Twitter-gubbarna

Fotbollsveteranerna Edström och Hysén gör succé i sociala medier – följs av över 40 000: Folk säger att det är fantastiskt

helskärm

VANSBRO. De forna landslagshjältarna hakade på trenden med twitter och fick tiotusentals följare.

Ofattbart, tycker de.

Men än mer obegriplig är tekniken i sig för Ralf Edström och Glenn Hysén: ”Twittergubbarna”.

– 140 tecken... Vad fan är det?

Att mikrobloggen Twitter har växt till en supersuccé på senare år har knappast undgått någon ur den yngre generationen.

140 miljoner användare i ett socialt nätverk har den effekten.

Men det finns en twittertillvaro även över 50.

Ralf Edström, 59, och Glenn Hysén, 52, är två ur den svenska idrottsadeln som hakat på twittertrenden.

– Jag visste knappt vad en dator var för några år sen, än mindre vad twitter var. Hur det började minns jag knappt, men det var för ett par år sen efter att jag testat att blogga för nån sajt. Det här var nåt annat, bara 140 tecken sa de, även om jag inte visste vad de menade med det i början, säger Glenn Hysén.

Om twitterdebuten var kopplad till yrkeslivet för Glenn var Ralf Edströms inträde på den interaktiva arenan en familjeangelägenhet.

– Det var min äldste son Pierre som tyckte jag skulle börja. Jag fick en ny telefon som jag skulle sköta twittrandet med men det blev så krångligt, det funkar bättre med min antika mobil.

Glenn Hysén (GH): – I början hade jag en twittercoach...

Ralf Edström (RE): – Twittercoach? Det har jag aldrig hört talas om.

GH: – Haha, men en sån hade jag. Nu sköter jag allt själv.

Det är lätt att förstå varför Ralf Edström och Glenn Hysén tilltalas av twitter.

Att göra sig tillgängliga och ta sig tid för andra tycks finnas i deras DNA.

Den här intervjun är ett exempel på det: Ralf och Glenn är i Vansbro för att fira 20-årsjubiléet av Svenne Rubins kultlåt Långa bollar på Bengt, eftersom duon medverkat i en nyinspelning.

Trots det späckade schemat och ett besök på division 4-laget Vansbro AIK:s träning tar de sig tid att snacka sociala medier.

GH: – Jag tycker det är roligt att se alla gamla polare som man får kontakt med igen, såna man inte pratat med på år och dar. Och så går det fort: pam-pam-pam så är det klart, man behöver inte älta och älta och älta.

RE: – Jag försöker svara på alla som skriver till mig, även såna jag inte känner. Själv tycker jag inte att jag twittrar så där väldigt mycket, men från jul och fram till nu har jag ändå dragit i väg en 4 500 ”twitter”.

Du har drygt 40 000 följare, Glenn.

GH: – Folk säger att det är fantastiskt, och visst är det kul. Men egentligen är det inget märkvärdigt, det är bara lite text jag skriver.

RE: – Men 40 000 är imponerande.

”Hålla viss nivå”

GH: – Fast du har inte hållit på lika länge som mig heller.

RH: – Nä, och 7–8 000 följare är nog så mycket. Jag försöker hålla det på en viss nivå, vissa skriver ju om att de går på toaletten och sånt. Man kan ju fundera vad som händer i deras liv egentligen.

Uppmärksamheten, då? En tweet kan ge rubriker i tidningarna.

GH: – Jag kan inte förstå det. Alltså, jag kan ju inte säga nåt om det, det är ju ingen som skriver nåt elakt och de får ju skriva vad de vill. Men... det var så typiskt under träningsmatchen mot Ukraina, jag skriver nåt om ”valpjäveln” (Tobias Hysén, reds anm.) och direkt står det om det. Jag menar, det är ju mitt sätt att peppa, det är så jag pratar, det vet ju du, Ralf?

Glimten i ögat

RE: – Jo, och det är det snacket vi är vana, det lite råare omklädningsrumssnacket.

GH: – Det är möjligt att folk tycker det är roligt att jag skrivit så, men jag förstår ändå inte. Det är inget märkvärdigt, bara nåt man hasplar ur sig.

Har ni blivit mer försiktiga med vad ni skriver?

RE: – Man får tänka sig för, helt klart. För en del människor är vissa saker känsliga. Ibland händer det att jag glider i väg och skriver mycket med humor och glimten i ögat, men många har ju inte samma humor som jag och Glenn, vi är lika galna båda två.

Folk förstår inte ironi?

GH: – Jag kan ta ett typexempel från VM 1994. Jag kommenterade för TV3 och USA skulle möta Brasilien när Bill Clinton peppade laget inför matchen och sa: ”Come on, guys!”. Min kommentar var att jag inte visste att presidenten höll på Gais. Sen får jag höra att nån jävel skrivit en insändare till tidningen dan efter och undrat hur jag kunde vara så dum. Då undrar man ju vad det är frågan om när folk inte förstår ett skämt, har de inget liv?