Rock'n'rull, Ronaldinho

Det finns inte så många som kan skriva om fotbollens språk.

Ronaldinho kan.

Jag menar, oss emellan, inte sjutton kan vi prata om "fasta situationer" längre nu?

helskärm

Häromveckan tankade jag ner en pressrelease från något som kallas "Global Sponsors", en enkät där världens tyngsta sponsorer röstat fram världens starkaste fotbollsvarumärken. Barcelona var etta.

I går såg jag fram emot att se den där Unicef-sponsrade, sönderkramade atlantångaren åtminstone bli lite svettig, kantstött, pressad.

Det är som med Arsenal och alla andra diplomerat snygga lag - det är först när de pressas som man ser deras sanna ansikte.

Barça skulle alltså dansa på slak lina i går, inför 95 000 nervösa Cules hemma på Camp Nou.

Och, tja, herregud vilken dans.

Trasade sönder en tydlig bild

Det blev ingen lång dans, möjligen en lätt liten lycko-pogo på ett par minuter. Sedan hade Ronaldinhos geni öppnat locket, och allt den där pressen pyste ut under fötterna på Werder Bremen.

Bokstavligt talat.

En av de tydligaste bilder jag har av tysk fotbolls pardonlösa storhet är från tidigt 90-tal, förmodligen från Italien-VM. Det är just ett foto av en hoppande, tysk frisparksmur, där samtliga spelare har blicken fastnitad på bollen. Övertygat, modigt, proffsigt. Tyska murar vänder inte ryggen till, de gör sig så stora de kan och tar emot bollen med näsan om det krävs.

Så filmar Ronaldinho till sig en frispark och trasar sönder hela den där bilden. Näsor och allt.

Det var ingen slump att domare Busacca gav just Ronaldinho en billig frispark, lika lite som det var en slump att det var just Pierre Womé (som varit världens bäste ytterback om han haft en hjärna som förstod sporten) som "fällde" honom. Ingenting var en slump. Inte ens att Ronaldinho, i valet mellan att slå frisparken till höger om, till vänster om eller över muren valde - att slå den under.

Under-ligt. Under-bart. Under-verk.

I tusen fall av tusen handlar fasta situationer om att manifestera teknik, sedan dyker det upp en Brolin eller en Ronaldinho och underkänner de fasta förutsättningarna. De kör på intelligens i stället för teknik, huvud i stället för fötter.

"Dinho" rullade bollen under de proffsiga, perfekta tyskarna.

1-0 - bort med pressen, in med cirkushästarna, sjölejonen och ett sjuhelvetes klapp-klapp-spel.

Jag såg stora delar av Werder Bremen-Hertha Berlin i lördags, de spelade med samma elva då och var precis hur bra som helst. Blixtsnabba till anfall, bra på att fylla på, Torsten Frings vann allt och Diego var magnifik som regissör.

Barça var illa ute inför den här matchen, mötet med Werder var deras första Champions League-final den här säsongen. De klarade den, och med Eto"o tillbaka efter nyår har de chansen att försvara sin titel.

Det som gav dem chansen var, förstås, Ronaldinhos geni - den här gången är epitetet motiverat - men lika mycket var det här en seger för Rijkaard, Neeskens och Eusebio i Barcelonas ledarstab.

De hade läst Werder, lätt som en Pixi-bok.

Bakåt undvek de (lite som Cruyff alltid gjorde när Barça mötte de storväxta baskiska lagen) att släppa till frisparkar och hörnor för att slippa bli överkörda av Klose, Naldo, Mertesacker och de andra i jättegänget.

Resten - ingen kärnfysik

Framåt hittade de nyckeln bakom Pierre Womé, som förnedrades av den lille illern Ludo Giuly. De satte uppspelen snabbt bakom Womé, längre och rakare än Barça brukar, och fyllde på i straffområdet.

Resten var inte kärnfysik - vinna boll på mittfältet, låt Mertesacker sköta uppspel i stället för Frings, skär av inläggslägen - men den taktiska dimensionen av första halvlek visade att Rijkaards Barcelona inte bara är vackert. Det är smart också.

När Werder Bremen väl tilläts ha bollen efter paus så hade de inte särskilt mycket att komma med längre.

Barça är med, och med en vass striker (Eto"o) kan de försvara titeln också.

Och om ni undrar varför jag inte tror att några klubbar utanför den absoluta toppen kommer att ha en chans när det bränner till i vår så kunde ni alltid ta en titt på de två startelvorna på Camp Nou i går.

Barça hade råd att vila halva laget mot Levante i helgen. Werder Bremen lät alla spelarna jobba dubbelt.

Där har ni en fast situation som knappt ens genier kan rucka på.

Brolin, Nordin & Roberto Carlos – här är fräckisarna vi minns

Simon Bank