Han behöver ett tigerhjärta i ett land av feghet och flathet
Uppdaterad 2011-03-11 | Publicerad 2007-05-27
Tony Tiger.
Från den säkraste av källor vet jag att han kallas så, Tony Gustavsson.
Jag hoppas att han kan leva upp till sitt namn, att han har ett tigerhjärta.
Det kan behövas, i detta land av feghet och flathet.
Så lätt det är att förledas, förföras - och därmed riskera att förgöras. Vi vill så gärna tro att vi lever i den tryggaste av världar, i en idyll av syréndoft och välvilja. Inbilla oss att det onda händer någon annanstans, inte drabbar oss.
Man kan tycka att ett land som lever med minnet av två ministermord borde veta bättre. Men vi är duktiga på att vårda vår drömbild av det lilla landet där ondskan inte bor. Av historien lär vi oss att vi ingenting lärt av historien.
Därför, just därför, kan två packade och puckade så kallade supportrar tillåtas komma så nära en allsvensk klubbs tränare. Därför får de stå och ropa ut sina hot och sitt hat på knivlängds avstånd från Tony Gustavsson.
Nu ska man inte tillmäta just dessa två avarter allt för stor betydelse. Jag är övertygad om att merparten av Hammarbys fans stödjer Tony Tiger. De flesta med ett minimum fotbollskunskap och förmåga till självdistans såg ju det uppenbara. Hammarby förlorade inte för att man har TG som tränare utan för att Elfsborg var bättre.
För all del, Magnus Haglund vann taktikmatchen. I mötet mellan de två tränare som i så mycket liknar varandra (unga, välutbildade, tänkande, trevliga) gick han hem som segrare. Under en halvtimme var Söderstadions gräs en maskrosäng med gula spelare överallt; till synes omöjliga att för hemmalaget att få bort.
Blek och märkbart tagen
Tony Gustavsson medgav efteråt att han ”överraskats lite” av Elfsborgs taktik med två forwards. Han var blek, märkbart tagen, och jag förstår honom.
Hans efterträdare i Degerfors Mark Selmer har just avgått, borttvingad. Nu fick Tigern höra att han ska utsättas för samma behandling, att han är en ”jävla hora” och att ”smekmånaden är över”.
Som om det någonsin varit en smekmånad. Som om det någonsin är det för en tränare på den nivån eller för någon av oss som jobbar med den underbaraste av sporter, men också den som verkar locka fram de svåraste sjukdomsfallen när det gäller karaktär och uppförande.
I går tvingades jag höra många av de nära 13 000 i publiken ropa ”domarskandal”. Det var så att man hade lust att låna hörselskydden från någon av Bajen-bebisarna. Vilka fina förebilder de får de små, vilken kärlek till fotbollen de lär sig när de ser vuxna män slå och sparka mot spelargången då domare Martin Hansson går ut.
Man kan alltid diskutera domslut. Men Haglund hade rätt när han efter matchen berömde Hansson för att denne inte vek ner sig för det massiva trycket, kallade honom för rakryggad. Han var det, domare Hansson, och han var rätt ensam om det.
Hur kunde de få stå kvar?
Det var slående hur fega och flata alltför många var. Det mumlades och hummades. Även TG själv talade om att det var ”förståeligt” med de besvikna fansen. Visst var det förståeligt, besviken kan man vara. Men det går att bota med lite rödtjut och ett lördagsskjut eller något annat trevligt.
Att ge sig på domare och tränare är däremot totalt oförståeligt – och framför allt oförlåtligt. Jag häpnar när presschef Rybrink säger att ”det kan bli aktuellt” att stänga av de tragiska parodier på fans som hotade sin egen tränare. Kan bli aktuellt? Finns det något att diskutera?
Och hur kunde de två tillåtas att stå kvar så länge att de fick chansen att i repris attackera Gustavsson, när han kom tillbaka från presskonferensen? Allt vittnar om att säkerheten kring arenan är noll och intet, meseriet totalt.
Där har vi vår fotbolls problem i ett svårknäckt nötskal: alla har inte till fullo insett hur dagens verklighet ser ut. Svensk fotboll måste fort, kosta vad det kosta vill, få arenor som kan hantera den publik och den passion – och dess skuggsida – som den omges med i dag.
Fansen, tränarna, spelarna och media – alla måste skyddas bättre.
I går slutade allt lyckligt, det gör det oftast. Men inte alltid. Det är för de gångerna man måste förebygga. För, som den store Stig Dagerman en gång skrev:
Efteråt är allt för sent.
Läs mer:
Jennifer Wegerup