Bank: Stora problem – men ingen katastrof nu heller
Lagkaptenen borta, superstjärnan borta, målvaktsstjärnan bänkad, snart Spanien borta.
Janne Andersson har en ovanligt svår landslagssamling framför sig.
Som vanligt.
Tisdag i landslagsfabriken, Sveriges förbundskapten kommer in på Friends Arena och ser ut som… ja, som Sveriges bäst avlönade gymnastiklärare.
Keps på huvudet, glasögon, grön träningsväst, visselpipa i band om halsen och klassiska svart-vita Copa Mundial-fotbollsskor av sorten som hade renderat honom gruppstryk och försörjningsstöd i Real Madrids omklädningsrum.
Fysiologen Paul Balsom drar igång väldigt vanliga uppvärmningsövningar med och utan boll, stockholms-kidsen (Quaison, Isak, Milosevic, Guidetti) hänger ihop som vanligt, orange västar läggs ut i 4-4-2-mönster, ett dussin journalister ska koka soppa på intervjuer med Jimmy Durmaz, Filip Helander och två reservmålvakter.
Normaliteten i allt, dramatiken finns bara i teorin. Är Sebastian Andersson småskadad?! Se där.
Kommer starta i backlinjen
Sverige ska vinna mot ett gäng vanligt kompetenta strykpåsar från Malta, med spelare som kommer från Hibernians (inte ens Hibernian) på hemmaplan, innan de åker till Madrid för att försöka skrälla sig till en bonuspoäng eller så mot ett av världens bästa landslag.
Tisdagspasset har fokus på försvarsspel, på var Sverige ska sätta in sin förstapress, när de ska stöta eller falla av. Backlinjen i ena laget kommer att starta mot Malta också: Lustig, Helander, Jansson, Augustinsson, sedan står Janne Andersson inför ett gäng svårare val.
Robin Quaison hittar ett fint stick till Alexander Isak, som nitar fast bollen i mål – efter den här våren är det svårt att hålla dem utanför laget. Sebastian Larsson, Kristoffer Olsson och Albin Ekdal är alla med och friska – vem av dem ska bort nu? Mot Malta? Mot Spanien? Visst är det rimligen fortfarande så att Marcus Berg, med sitt arbete och sitt fenomenala targetspel i våras, är det första namnet som skrivs in i ett svenskt anfall när Sverige ska försvara mer än anfalla mot Spanien?
Sveriges förbundskapten har en del att fundera över, men det har han alltid.
Sedan han tog över har han haft en form av konstant krisläge, ett ständigt eldsläckande. Att det inte känts så säger en del om hur landslaget styrs nu.
Aldrig exploderat i fullskaliga katastrofer
Under snart tre år har han fått försöka dämpa väldigt hårda bollar. Den korta förberedelsetiden inför premiären mot Holland? Ekdals ständiga skador? Magsjukan i Sofia? Robin Olsens och Victor Nilsson Lindelöfs mediebojkott? Zlatan Ibrahimovics psykologiska spel ett VM-år? Lindelöfs sena återbud inför VM-premiären? Forsbergs frustration? Rasistattackerna mot Jimmy Durmaz? Mittfältsskadorna (Jakob Johansson, Albin Ekdal) i playoff-matcherna mot Italien? Kollapsen hemma mot Turkiet? Den svåra bänkningen av Martin Olsson? 0–2 med en kvart kval på Ullevål?
Det kanske inte alltid hanterats hundraprocentigt, men det har aldrig exploderat i fullskaliga katastrofer. Visselpipan om halsen, kepsen på, ordning och reda, raka besked. Det har gått bra, tryggheten finns kvar.
Den här gången handlar det om ett utbytt mittförsvar, spelare som kan kallas till polisförhör i en agenthärva och en målvakt som inte får spela i Roma.
Det är stora problem, men det är ingen katastrof nu heller.
Det kommer var problematiskt
Sverige tränar försvarsspel först, de har spelare som ska kunna dyrka upp ett lågt spelande Malta på fredag, de har ett system som förmodligen inte kommer att rasa ihop fullständigt i Madrid heller. Det är där det intressanta med den här samlingen finns: att uppgifterna spänner över alla de utmaningar Janne Andersson står inför om han vill lyckas med Sverige.
Han måste hålla kvar i den offensiva utveckling som vi såg ritningen till under det senaste året, med Kristoffer Olssons playmaker-egenskaper, Viktor Claessons steg upp mot toppnivå, genombrottsmännen Quaison och Isak som x-faktor. Samtidigt måste han bibehålla grunden som tog landslaget till VM: 4-4-2-ordningen, det defensiva hellags/helplansarbetet.
I normala fall hade jag sett det som ett stort problem att sakna den normala mittbacksuppställningens kvalitéer, men i de här matcherna behöver det inte vara avgörande. Mot Malta kommer Pontus Janssons förmåga och mod i spelet med boll att fungera, mot Spanien lär försvarslinjen ligga lågt nog för att Helander och Jansson ska slippa att försvara så mycket felvända.
Det kommer att vara problematiskt, det kommer inte att bli katastrof.
Det är där landslaget står, sommaren 2019. Med kepsen käckt på svaj.