sidan, fokus på att må bra och skratta lite.
Marcus Allbäck slog alla inlägg, slog dem dåligt, och det är förstås en försvinnande liten detalj, men… jag har aldrig sett professionella lag träna på det viset.
De gör saker med kvalité eller inte alls, oavsett om det är lekträning eller inte. Vilken läkare ordinerar hundra missade avslut för ett lag som haft problem med just det?
På onsdag spelar Sverige mot Belgien. Vinn eller försvinn. Belgarna mår bra igen, de kontrade ihjäl Irland och fick besök av kung Philippe i omklädningsrummet efteråt. Det skrattades och skojades. Kungen skämtade med Eden Hazard, Romelu Lukaku torkade sina glädjetårar.
Sverige har inga kungligheter här.
Zlatans vandrande över alla gränser
Den sortens lyx är inte för oss, vi behöver andra sätt att slåss. Och det är inte särskilt svårt att räkna ut precis vad som behövs för att ta den där lilla chansen som fortfarande finns att få ett liv till.
– Vi måste ösa på offensivt, sa Erkan Zengin i går.
Och det går ju att skratta åt det, men det är ju en idé, så länge som det innebär att man gör det till hundra procent, med total övertygelse.
Nu tror jag inte på den vägen.
Om vi såg något när Belgien plockade isär Irland så var det att deras superegenskaper egentligen bara syntes när de fick kontra efter paus, när Irland flyttade upp på fasta situationer och bjöd på öppna landskap.
– Undvik att ge Belgien bollen. Då gör de mål, menade Irlands-keepern Darren Randolph.
Tack för tipset.
Men Belgien kommer att ha bollen. De älskar bollen. De vill gifta sig med bollen, flytta in i radhus med bollen, skaffa små belgiska barn med bollen.
Sveriges chans är att låta dem ha bollen där de inte är särskilt farliga, låta dem vaggas in i en form av trygg överlägsenhet – och sedan välja precis rätt tillfällen att kontra, och göra det med precis den där sortens konkret övertygelse som Zengin, på sitt sätt, pratade om. Och då måste faktiskt Zlatan Ibrahimovic vara med. Inte bara på planen: Han måste vara med där man faktiskt kan göra mål.
Jag har alltid varit tveksam till hans vandrande neråt i planen när han spelar i landslaget (det är annorlunda när han har Cavani eller Di María att skicka iväg bollar på), men mot Italien var det över alla gränser.
Sverige har en enda världsspelare, en enda fotbollskung. Han måste finnas i straffområdet när inläggen, inspelen eller chansbollarna kommer dit. Erik Hamrén har tidigare sagt att han litar på Zlatans spelsinne, att han själv kan bedöma när han ska och när han inte ska, men om det inte fungerar så är det faktiskt en tränares uppgift och plikt att peka med hela handen.
– Där ska du vara, Zlatan. Är du inte där så blir vi sämre.
Svårt tro på vinst, men det finns inget annat
Mot Belgien kommer Sverige inte att få den där stilla, trygga matchbilden gratis. Hamnar de i en-mot-en-situationer defensivt för ofta kan de förlora med 5–0.
Så småningom kommer Hamrén förstås behöva vrida på reglagen, förändra balansen, ge Jimmy Durmaz chansen, få in en anfallare till. Men till en början gäller det att kontrollera det som kan kontrolleras, och se till att kontringsspelet med Zlatan Ibrahimovic och Berg/Guidetti blir så synkroniserat och effektivt det bara kan bli.
Pontus Wernbloom sa det bra i går:
– Som spelare tänker man inte på vilka man möter. Man tror alltid att man ska vinna, det har man gjort ända sedan man var liten. Man är kanske dum, men så är det.
Det blir Hazard mot Nilsson Lindelöf, Dembélé mot Ekdal, De Bruyne mot Källström. Det är svårt att tro på vinst, men vad ska man annars tro på? Det finns inget annat.
Och om det också blir Ibrahimovic mot en back i straffområdet så är det ju faktiskt inte fullt lika omöjligt längre.