Frändén: Stämningen på läktarna unik
SAINT-ETIENNE. Det är synd att påstå att det låg spänning i luften i Saint-Etienne. Ödet var beseglat och brödramötet redan överstökat, så den här matchen fick handla om något annat.
Tur då att Saintés supportrar har något viktigt att berätta om fotbollsdrömmar, kroppsarbete och brustna stämband.
Det var ett dubbelmöte som bara kunde sluta på ett sätt. Det visste José Mourinho och Zlatan Ibrahimovic på förhand. Det visste förstås Saint-Etiennes tränare Christophe Galtier också. Och antagligen hade även hemmalagets supportrar umgåtts med tanken i veckan.
Les verts, De gröna, låg ju under med 0–3 efter första mötet i Manchester, men i Sainté kunde ingen bry sig mindre i kväll. Det var ju Europa-spel! Manchester United på besök! Fest!
Redan tidig eftermiddag i stadskärnan tycktes halva staden ha tagit ut kompledigt för att dricka öl i solen på uteserveringarna och sång-bråka lite lagom med ditresta engelsmän. Utanför Geoffroy Guichard-stadion luktade det varmkorv och cigarettrök, inne på arenan pyroteknik och fåfänga förhoppningar.
Höjde volymen
Sanningen är ju att vi bockade av det mesta i första mötet lagen emellan för en vecka sedan; brödramötet mellan Paul och Florentin Pogba, de obligatoriska målen av Zlatan Ibrahimovic och styrkeförhållandena mellan världens dyraste spelartrupp och en hårt arbetande elva vars största tillgång är deras inspiration.
När Henrich Mchitarjan vinklade in 0–1 efter dryga kvarten var det förstås över också formellt, men hörde ni hemmapubliken ens sucka och hämta andan?
Å nej, Geoffroy Guichard-stadion höjde istället volymen och studsade vidare på ståplats med full kraft. På planen fortsatte Saint-Etienne att springa och stångas, understödda av sin grånade lagkaptenen och försvarare Loïc Perrin, född i Saint-Etienne och aktiv i klubben sedan tolv års ålder.
I första mötet hade Perrin och vänsterbacksbrorsan Florentin Pogba bjudit Zlatan Ibrahimovic på lite väl många målchanser, i kväll stod de säkrare i duellerna med svensken. Zlatan hade ju gjort mål varenda gång han spelat match här med PSG, 14 stycken i alla möten lagen emellan, men i kväll tog sviten slut.
Och för varje brytning och bollstöld i backlinjen höjde den gröna armén på läktarna sånginsatsen.
Saint-Etienne är en stad inklämd mitt i den vackra Loire-dalen och ingenstans. Här har man jobbat i gruvan på veckorna och gått på fotboll på helgerna i årtionden, eoner från det fashionabla och intellektuellt arroganta Paris.
Stämningen unik
Sainté har fotbollsfrankrikes trevligaste invånare – det säger jag inte bara för att några supportrar frågade om jag var spelarfru före match – och man har landets enskilt bästa fotbollspublik.
”Är det helt enkelt Frankrikes mest engelska klubb?” frågade sig den brittiska tidningen Telegraph i dag i ett nostalgiskt försök till tolkningsföreträde.
Sin ovanligt kosmopolitiska känsla fick Sainté från arbetskraftsinvandringen från Nordafrika och Portugal på 60- och 70-talet, med Michel Platini, Aimé Jacquet och Jacques Santini fick de titlarna åren som följde på det.
Det är inte så mycket kvar av gruvdriften längre, i Saint-Etienne är numer servicesektorn dominerande, och det är verkligen inte så mycket kvar av titlarna.
Men stämningen på läktarna fortsätter att vara unik i sitt slag och Michel Platini var faktiskt på plats i kväll (även om ”hedersgäst” kanske inte längre är den före detta Uefa-presidentens mest adekvata beskrivning).
Det sägs att Paris Saint-Germains spelare blev så avundsjuka på bortapubliken i Saint-Etienne att de bad sin klubbpresident Nasser al-Khelaïfi att göra vad han kunde för att få tillbaka stämningen på Parc des Princes förra året. Det skulle inte förvåna mig det minsta.
I kväll fick Frankrikes bästa hemmapublik böja sig för det oundvikliga, men fortsatte rakryggat att sjunga vidare. Matchen har de snart glömt.
Det går inte att nog påpeka hur viktiga klubbar som Saint-Etienne är för Uefas allt mer kommersialiserade Europajippon.
Men grattis till avancemanget United, för all del.