Nej – AIK är inte ett topplag

Per Bohman

AIK fick bara 0-0 hemma mot Jönköpings Södra. Sportbladets Per Bohman tog med sig fem punkter från matchen.

1. Kaosklubben enas alltid kring Turina

AIK är som bekant en klubb där konflikter oftast är det främsta drivmedlet för att nå en hetsig typ av framgång. Ständigt tycks olika fraktioner – om det nu är supportergrupper, styrelse eller tränare – konspirera mot varandra i olika falanger. Därför är det genuint rörande hur kaosklubben alltid enas kring Ivan Turina.

Det finns något rättvist över att lagpappan Turina bidrar till sammanhållning, kollektivism och acceptans även efter sin tragiska bortgång. Ett eftermäle som är få förunnat.

2. Rätt att peta "Nisse" Johansson

Förra året gjorde Nils-Eric Johansson, 35 år gammal, sin kanske bästa allsvenska säsong i karriären.

Därför är det oväntat att "Nisse", som under 2015 såg fräsch ut som en 27-åring på planen, över vintern verkar ha åldrats till den 36-åring han faktiskt är.

Det evigt brinnande engagemanget är där, men tajmningen, följsamheten och den tidigare så stabila vänsterfoten har lyst med sin frånvaro under inledningen av allsvenskan.

Därför går det inte att kritisera Andreas Alms beslut att peta veteranen. Ersättaren Daniel Sundgren är dessutom en flexibelt rivig ytterback vars passningsfot är klart underskattad, även om han inte storspelade mot J-Södra.

3. Vad har hänt med Ebenezer Ofori?

Det finns ett särskilt skäl till varför jag tidigt fick ett gott öga till Ebenezer Ofori. Det var svårt att se sig mätt på en spelare som – hur svåra lägen han än hamnade i – lyckades vända bort två-tre motståndare med ett par snabba höftrörelser eller chippa fram en omöjlig passning till en skymd medspelare. Skillnaden mellan 2015 års Ofori och 2016 års Ofori?

Då löste han vanskliga situationer genom briljanta aktioner, nu hamnar han i trassliga lägen för att han spelar svårt när han borde spela enkelt. Det är bolltapp, snurriga dribblingsaktioner i farliga lägen och en övertro till den egna förmågan.

4. Är AIK ett topplag?

Nej: varken tabellmässigt eller spelmässigt. Det får man nog unna sig att – lite uppenbart – konstatera efter sju spelade omgångar.

Här är två skäl:

Patrik Carlgren och backlinjens samarbete har krackelerat, även om AIK höll nollan och skärpte till sig försvarsmässigt mot J-Södra. Det ser ängsligt ut varje gång ett halvdant inlägg siktas i närheten av straffområdet.

  Det finns inget organiskt anfallsspel som liksom sitter i ryggmärgen på spelarna. Yttrarna lyckas inte göra sina gubbar, innermittfältarna har en oacceptabelt hög felprocent trots att de inte vågar sig på något avancerat och de tunga anfallarna står mest och väntar på inlägg som aldrig kommer. AIK har förtvivlat svårt att låsa fast bollen högt upp i banan.

– Vi vill se AIK, skanderade den buande klacken efter matchen.

Men vad är egentligen AIK 2016?

5. Supercoola J-Södra åker inte ur i år

Jönköpings Södra måste vara seriens mest avslappnade lag. Eftersom laget centrerar kraftigt och får ett numerärt överläge på motståndaren har de hela tiden möjligheten att – med ett vågat passningsspel – rulla bort högt pressande hemmaspelare. Begränsade, men kloka spelare som Tom Siwe, Fredrik Fendrich, Viktor Rönneklev och Robert Gojani kan tack vare den tydliga spelidén framstå som trygga, allsvenska spelare. DET är en prestation av tränaren Jimmy Thelin.