Fagerlund: Hade varit skönt med en ljusglimt
Kallt, blött och en schweizisk snömur som vägrade ge med sig.
Det går att hitta undanflykter efter Sveriges första missade mästerskap på 30 år.
Men visst hade det varit oändligt skönt att stänga året med en ordentlig ljusglimt.
Det skoningslösa snöblandade regnet i Luzern var på sätt och vis ett passande väder.
Att se bollen haka upp sig på det dyblöta underlaget påminde om hur det ofta har känts för svensk del under detta Nations League-slutspel: Tungjobbat. En aning trött.
Det är lätt hänt att gå in i ett sorts nödläge när Sverige missar sitt första mästerskap på 30 år.
De som föll blev trots allt silvermedaljörer under OS i Tokyo 2021, VM-bronsmedaljörer i Australien för bara ett par månader sedan.
Att Peter Gerhardssons gäng har sett tröttare ut under hösten var väntat. Kalenderårets täta spelschema har fört med sig stora fysiska utmaningar för spelarna, särskilt de vars lag slåss på flera fronter.
Saknat nyckelspelarna
Dessutom har Sverige tvingats klara sig utan två av sina absoluta nyckelspelare den senaste tiden, Elin Rubensson (bäst på VM) och Fridolina Rolfö (fjärde bästa spelaren i världen enligt Ballon d’Or).
Och kom ihåg: Med det gamla OS-kvalupplägget – där de tre bästa europeiska nationerna i VM kvalificerade sig – hade Sverige automatiskt gått miste om turneringen redan i samband med semifinalen i augusti eftersom Frankrike är direktkvalificerat.
Det låter som undanflykter, vilket det också är. Ibland tenderar misslyckanden att blåsas upp oproportionerligt stort, frustrationen över uteblivna resultat slår ut ens rationella sida.
Medan jag skriver detta ligger exempelvis regerande europamästaren och VM-tvåan England under hemma mot Nederländerna. Målvakten Mary Earps, tokhyllad under VM, står för en jättetavla och drämmer näven i marken (nu fullbordade de faktiskt vändningen till slut men är fortfarande efter i tabellen).
För drygt 1,5 år sedan blev assisterande förbundskaptenen Magnus Wikman irriterad när svensk media tycktes avfärda Schweiz som ett enkelt motstånd under EM, enbart baserat på Fifas rankning. Ett landslag med spelare som superba Lia Wälti och Ramona Bachmann kan knappast underskattas.
Vore skönt med framtidshopp
Med det sagt får det vara slut på brasklappar, även om de är högst befogade.
Den svenska upplaga som bitterljuvt tvingades nöja sig med varsin bronsmedalj i Brisbane visste att slutet var nära, att det var sista chansen för flera av de mest erfarna spelarna att knipa ”det där jäkla guldet”, som det så ofta har kallats genom åren.
Caroline Seger är 38 år, Kosovare Asllani 34. Linda Sembrant, som startade ikväll mot Schweiz, är 36. Sedan finns det en rad spelare som är runt 30-strecket, vilket förstås inte är någon ålder, men det är dessa som måste kliva fram och ta över ledarskapet från ovan nämnda trio i kommande mästerskap.
Som sagt, ingen bryr sig om Nations League eller otrevligt schweiziskt decemberväder. Att hamna efter Spanien i tabellen kan hända vem som helst.
Fast det hade känts oändligt skönt att stänga året med framtidshopp, att se spelare ur (den lovande) talangpoolen integreras betydligt mer i laget och ett kliniskt anfallsspel som kan likställas med de bästa.
I stället: Snöslask och knappt med plusgrader. Inget Paris nästa sommar.