Frustrerande att se Hamad i Abu Dhabi
Brenning: Veteranen och inhopparna imponerade mest
Ken Sema, Kerim Mrabti och Karl Holmberg var behållningen men när Sveriges 1–1-match mot Estland ska sammanfattas kan jag ändå inte blunda för Jiloan Hamad.
Få spelare gör mig så frustrerad att se spela fotboll.
Extra mycket när det sker i Abu Dhabi.
Ett guppande hav där solen reflekteras i vågorna. En solbränd presentatör möter oss på promenad barfota i sanden. Bakom ligger vilstolarna och väntar samtidigt som en jetski passerar ute i vattnet.
Det kunde vara reklamfilmen för en paradisdestination om det inte hade varit för att det är Sveriges förbundskapten i fotboll Janne Andersson som sitter på en solbädd och väntar när Frida Nordstrand avslutar sin strandpromenad. Men så är det också precis så Abu Dhabi drömmer om att det ska se ut när emiratet presenteras i svensk tv. Några som också köpt den bilden är det svenska fotbollslandslaget.
Inte det vi ska prata om
För det är ju därför de är här. För att det är varmt, för att det är välskött och för att det pumpas ut så många liter vatten varje dag att gräsmattorna här i öknen ligger lika perfekt gröna som en golfgreen i US Masters. Gräsmattor som sköts så minutiöst för att fotbollslag, som det svenska, ska komma hit och visa upp den vackra sidan av Abu Dhabi i tv-kanaler som ibland närmast genant villigt spelar med.
Efter att Janne Andersson där på strandbädden konstaterat att ”nu är nu och då är då” flyger TV4:s kamera över den designade strandlinjen där Förenade Arabemiratens flagga vajar stolt. I en platstol sitter en gatuförsäljare och ler. Längre bort ligger den häpnadsväckande moskébyggnaden i marmor, världens största i sitt slag men ändå aldrig helt färdigbyggd, och badar i sol.
Inte en bild från den blodiga konflikten i Jemen där Förenade Arabemiratens plan bombat sjukhus och skolor. Inte ett ord om de slavlika förhållanden stora delar av arbetskraften i landet lever under. Som den statligt anställde taxichauffören som en gång lurades till landet och nu tvingas jobba så tunga nattskift att hon höll på att somna vid ratten när hon körde TV4:s egen delegation från flygplatsen till Abu Dhabi.
Men det är ju inte det vi ska prata om nu. Det är ju fotbollen som företrädarna för Sveriges största folkrörelse (som heligt svurit att jobba för jämställdhet och allas lika värde) är här för att fokusera på. De är här för att det är perfekta träningsförhållanden – oavsett vem det är som sett till att så är fallet och under vilka förutsättningar det skett.
Så, vi pratar väl matchen mot Estland då?
Janne Andersson formerade en hel del intressanta framtidsnamn i sin startelva men det var en veteran i sammanhanget som överglänste dem alla. Jiloan Hamad startade i Emil Forsbergs fria position till vänster på det svenska mittfältet och låg bakom mycket av värde för svensk del.
Ändå tycker jag att det mer än något annat är frustrerande att se Hamad spela fotboll. För jag kan inte låta bli att tänka på vad det hade kunnat bli av 27-åringen. Var han hade kunnat vara i dag om klubbytet till Hoffenheim hade blivit mer lyckat. Hur utvecklingen hade kunnat se ut om inte den där allvarliga knäskadan fått hela karriären att halta.
Hamad genomgående bäst av startspelarna
Mot Estland visade Hamad återigen hur mycket fotboll han har i sig. Hur snabb han är i tanken, hur fin han är med bollen och vilka ledaregenskaper han har utan den. Här kryllade av allsvensk talang men 27-åringen såg ut att vara huvudet längre än dem alla.
Även än nästan två meter långe Gustaf Nilsson som krigade på bra längst fram bredvid finurlige Jordan Larsson som öppnade matchen mycket förtroendeingivande. Bakom anfallsparet visade också Kristoffer Olsson stundtals sin fina spelintelligens och Robert Gojani om inte annat att han kommer spela i en större allsvensk klubb mycket snart.
Sedan kom Ken Sema in och på bara några minuter påminde oss om varför han är den ende i dagens trupp som också har en plats i det riktiga landslaget. Efter honom Kerim Mrabti som lyfte laget ytterligare och Kalle Holmberg som ordnade kvitteringsmålet. De tre, Sema, Mrabti och Holmberg, var också matchens stora utropstecken tillsammans med Hamad.
Frågetecknen återfanns i den svenska backlinjen där det defensivt fanns betydligt mer att önska av Joakim Nilsson och Franz Brorson. Ett extra plus dock till ytterbacken Joel Andersson som i alla fall offensivt visade potential.
Men det var, i vårt sökande efter potentiella VM-namn, trots allt Jiloan Hamad av startspelarna som genomgående såg allra mest ut som en fotbollsspelare för framtiden. Det är bara det där lilla problemet att han är 27 år och tiden redan har börjat rinna ifrån honom.
Det är som sagt frustrerande för det finns många anledningar att tycka om Hamad. Hans sevärda spelstil är självklart en av dem men hans politiska engagemang utanför planen också en tillgång värd att ta upp.
27-åringens pappa Mohammed var kurdisk gerillakrigare, peshmerga, och sonen Jiloan föddes på flykt i ett slags fängelsesjukhus i det då sovjetiska Azerbajdzjan. Jiloan Hamad vet med andra ord något om hur det är att vara på flykt och kan kanske därför mer än någon av sina lagkamrater i dagens landslag relatera till vad folket i Jemen just nu går igenom.
Men förlåt, det där ska vi som bekant inte prata om.