Bank: Är allt som Barça och Bayern inte är
MÜNCHEN. På sätt och vis var det hans absoluta mästerverk vi fick se.
Så här glittrar fotboll i all sin magnifika prakt.
Så här ser Pep Guardiolas bygge ut med alla sina tinnar och torn, med alla sina krumbukter.
Och så här tomt ekar det när allt som blir kvar är en rödvit vägg.
Till slut kom det till det här.
Pep Guardiola med ryggen mot väggen, med ansiktet mot en rödvit vägg. Det är kanske inte rättvist att påstå att hela hans sydtyska eftermäle efter tre säsonger skulle avgöras av ett par matcher, men det spelar ingen roll längre.
Det var så det blev, det är så det är.
För två år sedan satt jag på just den här platsen, på just den här läktaren, och såg Peps värsta taktikhaveri i karriären.
Han hade skickat ut sitt FC Bayern för att spela 4-2-4 mot Real Madrid, och släppt in tre mål på en halvtimme. I boken om Peps tid i Bayern har han ägnat ett helt kapitel åt den matchen, under en rubrik som inte lämnar några frågetecken:
”A complete fuck-up”.
”Nu är allt över”
Ett år senare mötte han Barcelona på Camp Nou, med trebackslinje från start, och förlorade med 3–0.
Väldigt få tränare har lika många redskap i sin verktygslåda, ingen är lika benägen att använda dem som Josep Guardiola Sala från Santpedor. Han ägnar all vaken tid åt att leta efter svagheter hos sin motståndare, sedan ställer han ut sina pjäser för att se vad som händer. Ofta blir det briljant, ibland blir det a complete fuck-up.
De senaste tre åren har han gjort det i München, och det har inte varit okomplicerat. Som de skrev i Süddeutsche Zeitung före matchen: Han kom hit för att coacha i Jens Jeremies-Stadt.
Jens Jeremies är en Bayern-ikon, men framför allt var han en defensiv dammsugare som inte kunde göra tre på foten under pistolhot (eller utan pistolhot, för den delen).
Jeremies var, framför allt, en vinnare.
I FC Bayern är man det.
Det spelar ingen roll att FCB hade skickat in 41 mål på elva segermatcher i Champions League sedan katastrofen mot Real Madrid. Nu står ett skitigt, fult, elakt och outsägligt skickligt rövarband från Manzanares-banken och hoppar i en pogohög tillsammans med Cholo Simeone. För tredje året i rad har Bayern München semistrandat mot spanskt motstånd, och nu är allt över.
”De är allt som Barça och Bayern inte är”
De gick under efter en opera som spände över alla strängar och register som den här sporten har. När jag snabbletar i minnet kan jag faktiskt inte komma på ett enda dubbelmöte i den här turneringen som bjudit på samma kontraster och kvalitéer.
Vi fick världens skickligaste passningslag mot väldens starkaste defensiv, vitt mot svart, laget som snittat fyra mål per match mot laget som hållit nollan 34 gånger av 53 den här säsongen.
Så, visst: FC Bayern gick in i natten, men de gjorde det sannerligen inte tyst.
Jag hade knappt hunnit landa här innan en ragnaröksartad regnstorm svepte in både stan och fotbollsplan i en dyblöt hinna, och på en blöt biljardmatta vred Bayern om nyckeln till sin överljudsfotboll.
I en halvlek fungerade allt perfekt: en traditionell fyrbackslinje med Alaba och Lahm som kantraketer, och Douglas Costa som centrerande vänsterytter.
De drog isär Atleti i sidled, öste på i ett otroligt passningstempo, och kombinationsspelade ner spanjorerna i brygga.
Xabi Alonso rikoschettriktade in en frispark via José Maria Giménez, Giménez bjöd på en Thomas Müller-straff som den osannolike Jan Oblak räddade (”cada dá te quiero más” som Atleti sjunger, de älskar honom mer för vad dag som går).
Vad är det som gör att Atleti slår ut Barça och FC Bayern? Att de är allt som Barça och Bayern inte är.
De går genom ligan med ett mindre bollinnehav än Las Palmas, de spelar matcher som den här utan att röra boll, men de orkar ändå göra allt med inget.
Fystränaren Oscar ”El Prof” Ortega ägnar försäsongerna åt att träna spelarna tills de kräks (det är inte en metafor), med integrerad träning som är direkt inriktad på vad de ska göra på planen, i Diego Simeones modell. De orkar, och när de inte orkar får de hjälp.
”Vi fick precis allt”
Simeone visade sin briljans i paus, petade in Saúl Ñiguez som balansspelare och gick över till 4-1-4-1 för att stoppa blodflödet på kanterna.
Och när chansen kom gjorde de vad de vant sig vid att göra.
Fernando Torres, Atleti-hemvändaren som inga storklubbar ville ha, spelade fram. Antoine Griezmann, lillpojken som var för klen för att de franska klubbarna skulle vilja ha honom gled igenom – en decimeter offside – och rakade in 1–1.
Ville ni ha mer? En supermål av Lewandowski? En Neuer-räddad Torres-straff? En maximal slutforcering? Ideologier som rusade in i varandra som rödglödgade rjurar? Arior, trumsolon, trumpetstötar vid Jerikos murar?
Jodå, vi fick precis allt.
När allt var över rusade Diego Simeoni in på planen med Barças och Bayerns skalper i bältet, medan Pep Guardiola slängde en uppgiven slängkyss till familjen på läktaren.
Vad han lämnar efter sig? Fem, sex eller möjligen sju pokaler. En monumental besvikelse, och ett nytt ord i det tyska språket. Någon av gångerna när han velat lite för mycket, tänkt lite för långt, försökt vara lite för strategisk begåvades tyskan med ett nytt verb;
Sich vercoachen, att ”överträna”.
Han lämnar ett fantastiskt fotbollslag efter sig, men när de summerar Pep Guardiolas gärning i dag och i morgon kommer de att peka på missarna och den estetiska tjurskalligheten.
Och gör det, för all del.
Men om någon säger ”det blev inte mer än det här” så kommer jag att peka på den här matchen och undra vad i hela världen de pratar om.
Mer än det här? Det vet jag inte om det över huvud taget kan bli.