De blev pjäser i ett geopolitiskt spel
PARIS. Ett gigantiskt säkerhetspådrag, rejält reducerad publikapacitet och läktarbråk redan under första halvlek.
Många saker går att säga om mötet mellan Frankrike och Israel på Stade de France.
Att fotbollen vann är inte en av dem.
Det här var ju inte ens på förhand i första hand en fotbollsmatch. Omständigheterna var för uppskruvade, de politiska insatserna alldeles för höga. Men match skulle det bli, eftersom Frankrikes fotbollsförbund gett sig den på att genomföra den i Paris till varje pris, till skillnad från Belgien som flyttade sitt hemmamöte i Nations League med Israel till Budapest tidigare i höst.
Känslorna efter slutsignalen på Stade de France är blandade.
Alldeles oberoende av hur man ser på kriget i Gaza finns det förstås en poäng i att låta fotboll bara vara fotboll. Att låta idrotten stå utanför politiska konflikter, hur blodiga de än är, är ett sätt att freda en del av livet som påminner om någon sorts vardag i oroliga tider. Jag pratar här alltså om själva principen, inte konflikten i Mellanöstern eller skuldbördan där.
Är det här rätt mot spelarna?
Geopolitiken, kriget i Gaza och det obeskrivliga lidande det ger upphov till åsido: Fanns det ett egenvärde i att genomföra matchen på Stade de France? Ja. Att visa att fotboll kan spelas trots att världen står i brand kan förstås vara värdefullt i sig. Att göra det för att visa att ”vi inte viker oss för antisemitism”, som Emmanuel Macron motiverade sin närvaro ikväll, har också en poäng, även om de flesta nu inser att bakgrunden till upploppen i Amsterdam förra veckan är mer komplex än så.
När det sker till priset av en kvartsfull arena, gigantisk polisnärvaro och sammandrabbningar mellan två olika läktarsektioner redan i början av matchen går det däremot inte att prata om att fotbollen segrade.
Matchen mellan Frankrike och Israel blev en skådeplats för något helt annat än sport, som väntat, och en fråga vi kanske borde ställa oss lite oftare är följande: Är det här rätt mot spelarna?
Jag tycker ju inte det, eftersom det blev så tydligt under kvällen att åtminstone hemmalaget var svårt påverkat av omständigheterna. De blev pjäser i ett geopolitiskt spel mer än något annat och den här gången utan att de valt det själva.
Efter ett par decennier där utvecklingen kring den internationella fotbollen varit oupphörligt intressant, om än ofta deprimerande, börjar åtminstone jag gravitera tillbaka mot sportens själva kärna: Ge mig en match mellan två lag där inget annat än tre poäng står på spel.
Den matchen var inte i kväll.
Israels fotbollslag har hittills inte uteslutits ur tävlingar organiserade under Fifas paraply, trots en påtryckningar från PFA, det palestinska fotbollsförbundet. PFA menar att det strider mot Fifas stadgar att tillåta israeliska klubblag från bosättningar på palestinskt territorium att tävla och att krigföringen i Gaza borde diskvalificera landet från att delta också i landslagsturneringar.
Efter att ha skjutit på beslutet att ta ställning i frågan i somras, bestämde Fifas disciplinära kommitté i oktober i år att flytta fram det ytterligare.
Politisk teater
Gianni Infantino har sagt att man förlitar sig på utomstående självständiga experter. Men kritiska röster har höjts mot att Fifa inte lyckas bringa någon klarhet i på vilka kvalitativa sätt man anser att kriget i Gaza skiljer sig från Rysslands invasion av Ukraina, och hur länge de sporadiska hänvisningarna till ”Israels rätt till självförsvar” håller.
De ryska fotbollslagen bannlystes omgående efter krigsutbrottet och Uefa krävde ”peace” på storbildsskärmarna runt om i Europa, låt vara att man inte specificerar hur detta ska gå till.
Allt det här ligger förstås långt utanför professionella fotbollsspelares kompetens och något annat går inte att begära. Det franska landslaget har skött kommunikationen kring mötet med Israel och konflikten i Mellanöstern i bredare mening på ett föredömligt sätt i veckan, där spelarna svarat på direkta frågor utan att elda på den känsliga inramningen kring matchen.
Jag är den första att uppskatta en idrottare som tar ställning för något som ligger hen varmt om hjärtat. Det som skaver är när fotbollsspelare tvingas till en avancerad verbal hinderbana långt utanför sitt yrkeskunnande för att sedan, på matchdag, fortsätta spela politisk teater i en tillställning som andra intressen redan kapat.
Det blev 0–0 på Stade de France ikväll förresten. Ett resultat som levde upp perfekt till förväntningarna.