”Zlatan är avklarad – nu börjar allvaret”

Jennifer Wegerup

Janne Andersson om nya Blågult – och första eldprovet

helskärm

En korv med bröd i handen och stora visioner i tankarna.

Janne Andersson står stadigt med fötterna i den magra svenska fotbollsmyllan.

Fast besluten att odla sin jord rätt och skörda framgång åt sitt Sverige.

– Ingen ska kunna säga att vi lämnar något åt slumpen, säger vår nye förbundskapten i en ­exklusiv intervju med Sport­bladet.

En dialekt som för mig känns som att komma hem, det har ­Janne Andersson. Jag växte upp i Falkenberg, såg mina första allsvenska matcher med HBK på Örjans Vall.

Sveriges nye förbundskapten har köpt villa i Stockholm. Men dialekten förblir Halmstadmål, han föredrar träningsoverall framför kostym och han äter en varm korv före varje match.

Det kan låta som effektsökeri, men så jobbar inte Janne Andersson.

– Jag äter korv för att jag tycker det är gott, konstaterar han.

Gott och en smak tätt förknippad med svensk fotbolls ­ursprung och vardag. Enkla läktare, regn och vind, en liten kiosk som drivs av den lokala föreningens eld­själar. En korv med bröd. ­Liniment- och skoputsdoft. Små föreningar, men stora känslor.

Tillbaka till början, nu när svensk fotboll startar om. Utan stjärnor, utan den störste. Men inte utan visioner.

Gillar sina förutsättningar

– Jag är en vinnarskalle. Ingen som jobbar på den här nivån kan säga att de inte vill vinna. Det vill alla. Jag ställer höga krav, både på mig själv och andra, säger Janne Andersson och fortsätter:

– En vinnarskalle för mig, det är framför allt inte en som hatar att förlora. Det är en person som är proffsig in i minsta detalj, någon som gör precis allt för att vinna, som inte lämnar någon detalj åt slumpen. Sen räcker det inte alltid, vi kommer inte att vinna alltid. Men jag försäkrar dig att vi kommer att göra allt för att komma så förberedda som möjligt.

Janne Andersson vet förutsättningarna. Han börjar sitt arbete med ett landslag utan stjärnor som Henrik Larsson och Fredrik Ljungberg, utan att ha några toppspelare från världens allra största klubbar. Och framför allt utan Zlatan Ibrahimovic, solen i vårt svenska fotbollsuniversum, den allt och alla snurrat kring i många år. På gott och ibland på ont. Det var längesen det svenska landslaget var så stjärnfattigt. Janne Andersson rycker på axlarna, gillar läget.

– Jag jobbar med det jag har. Sådan är jag. Det är meningslöst att tänka på dåtid och framtid. Då var då. Sen är sen. Nu är nu. Jag kommenterar inte och tänker ­inte på det som varit före mig och jag spekulerar inte framåt. Jag ­arbetar i nuet, det är en av mina styrkor.

”Zlatan var väldigt tydlig”

Och om Zlatan skulle vilja ­komma tillbaka till landslaget framöver?

– Zlatan är för mig odiskutabelt den störste vi haft. Inte bara bollsinnet, utan vilken idrotts­kille han är också, fysiken. Men det är som jag just sa, då var då och sen är sen. Jag spekulerar ­inte. Jag hade ett samtal med Zlatan där han var väldigt tydlig. Och därmed är saken avklarad för mig. Jag funderar inte på vad som eventuellt kan hända framöver. Nu jobbar jag med de ­spelare jag har, att lära känna dem och göra det bästa av och med den här gruppen.

Nu väntar Nederländerna.

– Ja och det känns så roligt, att nu är vi äntligen här. Det har varit en lång period av förberedelser. Nu börjar det. Jag tror på min grundidé i ledarskapet och sen har jag förstås en del förlängda armar i laget. Som Granqvist, jag kände att han var given som kapten. Och så har jag Albin till ­exempel. Det är vissa spelare jag kan hänga lite extra ansvar på. Det intressanta med att leda ett lag är att fotbollsspelare är människor som spelar fotboll. Ingen är den andra lik. Det har jag lärt mig genom åren. Nu har vi vår nya ­ledarstab, den första truppen är uttagen och allt börjar på allvar, det känns väldigt roligt.

Många förbundskaptener pratar samtidigt om svårigheterna med att man träffar spelarna så lite, hur känner du?

– Det känns nästan bara skönt om jag ska vara ärlig. Jag har varit tränare i 30 år, 19 år i allsvensken. Nu kan det vara en fördel att jobba på ett annat sätt. Även om jag kommer att sakna det dagliga tugget med spelarna, absolut.

”Världens finaste jobb”

Från allsvenskan till förbundskapten, det är ett av de bästa jobben man kan ha i fotbollen, men också en utmaning?

– För mig är det världens finaste jobb, att få leda Sverige. Jag är enormt stolt och glad. Samtidigt är det en utmaning. Det är ingen utnämning. Men hade jag inte haft tron på att jag kan hantera det hade jag inte tagit jobbet. ­Alla tycker och tänker något om en. Om någon i hela Sverige ska tro på att jag är rätt man för jobbet så måste det vara jag själv. Allt måste börja där. Att jag kan styra upp det här på det sättet jag tror är rätt. Sen kommer jag att göra fel ibland. Men jag måste ha det här utgångsläget. Då gäller det att ­inte fundera så mycket utan att se till att jobba. Att sätta saker på plats och jobba med spelarna och ha en bra dialog i teamet.

Du är trygg i dig själv?

– Ja, jag är inte den oroliga ­typen. Jag är väldigt konkret och krass och handfast. Jag tar tag i någonting och går in och jobbar med det, utan att ha för mycket konsekvenstänk, utan att tänka ”hur ska det bli?” och ”vad ska hända?”. I dag är i dag och nu ska vi förbereda morgondagen och göra det bra. Det innebär också att jag inte är nervös och orolig. Det är bara in och jobba och göra så gott man kan.

Men det är en utsatt roll?

– Den där utsattheten, den får jag väl känna på efter hand. Jag har sagt så ett antal gånger att bara för att man har ett jobb som engagerar många så innebär det ju inte att folk ska vara dumma mot en.

– Jag har själv som stor supporter till Drott i handbollen suttit många gånger på läktaren och tyckt en massa saker när Drott spelat. Det är läktarens rätt att tycka, folks rätt att ha en åsikt. Och medias rätt att rapportera.

Men det finns de som säger ”ge det ett år så har Janne ­Andersson också blivit arg och bitter på media”.

– Jag hoppas och tror verkligen inte att det ska behöva bli så. Det bygger ju på att jag skulle bry mig om allt vad alla tycker om mig och det gör jag faktiskt inte. Vet jag om att jag gjort ett bra jobb, så gott jag kunnat utifrån förutsättningarna, då måste jag vara trygg i det. Sen om allt blir rätt, det kan jag inte garantera. Men har jag gjort vad jag kan, då räcker det för min ­tillfredsställelse. Tycker sen alla andra att det är bra så är det jätteroligt men skulle en del inte tycka det… Jag kan ju inte mer än att ­göra mitt bästa.

”Ångest hela sommaren”

– Att förhålla mig hela tiden till vad alla andra tycker, det hoppas jag att jag kan undvika. Vi får väl se, vi får ta det här snacket igen om ett år så får vi se om jag ändrat inställning. Men jag hoppas och tror absolut inte det.  Jag ska kämpa för att det inte ska bli så.

Det blev ju full fart direkt med nationalsången, när du sa som sommarpratare att du vill att ­alla sjunger med. Det väckte starka känslor åt alla håll?

– Jag var absolut inte feltolkad. Det var hundra procent mitt eget fel. Någon sa till mig ”media vinklar upp det här”. Men så var det inte. Så som jag sa det gick det att tolka fel. Jag var tydlig i det jag sa men inte tillräckligt tydlig. Jag ­uttryckte det lite klumpigt.

Janne Andersson ler, blir sen allvarlig.

– Man måste se saker i sitt sammanhang. Jag närmade mig slutet på mitt sommarprogram som jag hade haft ångest för att göra hela sommaren. Jag hade bestämt mig för att jag ville spela nationalsången på slutet. För jag ville blicka fram mot den 6 september och mötet med Nederländerna. Den känslan jag ville förmedla. Den känsla jag själv haft när jag står på läktaren och sjunger. I det sammanhanget tycker jag att man ska sjunga, jag vill sjunga. Och det tycker jag att vi gör tillsammans med supportrarna. Men är det ett tvång? Nej. Men så som jag uttryckte det kunde man tro det.

– Jag tycker att det är en av mina styrkor, jag har inga problem att säga ”det blev fel”. Sen gick jag ut med ett förtydligande, för att alla skulle förstå vad jag menade. Men så som jag sa det, det är inte medias fel, bara mitt eget. Denna gång var det jag själv som borde varit ännu mer tydlig.

En person med mycket erfarenhet både av media och spelet är Lars Lagerbäck. Vad betyder det att han är med dig i ledarstaben?

– Väldigt mycket. En person med så mycket kunskap och med så mycket erfarenhet som han har. Det var ingen som var klok nog att ta ut mig ens till en puttelandskamp som spelare (skratt). Så jag har ingen erfarenhet från landslagsfotboll. Det är klart att jag då haft en strategi att omge mig med folk som varit med förr. Att bygga ett team med duktiga prestigelösa människor med olika ­erfarenheter. Där är Lasse en av dem.

”Höga krav”

Det känns som att svensk fotboll, i alla fall herrlandslaget, ditt lag, nu går tillbaka till ­ursprunget. Kollektivet. Att bygga bakifrån. Gruppen framför individen.

– Jag vill inte vara så högtravande att jag säger hur man ska bygga svensk fotboll. Jag har min idé om spelet och ledarskapet. Men det är inte min idé mot andras.

Som spelare i Alet är du ännu klubbens bäste målskytt genom tiderna. Du har sagt att du var ”en arg forward”. Vad av detta finns i ditt ledarskap i dag?

– Jag var en jäkligt dålig förlorare. Jag var yngre också. Jag har någon gång framfört ett kollektivt förlåt till domarkåren. Men man lär sig. I dag kan jag skratta åt mig själv mer. Jag vill fortfarande ­vinna, som jag sa förut så handlar idrott på den här nivån om det. Men en vinnarskalle för mig är, som jag också sagt redan, någon som gör allt för att ­vinna. Som ung var jag en dålig förlorare. I dag har jag omvandlat det. Jag kommer inte alltid att vinna med mina lag men jag kommer att ­göra allt, precis allt, för att göra det.

Vad innebär det konkret i ditt arbete med landslaget?

– Att vi inte lämnar något åt slumpen. Ingen ska säga att vi inte visste hur motståndaren ­spelade, eller att vi missat någon detalj i våra förberedelser. Jag har gott självförtroende i mitt ledarskap och jag ställer höga krav på mig själv och alla jag jobbar med. Lättja tycker jag ­inte om. En av medarbetarna gick inte att nå häromkvällen för han hade sin mobiltelefon på laddning. Då fick han sina ­fiskar varma. Lite på skoj, men också på allvar. Inget ska lämnas åt slumpen. Man ska aldrig välja den enkla vägen bara för att den är enkel. Det försöker jag sprida till alla omkring mig.

”Kan inte garantera vinst”

Janne Andersson lutar sig fram över vårt bord på Park Hotell, landslagets bas i Stockholm, invid Humlegården i mörkgrön ­sensommarskrud. Hans blick blir intensiv.

– Vi kommer att jobba mycket med teori, med allt. Jag kan inte garantera vinst. Men jag kan ­garantera att vi är hundra procent proffsiga. Att vi är förberedda, att vi gjort allt före match.

Så du är en krävande chef?

– Alla ska veta sin roll och vad jag förväntar mig av dem. Men jag är inte slavisk, jag lämnar också stort utrymme åt folk, vill att de ska vara självgående. Men alla ska ta sitt ansvar, i sin roll. Min filosofi är att om du har ordning och ­reda i grunden, då kan du sen ­finlira utifrån det. Då skapar du dig utrymme för flexibilitet.

Det svenska damlandslaget tog  silver i OS, genom att använda sina resurser rätt och spela väldigt defensivt. Vad säger du om deras taktik och prestation?

– Det var jätteroligt! Jag skickade sms till Pia (Sundhage) och gratulerade. Deras prestation är inspirerande. De påminner oss om att i fotboll är det möjligt att vinna mot lag som är starkare. Det är viktigt att minnas som ledare för ett landslag från ett litet land, säger Janne Andersson.

– I andra sporter, som 100 ­meter till exempel, där kan du inte göra så mycket. Är någon en halv ­sekund snabbare så vinner han ­eller hon. Men i fotboll är allt ­möjligt och det är jäkligt inspirerande.

Hur mycket tittar du på fotboll?

– Jag är ingen som ser sju ­matcher om dagen. Jag kopplar av på andra sätt som att försöka ­träna. Jag har ont i ett knä så springa är svårt men jag cyklar och promenerar och tränar på utegym, ofta med min fru. Och jag lyssnar mycket på ljudböcker för att koppla av och koppla bort.

”Då kan jag bli tårögd”

Kim Källström var också sommarpratare och tog upp en ­annan aspekt av toppfotbollen i dag, med mer egofixerade spelare och selfie-bilder i omklädningsrummet. Vad tycker du som varit med så länge om hela biten med sociala medier och att marknadsföra sig själv?

– Fotbollen speglar ju sam­hället. Jag håller inte på med ­sociala medier men frun skäller ändå för att jag sitter för mycket med mobilen, man kan ju kolla och följa allt där. När jag var ung åkte vi ner till Lilla Torg i Halmstad och Hallands Nyheters ­redaktion. Där i fönstret fanns de senaste matchernas resultat ­uppsatta på lappar. Tiderna förändras och det är naturligt. Det viktiga är att samtidigt ha kvar grundvärderingarna, att kämpa på planen tillsammans och visa varandra hänsyn.

Du sa efter SM-guldet med Norrköping att du älskar att stryka och vika ihop kläder och ska sluta din karriär som ­materialförvaltare. Du vill alltid lämna omklädningsrummet snyggt efter dina lag. Det är värderingar man sällan ser i herrarnas toppfotboll i dag?

– För mig handlar det om ­respekt. Det ska vara ordning och reda, vi ska vara schyssta mot varandra och jag vill inte att någon annan ska plocka upp vår skit ­efter oss. Det är viktiga värderingar att förmedla även till spelarna. Och jag skulle verkligen gärna jobba som materialare. När jag inte orkar vara tränare längre, då vill jag ändå vara kvar i den här miljön. Omklädningsrummet. Dofterna. Känslan. Spelarna. ­Surret.

Och från omklädningsrummet ut på planen. Nu står du snart där, mot Nederländerna, i din första landskamp som förbundskapten, vid sidlinjen. Du ska sjunga nationalsången, det du pratade om. Hur tror du att du kommer att känna dig?

– Jag sa ju till dig att jag alltid ­lever här och nu. Men jag ska ­erkänna att jag funderat på hur det kommer att kännas. För mig är det så stort att vara en del av vårt landslag. Det kan hända att jag blir tårögd. Det får bli som det blir. Just det går inte att förbereda. Börjar jag gråta av stolthet och stämningen, ja, då blir det så.