Fagerlund: Hur det gick för Mourinho? Som det brukar

Frida Fagerlund

LONDON. Nå? Hur gick det då? Hur gick det för José Mourinho?

Jodå, det gick förstås som det brukar göra i början.

Med en 3–2-seger borta – Tottenhams första på tio månader.

Det behövdes ingen spåkula för att förutse vad utgången skulle bli under lördagseftermiddagen.

Visst, Michail Antonio dundrade in ett hårt avslut bakom Paulo Gazzaniga med kvarten kvar och Ogbonna ett tröstmål några sekunder från slutet. Men då hade West Ham redan (helt på egen hand) förlorat derbyt.

José Mourinhos facit efter en match som tränare i Tottenham: 1 seger, 0 förluster. Han har dessutom lika många bortasegrar i ligan under 2019 som företrädaren Mauricio Pochettino.

Det är ju så här det brukar se ut de första veckorna, månaderna, möjligen året, med honom vid rodret. Innan något så smått börjar krackelera.

Tottenham-spelarna behövde kanske det här

Att portugisen har fler skeptiker än fans blev tydligt när han virvlade tillbaka in i våra liv tidigare i veckan.

Presskonferensen på träningsanläggningen han kallade ”Mauricios träningsanläggning” bjöd på citat efter citat, om ödmjukhet (”jag är ödmjuk, ni förstår er bara inte på mig”), klubbsympatier (”nej, jag ville inte träna Spurs när jag var i Chelsea – men sen fick jag sparken”) och en – tämligen anspråksfull – pik till Pochettinos finalförlust (”jag kan inte veta hur det påverkade dem, jag har ju aldrig förlorat en final i Champions League”).

Man kan tycka vad man vill om José Mourinho. Men en rejäl dos dramatik är inte alltid fel, och kanske var det precis vad Tottenham-spelarna behövde.

Redan innan West Ham hade gått lös med bubbelmaskinen hade Mourinho markerat revir. I Spurs startelva syntes Eric Dier, Ben Davies (inga skrällar där direkt) och Lucas Moura. Moussa Sissoko och Christian Eriksen fick nöja sig med varsin plats på bänken.

Ingen briljant fotboll

Ett fyrverkeri av fantastisk fotboll var det inte. Inledningsvis var det faktiskt främst ett stim av offsideavblåsningar och tempofattiga speluppbyggnader.

De tio första minuterna stod Mourinho längst ut i det tekniska området med händerna nerkörda i fickorna. Han försökte dels klappa i gång Alli. Sedan gestikulerade han lite provocerande mot tränarkollegan Manuel Pellgrini när Michael Oliver tilldömde Kane en frispark i bra läge.

När Mourinho träffade Alli för några dagar sedan frågade tränaren om det var ”Dele Alli eller Dele Allis bror” han hälsade på. Det var givetvis ett Mouriniskt sätt att få mittfältaren att tända till. Nu hade 23-åringen chansen att visa att de tillhörde samma lag, att han var en spelare att lita på. Till skillnad från de betydligt rakare Heung Min-Son och Lucas finns det en viss tvekan hos Alli. Som om han ofta tänker en tanke för mycket.

Det är förmodligen ingen slump att Tottenhams mål kom först när Dele Alli hade fått färg. En delikat passning fram till Son (som för övrigt gjorde en riktigt bra match) gav 1–0. Kort innan paus hindrade han dessutom bollen från att rinna över sidlinjen vilket ledde till att Lucas ökade på till 2–0, suveränt serverad av Son. Det var ingen superb första halvlek men väl en tydlig ledning för gästerna.

Den som hoppades på en utjämning fick se drömmen krossad redan i den 49:e minuten. Då nickade Harry Kane in sitt sjunde mål för säsongen och 3–0 för Tottenham som knappt behövde anstränga sig.

Pellegrini försvinner innan året är slut?

För West Ham, som gjorde det alldeles för enkelt för Spurs, är stundtals ohyggliga att beskåda. Ska någon kastas under bussen får det bli Roberto Jimenez, målvakten som aldrig var tänkt och uppenbarligen inte kan spela på den här nivån. Det är förstås ironiskt att klubben tappade Adrian eftersom det framstod som omöjligt att få speltid så länge Łukasz Fabiański var hel – något han alltid var fram till för några veckor sedan.

Sedan har förstås Pellegrini också ett ansvar. Jag blir inte förvånad om arbetslösa Rafael Benitez är installerad innan året är slut. Det är nämligen svårt att se vad chilenaren ska göra annorlunda för att vända den negativa trenden, och hans spelare verkar inte heller veta.

José Mourinho lär vi få behålla inom toppfotbollen ett bra tag till. I dag gick det mesta vägen och jag betvivlar inte att han på sikt kan lägga grunden för en efterlängtad titel av någon sorts valör. Det är trots allt därför han fortsätter få jobb.

Som sagt, ge det några veckor, månader, möjligen ett år. Därefter kan vi göra en närmare bedömning huruvida det var ett succédrag av Daniel Levy eller ej.