Simon Bank: Bajen slank ner i diket
Driver man upp farten till max gäller det att någon klarar av att styra.
Hammarby körde i diket, de kommer att göra det igen.
Nanne Bergstrand har valt en väg, han tänker inte svänga av nu.
I går fick The Guardians läsare ta del av en djupstudie som två engelska idrottsforskare gjort om engelska tv-vanor, ställda i relation till förutsägbarhet. Slutsatsen var både tydlig och slående:
Tv-publiken, den som driver utvecklingen, var inte alls intresserad av att bli överraskad. Den väljer med fjärrkontrollen, och de väljer matcher där de stora spelar, där de stora slår de små. Förr valde de jämna, spännande matcher. Nu väljer de stjärnor och strålglans.
Publiken har alltså förvandlats till vuxna tvååringar, sådana som hellre hör samma Bamse-saga tusen gånger än blir överraskade.
Så vilken fotboll vill vi ha, här hos oss? Vi som vant oss vid västvärldens jämnaste liga?
Om man vill vara pompös: Det handlar om ideologi. Det handlar om att välja ett sätt att vara.
Gif Sundsvall kom till Stockholm efter att ha tagit fyra av sex poäng mot Hammarby i superettan i fjol, men det har ju hänt en del sedan dess.
Hammarby har surfat på sin stockholmshausse. Nanne Bergstrand har predikat tempofotboll och målat upp en vision om att bli bäst i Sverige på fart. Gif Sundsvall har sprungit runt med gem och gummiband för att hålla tätt i en klubb som läckte pengar mest överallt.
Vill man hårddra det kan man säga att Hammarby kunnat bygga för att vinna allsvenskt, medan Sundsvall försökt lära sig hur man inte förlorar för mycket.
Och det märktes.
Hammarby vred upp riskaggregaten, spelade med ett tillslag och försökte vända spel från kant till kant. Sundsvall fastnade oftare i två-tre tillslag och hamnade de väl på en kant hade de svårt att spela sig ur pressen.
”Flaggstång som kan hänga tvätt”
Ambitionen var väsensskild. Det betyder inte att resultatet var det.
Visst, Hammarby kom fram till fler farliga lägen, men lika ofta resulterade risktagandet i att de gav bort billiga passningar på väg framåt.
Om Bajen vill spela fotboll för att utmana toppen så hade de en dålig dag.
Om Gif Sundsvall vill skrapa ihop sina bottenpoäng så här så gjorde de det riktigt bra.
Sigurjónsson droppade ner mellan breddande mittbackar, ytterbackarna tryckte fram, och längst fram har Sundsvall den där sortens anfallspar som åkt tidsmaskin från valfri Tipsextrasändning på 70-talet:
•Pa Dibba, rörlig, irrationell och bäst på planen.
•Johan Eklund, en flaggstång som man kan hänga tvätt och långa uppspel på.
Funktionellt, de kommer att ta sina poäng så länge som de slipper för tunga påfrestningar på en tunn trupp.
När de fick sin smäll efter en kvart fick de däremot skylla sig själva. Johan Persson tryckte in en hörnretur, och om målet var lite slumpartat så var inte situationen det. Det var tredje gången i första halvlek som en boll landade hos Persson just där.
Ett bra Bajen hade dödat matchen under den kvart som följde, de hade chanserna men inte spetsen. När läget dök upp för giffarna hade de båda delar.
Robert Lundström skar in från sin högerkant och släppte bollen till Pa Dibba, Stefan Batan chansstötte för att stänga närmaste ytan, Dibba prickade den andra och gav Lundström rent fält för 1–1.
”Bajen slank ner i diket”
Nanne Bergstrands vision för Hammarby handlar om att driva upp tempot till den där mytologiska ”internationella nivån”. Under sjuårsperioden mellan 2006 och 2013 ökade andelen sprintlöpningar i Premier League med 80 procent. Svenska spelare, med längre försäsong än alla andra, har bromsat sig långt efter i en aspekt som i princip enbart handlar om fysik.
Bergstrand vill komma ikapp. Det är därför det kommer att se ut så här ibland.
– Man har ju ett val, sa Nanne Bergstrand när jag frågade. Börjar vi vika så skickar vi farliga signaler. Ska vi göra en sådan här resa får vi vara beredda, vi kommer att bli förnedrade i Fotbollssverige i många situationer, vi kommer att få mycket skit för att vi står för det här.
Man kan ha synpunkter idag, men imorgon borde vi landa i att svensk fotboll behöver fler visionärer, inte färre.
Mot Sundsvall vred Hammarby upp farten till en nivå spelarna inte klarade av. I paus klev Stefan Batan och Kennedy Bakircioglu av, kvar blev fart utan kvalité.
Det svängde hit, det svängde dit, ingen hade någon aning om vem som egentligen körde matchen.
Och än slank Bajen ner i diket.
Gif Sundsvall slogs och slet och spelade för de där tre-fyrahundra blåklädda bakom ena målet som rest ner till Stockholm. De bytte chanser med det skenande Bajenloket, överlevde ett Hallenius-stolpskott med åtta minuter kvar, och när de till slut fick en sista gyllene möjlighet var det varken ologiskt eller oförtjänt.
Pa Dibba från Brandbergen, fostrad på stockholmska grusplaner och i Hammarby, väggspelade fint till Rúnar Sigurjónsson som stötte in segermålet.
2–1. Tre poäng. Hammarbys första hemmaförlust på elva månader, mot ett lag som knappt hade råd med vattenflaskor i vintras.
När matchen var över firade giffarna med sina stolta Sundsvallssupportrar vid bortaläktaren. Det var som om de vunnit SM-guld och OS-guld med samma spark.
Jag vet inte vad tv-tittarna tyckte. Själv kommer jag alltid att tycka att det är allt vår fotboll behöver handla om.