Bank: Höll traditionen att göra en ”Jesper Olsen” vid liv
Andreas Christensen var inte ens född 1986, men han känner så klart till uttrycket ändå.
Dels för att alla danskar vet vad det betyder att ”göra en riktig Jesper Olsen”.
Dels för att han just gjort en själv.
En match sammanfattad i en sekvens?
Chelsea brottar ner sin älskade fiende Barça i brygga, och det är inte deras mål jag tänker på. Inte ens någon av alla de gånger Willian dansat fram till avslut i den ena eller andra stolpen. Faktiskt inte ens en huvudlös felpassning med katastrofföljder från en 21-årig dundertalang från Lillerød.
Nej, det här:
En kvart in på andra halvlek gör Chelsea ett av väldigt få naiva misstag så långt i matchen, en bollförlust när laget är på väg framåt, och en tiondels sekund senare kommer missilpassningen på väg mot Leo Messi, för en gångs skull är han ensam, rättvänd, med bara backlinjen framför sig.
Messi har längtat efter det där ögonblicket, det är vatten i öknen, poesi i schlagerfestivalen. Han ska vända upp, trippa framåt, göra det som Messi gör.
Manisk målrusch
Fast han får inte, eftersom N’Golo Kanté upptäckt faran, flyttat sig fem meter i sidled och vansinnesfläkt fram en glidtackling som stoppar passningen.
Det var ju så grundackordet i den här matchen faktiskt såg ut, även om alla kommer att glömma både det och Antonio Contes maniska målrusch längs med sidlinjen.
Men det här var, i 75 långa minuter, en kväll som gav Chelsea något tillbaka och Barcelona en massa principproblem att lösa.
Tillbaka till grunderna
Chelsea hittade tillbaka till Conte-fotboll när den är som bäst och nödvändigast: med tio spelare som konstant arbetar laglojalt för att ta livet av anfallsglädjen hos motståndaren. Victor Moses och den formidable Azpilicueta som stängde Jordi Alba-kanten, Cesc Fàbregas som knappt rörde bollen men var bra ändå – och N’Golo Kanté som förmodligen var bäst av alla, inklusive den stundtals geniale Willian.
Det är möjligt att Conte får kritik ändå.
Han valde att spela utan central anfallare, utan Giroud och Morata, och det är väl sånt som kan göra Roman Abramovitj ännu surare och snabbare på fallucksknappen. Men strunt samma, Chelsea spelade identitetsfotboll, smart fotboll och framgångsrik fotboll i 75 minuter, ända fram tills det att Andreas Christensen – så lät att tycka så mycket om – slog den sämsta passning en dansk slagit på 32 år.
Upprepade dansk miss
1986 ledde Danmark åttondelsfinalen i VM när geniet Jesper Olsen spelade fram Emilio Butragueño till 1–1 precis före paus, varpå allt rasade. Sedan dess är det ett brett använt uttryck i Danmark när man vill beskriva att någon gjort bort sig ordentligt: at gøre en rigtig Jesper Olsen.
Christensen slog bollen rakt in i planen, Andrés Iniesta plockade upp den, forsade in i straffområdet och serverade Leo Messi hans allra första mål mot Chelsea efter nio matchers väntan: 1–1, allt vänt 180 grader.
En av fotbollens största anomalier är raderad, av fotbollens största, lilla anomali.
Messi är alltjämt Messi. Barcelona är återigen enormt stor favorit att gå vidare.
Men är Barça fortfarande Barça?
De har ju gått igenom en total kris det senaste året, både på styrelsenivå och sportslig ledningsnivå. Ernesto Valverde har gjort väldigt mycket med en helt annan truppdynamik.
Neymar försvann, Ousmane Dembélé har skadat bort hela sitt första år, och för Valverde återstod att försöka bygga… inte nytt, men väldigt annorlunda.
Den här säsongen är de ett lag som gör allt svårare för alla.
De gör allt lite svårare även för sig själva.
Det är 4-4-2, ett lag med Paulinho som anfallsvapen – ingen vill spela bollen till honom förrän han närmar sig straffområdet – och där man är enormt beroende av Jordi Albas kantsruscher för att få till något oförutsägbart.
De är svårare att göra mål på nu, men matcher som den här har de också väldigt mycket svårare att göra mål. Jordi Alba kom alltså inte fram, och Leo Messi fick väl egentligen bara bollen i den röda, farliga zonen, en gång: när någon fick för sig at gøre en rigtig Jesper Olsen.
På väg mot kvartsfinal
Nu släntrar ett slaget folk ut från Stamford Bridge till ljudet av katalanska segersånger och Abramovitjs gnisslande tänder, Barça står med en fot i nästa omgång, men här och nu är det väl tveksamt om den där sviten som säger att vinnaren i de här mötena också blir mästare (det har blivit så tre gånger i rad) förlängs i vår.
Problemet nu är inte att Messi inte är Messi, för det är han ju.
Han behöver bara få lite fler chanser att visa det, för att vi verkligen ska räkna in den här upplagan av Barça bland de stora.