Bank: Ronaldos landslag lekte utan honom
DOHA. Vem är bäst i VM, vem är störst, vem är vackrast?
Det återstår att se.
Vem är modigast?
Jag röstar på en gråhårig man som satsade allt han hade på nummer 26 – och vann.
En tanke, bara: Vad skulle du säga om du lovat ditt trotsiga tonårsbarn en ny tv-spelskonsol eller en flott sportlovsresa med polarna i julklapp, och sedan låtit dem öppna ett paket med ett trepack strumpor?
”Det är ett rent strategiskt beslut”?
Multiplicera det med tio miljoner så heter du Fernando Santos.
När Portugal spelade mot Sydkorea senast bytte han ut europeisk fotbolls största stjärna i modern tid, och det föll inte så väl ut. Cristiano Ronaldo promenerade av planen, tv-kamerorna avslöjade precis vad han tyckte om beslutet.
– Du har jävligt brått att byta ut mig. Den här skiten kan dra åt helvete.
Och här stod vi nu, på ett rymdskepp till arena i en stadsdel som ser ut som något ur en Batman-film, på en plats där det för femton år sedan mest fanns ökensand. Cristiano Ronaldo satt på bänken, en 21-årig benfiquista med tre landskamper under bältet hade tagit hans plats.
Det var ett rent strategiskt beslut, meddelade Fernando Santos. Det andra hade de lagt bakom sig.
Spelade hela finalen utan Ronaldo
Kanske fanns det en logik i det. Kanske tänkte han sig en lång kväll, där det skulle passa fint att kunna sätta in ikonen när han behövdes.
Men… han visste ju mycket väl vad han hade framför sig om hans satsning hade slagit fel. Det är inte som att Cristiano Ronaldo är en självklar startspelare för alla portugisiska supportrar längre, inte alls på samma sätt som för två eller tre år sedan. De vet vad han ger, de vet vad han tar också.
Ändå:
Ska man flytta på honom så krävs det en alldeles särskild form av övertygelse och integritet, och om Fernando Santos de senaste åren ofta frustrerat med sitt sätt att bli passiv och reaktiv när Portugal har en ledning att försvara så var det här på alla sätt ett imponerande ledarskap.
Rätt? Fel? Det skulle ge sig. Men modigt var det.
Kanske tänkte han på sin allra största stund, när Portugal blev europamästare 2016 så spelade de ju nästan hela finalen utan Cristiano Ronaldo. Det gick då, och det gick… knappt nu. Portugal kom ut som ett försiktigt lag, mot ett betydligt aktivare Schweiz. När Diogo Costa hade bollen väntade han, när Yann Sommer hade bollen spelade han kvadraten med sina mittbackar i eget straffområde. När Portugal byggde spel sjönk William Carvalho ner mellan mittbackarna, när Schweiz byggde sökte de crossbollarna ut mot högerbacksvikarien Edimilson Fernandes.
Fint att ha i mobilen men annars?
Det här var sjätte gången på sex år som lagen möttes, Portugal har hunnit lära sig att Schweiz har en bra elva. Problemet var att Murat Yakin inte hade med sig den. Skador och en tunn trupp hade spräckt hans backlinje – och när det märktes så märktes det lite för mycket.
João Felix flöt runt och lekte fotboll, och när han jobbade fram en boll till Gonçalo Ramos, 21-åringen som åkte till VM för att ”lära sig av Ronaldo” och som nu ersatt honom. Ramos stoppade upp bollen i första krysset ur nollvinkel och firade med sin pistola-gest.
Det dröjde en timme tills Ronaldo-ropen började rulla runt inne på rymdskeppet, han var ute och värmde upp och stadion lyfte från marken.
– We want Ronaldo! We want Ronaldo!
Och det hade ju varit fint att ha i mobilkameran, förstås. Men annars? Så dags ledde Portugal med 4–1. João Felix hade fortsatt glida runt med sina elvispfötter, Pepe, 39, hade styrt sitt försvar och skallat in 2–0 på en hörna mot Schweiz osynkade backar. Han är fantastisk. Min favorithistoria om Pepe är att han sov i sin mammas säng tills han fyllt sjutton, men när han dör kommer Portugal ställa ut hans gravsten i mittförsvaret, och den kommer att klara sina defensiva uppgifter finfint.
Lekte utan honom – vad tänker han?
Fernando Santos hade satsat på Gonçalo Ramos, som styrde in trean. Han hade valt den kritiserade Raphael Guerreiro, som dunkade upp fyran i nättaket. Eftertryck nog? Nja, Gonçalo Ramos lättade in ett hat-trick också.
Strategiskt beslut? Bra jäkla strategiskt beslut.
Cristiano Ronaldo är en av de bästa spelare världen sett, han har burit sitt land till ett EM-guld, han har gjort saker ingen kan ifrågasätta (och en del som många fler borde ifrågasätta). Här lekte hans landslag fotboll utan honom, på väg mot sitt bästa VM på sexton år. Vad tänker han? Vad känner han? Hanterar han det som den laglojale final-Ronaldo från 2016? Som egomanikern som låter sig intervjuas av Piers Morgan?
När han till slut, med 20 minuter kvar och i 5–1-ledning reste sig från bänken skrek publiken högre än någon gång tidigare under kvällen. När han satte sig ner igen buades det högre. När han ställde sig vid sidlinjen för att bytas in (och fick en omfamning och kaptensbindeln av polaren Pepe) sprack ljudvallen. När han fick ett mål bortdömt (han var tre meter offside) buades det igen, mycket mer än när inbytte Rafael Leão faktiskt böjde in 6–1.
Så ser en skärningspunkt i fotbollen 2022 ut: Att se fotboll är kul, se Ronaldo eller Messi är större. Det ena är ett intresse, det andra en individkult. Den löper parallellt med de där superligaförslagen om att se Real Madrid mot Liverpool varje vecka.
Are we not entertained?
Vi fick se en 21-åring göra hat-trick i sin riktiga landslagsdebut. Vi fick se en 39-årig, skallig back trotsa tiden. Vi fick se Portugal stråla. Och vi fick se en 68-årig gubbtjyv från Lissabons Penha de França vara modigast av alla.
Om det var strategi vill jag se det varje vecka.