Fagerlund: En bra beskrivning av Liverpool och Tottenham
Galenskap. Fullständig galenskap.
De Tottenham-supportrar som lämnade Anfield vid ställning 0–3 lär ha ångrat sig när de dundrade tillbaka mot London – i 99 sekunder.
Tillställningen är en träffande beskrivning av dessa klubbars respektive säsong. Oförutsägbart och ofta ohållbart.
Jürgen Klopp råkade dra baksida lår när han rusade fram och firade triumferat i fjärdedomarens ansikte i 95:e minuten.
99 sekunder tidigare hade inhopparen Richarlison fått huvudet på Son Heung-Mins inspel och såg – hur otroligt det än var – ut att bärga en poäng för Londonklubben.
Sedan slarvade en annan inhoppare, Lucas, bort bollen. Den hamnade till slut framför Diogo Jotas fötter och resulterade i att Anfield lyfte och tränare Klopps lårmuskel brast.
4–3 till Liverpool. Att matchen varade i ”endast” 95 minuter var svårt att tro. Detta var ett möte med otaliga ansikten, lika nyckfullt som dessa lag tenderar att vara.
Genomled ännu en skräckfilm
När det vankades halvtid hängde en märklig känsla i luften kring Anfield.
Först och främst tvingade Liverpool de tillresta supportrarna att genomlida ännu en skräckfilm. Inom loppet av 15 minuter låg Tottenham under med 0–3, presspelet halvhjärtat och utmattat.
På sätt och vis var det värre än kollapsen mot Newcastle en vecka tidigare. Nu fanns det ingen experimentell fyrbackslinje eller förvirrad italienare att skylla på.
Om publiken på St James’ Park tändes av att se mål efter mål rulla in förra söndagen upplevdes Anfields åskådare nästan lite... uttråkade. Som om tillställningen blev alldeles för ensidig. I stället för att rusa i väg slappnade Liverpool av, vilket ledde till att Harry Kane reducerade till 1–3.
Därav den villrådiga stämningen i paus.
Krokiga säsonger
Hur mycket Liverpool och Tottenham än skiljer sig påminner deras säsonger om varandra. Båda klubbar har inte levt upp till förväntningarna på planen och släpat med supportrarna på en krokig resa fylld av besvikelse. Bakom kulisserna vill ägarna antingen sälja eller vägrar lära av tidigare misstag.
2019 möttes de i Champions League-finalen på Metropolitano Stadium i Madrid. Nu, fyra år senare, försöker Liverpool och Tottenham rädda sina respektive säsonger snarare än slåss om pokaler.
Det svänger snabbt i fotboll om för många snedsteg tas längs vägen.
Hittat rätt (offensivt)
Trent Alexander-Arnold har hittat rätt offensivt (defensivt lämnas ytor som hans medspelare måste ta ansvar för). Engelsmannen assisterade till ett mål för femte matchen i rad när han skickade bollen mot bortre stolpen efter ynka tre minuters spel. Pedro Porro upptäckte inte målskytten Curtis Jones förrän det var för sent.
Luis Diaz utökade siffrorna när Cody Gakpo löpte in bakom Tottenhams backlinje och passade vidare bollen till colombianen.
Sedan klippte mittbacken Cristian Romero en motståndare vårdlöst för femtielfte gången denna säsong och orsakade straff. Mohamed Salah drog in 3–0 och sin 184:e fullträff för Liverpool, en fler än Robbie Fowler mäktade med på sin tid.
Backlinjen trött och osynkroniserad
Därefter radade Tottenham upp ett gäng chanser, bland annat Dejan Kulusevski vars skott fångades in av målvakten Alisson. Det fortsatte efter pausvilan när först Son Heung-Min och sedermera Romero träffade stolpen.
Bortalagets självförtroende växte. Plötsligt var det Liverpools försvarare som såg trötta ut och backlinjen var helt osynkroniserad när Romero slog en passning i djupled mot Son. Sydkoreanen hamnade öga mot öga med Alisson och rullade in 2–3 bakom brassen.
Game on. Resten känner ni redan till. Interrimtränaren Ryan Mason ville tydligt se Jota få ett rött kort efter en hög spark på Oliver Skipp. I stället lämnade portugisen som hjälte.
Om konsekvenserna av Klopps agerande mot domaren blir värre än en muskelbristning får vi se. Tränaren kan knappast vara rakt igenom nöjd med sitt lags insats. Visst, de knep segern men kastade trots allt bort en 3–0-ledning.
Det säger något om så väl Liverpool som Tottenham. Instabilt bakåt, frejdiga spelare framåt. Då kan det sluta så här.
