’Var riktigt kritiskt – jag kunde ha dött där’

Jennifer Wegerup

Håkan Sjöstrand om sitt viktiga livsval, hur nära döden han var och svensk fotbolls framtid: ’Otänkbart’

Han är generalsekreterare för vårt lands största sport och en av svensk fotbolls mäktigaste män.

Men det sista han vill är att bli kallad pamp.

Svenska Fotbollförbundets Håkan ­Sjöstrand har jobbat och kämpat hårt för att ta sig dit han är.

Och glömmer aldrig var han kommer ifrån.

Sportbladet mötte Sjöstrand för en lång intervju om fotbollen, livet och om hur han var nära döden inför Sveriges EM-kvalmöte med Danmark.

Zlatan Ibrahimovic och Håkan Sjöstrand.

Den största stjärnan och den nye ­generalsekreteraren.

Två av svensk fotbolls största makthavare  och med mer gemensamt än man kan tro. Framför allt har båda, var och en på sitt sätt, lyckats på samma gång både trots och tack vare sin uppväxt. I enkla kvarter där omständig­heterna inte alltid är idylliska. I den sorts tillvaro där begåvningar går till ­spillo eller knyter näven och tar sig hela vägen.

Så gjorde Zlatan, så gjorde Sjöstrand. 

– Med Zlatan upplever vi något vi aldrig mer kommer att få uppleva, något helt unikt, säger Sjöstrand när vi möts i Svenska Fotbollförbundets nya huvudkontor

i Solna.

Vi har redan träffats på Fotbollsgalan och Guldbollenmiddagen. Sjöstrand var ­spirituell och lättpratad och jag märkte ­aldrig att han hade alkoholfritt i glaset, kunde aldrig ha anat det. Vi ska återkomma dit, snart. Sjöstrand möter i receptionen, ­frågar fotograf Ola Axman och mig vad vill ha för sorts kaffe, visar runt i de nya lokalerna.

”Borde ingå i uppväxten att dela”

Nya kontor, ny arena, ny generalsekreterare, nya vindar som blåser. Håkan ­Sjöstrand har rumsterat om: ” Det är inte blommor på mitt bord varje dag”. Och mer ska komma.

Men vi börjar från början, vid mötes­bordet i rummet som han ”piggat upp” med Zlatans bok, bilder och andra föremål som ska göra det ”mer personligt”. Håkan Sjöstrand har suttit på mäktiga stolar, som affärsområdeschef  på Svenska Spel och marknadsdirektör på  ICA, men är ­befriande fri från machotendenser.

– Jag växte upp i Västerås i tre rum och kök i stadsdelen Viks­äng. Jag delade rum med min bror, ganska klassiskt. Det borde nästan ingå som en del i sin uppväxt och fostran att få dela rum. Närmsta klubb var Skiljebo SK och så började jag spela fotboll, det gjorde ju alla, säger ­Sjöstrand.

”Upplevt baksidorna”

Han prövade sen att vara sommarproffs i Malmö och fick tvåårskontrakt men bröt det och kom hem.

– Det är litegrann min grundprincip  att man måste trivas och tycka att det är roligt. Då vill man fortsätta och då utvecklas man. Fast samtidigt har jag ju också fått lära mig att man måste kämpa, allt är inte bara ­roligt i livet. Där handlar det i stället om att ha målmedvetenhet. Och att göra val.

Håkan Sjöstrand blir allvarlig, blicken, anletsdragen.

– Det ska man inte sticka under stol med. Att där jag växte upp har vissa gamla ­vänner gjort val som gör att de har det tufft i dag. Men det är ändå otroligt häftigt, vi träffas än i dag, Viksängskillarna, vi som höll till på ungdomsgården och spelar, en gång om året. Då fångar vi också upp dem som har det lite tuffare.

Vad gjorde dina föräldrar?

– Min mamma var kontorist och pappa hade flera olika jobb genom åren. De ­skiljde sig när jag var väldigt liten.

helskärm

Du pratar om att du gjort val i livet, vilket är ditt största val som format dig mest?

Sjöstrand samlar sig, några sekunders tystnad, sen börjar han berätta.

– För mig handlar det nog om valet att aldrig dricka alkohol. Jag har upplevt ­baksidorna av detta på nära håll. Och ­utifrån ett genetiskt perspektiv har det nog varit ett väldigt viktigt och klokt val.

Kan du utveckla…

– Det har naturligtvis påverkat mig ­mycket. När jag växte upp, det var i många stycken ett tufft område, Viksäng, med missbruk. Och då kan fotbollen spela en viktig roll och den betydde mycket för mig och mina kompisar.

– Så rätt tidigt i mitt liv fattade jag beslut att ”nej, jag ska inte dricka”. Jag har aldrig druckit i hela mitt liv. Sen har jag kompisar, några av mina närmaste kompisar som ­inte orkat göra de här valen.

Som har fastnat i missbruk?

– Ja. Min bästa kompis i lågstadiet har ­ingenstans att bo, men jag är inte mer värd eller bättre än han för det. Nu har vi ­lyckats få kontakt igen via Facebook. Jag har gjort min resa, men står verkligen med fötterna i gräset. Så därför blir det så fel när jag ­beskrivs som den där ”fotbollspampen”. Mina kompisar, de skrattar så de håller på att dö!

”Då har vi riktigt stora problem”

Detta är väl en av de saker som gör dig rätt för jobbet, svensk fotboll strävar väl efter en sådan person, fotbollen ska ju vara folkets sport?

– Ja, så är det nog. Och så detta att jag ­varit med hela resan, jag har fotbollen i mitt dna, har spelat själv och är tränare och är så ­engagerad.

Håkan Sjöstrand har spelat även i Gävle, i division 1 norra, med Liston Söderberg som tränare.

– En match drog jag av korsbandet och när jag låg där kom Liston ut på planen och sa: ”Håkan, de svaga djuren faller ifrån först. Kom ihåg det!”.

Så kom då den dag i fjol då förbundsordförande Karl-Erik Nilsson ringde upp?

– Det kändes i hjärta och mage att ”Wow, det här är ett hedersuppdrag”. Och när jag sedan kopplade på hjärnan och den också sa ”det här är så rätt”. Samtidigt är det ju ett tufft jobb. Fotbollen är vår största sport, den betyder så mycket för så många.

– Så det är ett hedersuppdrag med ett mycket stort ansvar. Fotbollen engagerar så många på olika sätt. Men jag är sådan att jag växer med ansvar.

Just bevakningen och medieintresset har periodvis inte alltid uppskattas, av framför allt herrlandslagets ledning, genom åren. Sjöstrand menar dock att man måste både acceptera och ändå förstå medierna.

– Det intresset och bevakningen ska vi vara otroligt stolta över. Sen förstår jag att det uppstår situationer där det ”smäller till” ibland då vi just blir ifrågasatta. Men jag tycker att är man stor, som vi är, då ska man också kunna bli ifrågasatt. Jag vill påstå att det är det som tar saker framåt, att vi ­utvecklas. Den dag man slutar granska oss på det sättet då har vi riktigt stora problem – då är vi inte störst längre.

Vad är dina viktigaste uppgifter nu och framåt?

– Den förklaringen kan bli hur stor och lång som helst. Så jag tror att man måste se helheten men skära den här kolossen

i mindre tårtbitar, ta en i taget, ta olika steg på resan. Fotbollen är ju en folkrörelse.

– En viktig sak att se över förbundets verksamhet här. Det görs otroligt mycket bra i svensk fotboll, det ser vi resultatet av. Nu handlar det om att ta oss till nästa nivå. Ambitionen ska vara ”världens bästa fotbollsförbund”.

Apropå tid. Du har två döttrar. Hur hittar du tid?

– Det är en utmaning. Jag har samtidigt alltid funnit glädje i arbetet. Om man ser genetiskt så har ju vissa i min släkt hittat stimulans på annat sätt… För mig har nog arbetet och träning blivit en drivkraft.

– Sen ska jag vara uppriktig, hemma är det frun och två döttrar. Så det är tjejerna mot killarna och jag är chanslös, det är spel mot ett mål. De dominerar helt.

”Var riktigt kritiskt ett tag”

Precis hur hårt generalsekreteraren är beredd att pressa sig själv blev tydligt när han i höstas blev svårt sjuk.

– Det var i samband med samlingen mot Ryssland. Jag har infört att  jag vill vara med på landslagssamlingar, oavsett om det är herrarna eller damerna, för att förmedla vad förbundet är och vilka frågor vi har på bordet. Och det tycker landslagsledningen är jättebra och jag känner att spelarna ­också uppskattar det.

– Men på kvällen där börjar jag tappa ­fokus och tror att jag håller på att bli ­magsjuk och byter genast hotell.

Det var dock inte magsjuka utan ­blindtarmsinflammation. Men Sjöstrand följde med till Ryssland, ovetande. Med hjälp av värktabletter höll han sig på benen och ”körde på”.

– Och sen kom Österrikematchen och då var det ju rätt stökigt efteråt, jag hade inte tid att vara sjuk…

När han till sist blev inlagd hade ­blindtarmen brustit och bakterier vandrat ut i buken som var helt infekterad.

Med antibiotika blev Sjöstrand bättre. Men två månader senare blev han dock ­dålig igen, akut.

– Blindtarmen hade börjat läcka igen. Sen opererades jag natten mellan torsdag och fredag. Det skulle bara tagit en kvart, tjugo minuter. Men det tog över två och en halv timme. Allt var som läckt ut runt blind­tarmen hade blivit som ett slags betong. Den hade klistrats fast i andra organ. De fick inte loss den. Till sist fick läkaren gå på känsla för att få loss den. Då var det riktigt kritiskt där ett tag.

Du kunde ha dött?

– Jo, så var det. Men allt gick bra, det var en skicklig isländsk läkare. Det var mellan torsdag och fredag men jag sa till honom ”vi har Danmark på lördag”. Så jag tog mig upp till Stockholm. Men jag såg ju inte fräsch ut då!

Överlevde Zlatans ryggdunk

Nytt skratt.

– Det roliga var när jag kom till samlingen. Jag hade ont och satt och vilade. Då kom Zlatan bakifrån och dunkade mig i ryggen ”Tjena Håkan” och jag bara kved... Det ­kändes och Zlatan sa ”oj då, har du ­opererat dig”.

Men du överlevde även Zlatans ­ryggdunk?

– Exakt! Och jag följde med till Danmark. Men man lär sig av sådant också. Så Listons ord om att ”de svagaste djuren faller ifrån först”. Det stämmer inte riktigt på mig ­kanske.

Du var där och ni gick till EM. Dina ­känslor, det var ju så oerhört viktigt för svensk fotboll?

– Det var naturligtvis glädje men stor lättnad också. För det går inte att sticka under stol med att det var ångestladdat. Sen var det bara glädje.

– Och så måste jag säga att danskarna var mycket stora förlorare, det var ju ett ödeskval för dem med. Och det är tråkigt att vi inte båda kan vara i EM. Både Agger och Morten Olsen kom in i omklädnings­rummet och tackade efteråt, det var stort av dem.

Vad skålade du i på planet hem då?

– Det blir oftast en cola för mig.

Sen var du i Paris på EM-lottning, vad tänkte du när gruppen var klar?

– En del pratar i termer av mardröms­lottning och ”dödens grupp”. Men jag ser det som en öppen grupp och där det ­kanske kan passa oss att vara underdog. Sen blir ju öppningsmatchen en nyckelmatch. Jag ser fram emot inramningen. Med 80 000 som arenan tar. Vi och Irland har de bästa och flesta fansen. Och matchen går i Paris, där vår störste stjärna spelar och lever. Det är stort.

– Sen har vi Italien, med den dramatiken och sist Belgien, gruppfavoriten.

Hur mycket betyder det för svensk fotboll att vara med?

– Jag har sagt att det finns miljoner skäl för oss att vara där. Sportsligt är det jätteviktigt men också allt runt omkring, engagemanget, ekonomin. Allt som byggs upp runt ett mästerskap, det är så otroligt betydelsefullt för fotbollen.  Och för nationen!

Zlatan avgjorde mot Danmark. Du har precis som han varit med om en del tufft, kan du hantera honom, han är ju en stark personlighet?

– Vi har en väldigt bra dialog. Det jag ser med honom som idrottsman och människa, det är helt unikt. Jag är otroligt imponerad över hur han agerar. Många inspireras av att vi har en spelare på den nivån, i yttersta världsklass, i landslaget. Att se hur noggrann han är i sina förberedelser.

– Det är detaljer som avgör, förberedelserna. Zlatan lämnar inget, inget åt slumpen.

– Han är unikt viktig för laget. Men i Danmarksmatchen är det också en ­laginsats, han är ju beroende av laget ­också. Det är så äkta glädje alltihop i den matchen!

”Viktig roll i samhället”

Vad säger du om kritiken att Zlatan har för mycket makt i landslaget?

– Han är väldigt tydlig i sina åsikter kring saker. Men jag tycker att det finns bara ­goda intentioner: att vi ska bli så jäkla bra som möjligt.

Damerna då, det var ett dåligt VM. Nu blickar man framåt, det är OS-kval i vår. Tar vi oss dit?

– Det är vår målsättning, det blir tufft men är rimligt, vi ska vara med i de stora mästerskapen. Och det är jätteviktigt för att ta damfotbollen till nästa nivå och utveckla den. Vi har hela tiden varit bland de främsta nationerna och ska fortsätta vara det.

Du är pappa till två flickor och tränar deras lag i fotboll. Förstår du att det 2015 finns folk som har problem med att kvinnor och flickor spelar fotboll?

– För mig är det så passé att det hör till Hedenhös. Jag menar, att se tjejerna spela och låta dem uppleva glädjen i fotbollen, det är ju något som är så självklart men som ­vissa tröttmössor verkar ha så svårt att förstå. 

– Och som affärsman säger jag att där har vi också den stora tillväxtpotentialen, marknaden är inte så mättad som på ­herrsidan. Så rent krasst ur det perspektivet, damfotbollen är en tillväxtprodukt. Då måste man skjuta till resurser för att få tillväxten. Vänd på det, uppriktigt, hur skulle vår produkt, fotbollen, se ut om vi bara kunde erbjuda herr- och pojkfotboll? Det är helt otänkbart.

– Vi vill att så många som möjligt ska ­spela så länge som möjligt. Då får vi en bredare bas, vi är ju inte så många i det här landet.

Sjöstrand blir allvarlig, intensiv.

– Men det handlar också om något ­större. Fotbollen har en så viktig roll i samhället. Och vi, fotbollen, gör faktiskt folk anställningsbara. Nu finns exempelvis inte allmän värnplikt längre. Man lär sig komma i tid. Man lär sig ta instruktioner. Man lär sig samarbeta. Och att leverera, att uppnå ­någonting tillsammans. Fotbollsnyttan

i samhället.

Putte Kocks torg

Vi går ut, Sjöstrand skojar om att vi inte ska sätta ”pamp-rubriker”. Tomas Brolin ska komma på en fika efter oss, men först ska bilder tas utomhus i frostkylan, med Friends Arenas profil i bakgrunden.

En bild, en till. Sjöstrand poserar, frågar:

– Vet ni vad torget här framför Friends ­heter? Putte Kocks torg. Kanske var det inte så lyckat. Det är svårt att stämma träff med utländska besökare. De undrar ”Vad sa du? Put in the cock?!” Inte så bra ­kanske…, säger Sjöstrand, skrattar en gång till, tar i hand.

Så försvinner han med lätta steg tillbaka in i Svenska Fotbollförbundets värme.