Erik Niva: Något är allvarligt fel med Juventus

TURIN

Så stor skillnaden kan vara.

Så tydligt det kan bli när det nya kör om det gamla.

Ur vägen, dundrade Arsenaltåget genom kvartsfinalen - och Zlatan Ibrahimovic var en av dem som klev åt sidan.

På vägen ut till Stadio delle Alpi hänger fortfarande OS-banderollerna kvar. Ni kanske minns parollen: "Passion lives here".

Den stämde inte då, och den stämmer ännu sämre nu.

Fan vet var passionen egentligen bor - jag misstänker att det är på San Siro

- men jag kan i alla fall garantera att det inte är på Stadio delle Alpi.

Något är allvarligt fel med Juventus.

Något är sjukt i det här laget just nu.

Att förlora är en sak, men att resignera på det här sättet är direkt provocerande. Flaggan var halad på det här skeppet redan innan det började sjunka.

Zlatan gav håglösheten ett ansikte

Jag vet att det finns många som inte vill höra det här - och jag är själv en av dem som skulle vilja slippa - men Zlatan Ibrahimovic var en av dem som gav håglösheten ett ansikte.

Precis varenda karl, kvinna och påfågel har tagit på sig att ställa diagnos på Zlatan de senaste veckorna, och jag ska skona er från ytterligare en krystad tes kring hur han borde spela.

Jag är däremot tvungen att höja ett varnande finger. I går var första gången som jag hört Stadio delle Alpi riktigt missnöjd - riktigt jäkla irriterad - på Zlatan Ibrahimovic.

Marken är minerad. Zlatan kan vara bra i nästa match, han kan vara dålig - men han är nog så illa tvungen att försöka demonstrera sitt hjärta för klubben.

Efter att förlora tränarens förtroende är det värsta som kan hända en Juventus-spelare att få publiken emot sig.

Nog om detta, och över till det som var matchens egentliga essens.

"Jag hade fel - Wenger hade rätt"

There"s only one Arsène Wenger sjöng Arsenal-klacken, och den visste vad den vrålade om. Det finns jäklar i mig bara en Arsène Wenger.

Jag ska erkänna att jag tillhört dem som tvivlat. När medelåldern kröp ner mot 20-årsstrecket och bortaförlusterna duggade tätt trodde jag att han dragit generationsväxlingen ett steg för långt.

Men - jag hade fel, Arsène Wenger

hade rätt.

Naturligtvis.

Arsène Wenger har alltid rätt.

I går manövrerade han ut den store Fabio Capello. Han såg till att Arsenal pressade högt upp i banan, gjorde planen så trång att Juventus var tvungna att slå lyror över mittfältet snarare än att passa sig igenom det.

När de långbollarna började singla ner mot Arsenals backlinje var det stora jobbet egentligen redan gjort. Det enda som återstod var att se till att lyfta upp backlinjen tillräckligt högt för att inte bli nermanglade för djupt ner i eget straffområde.

Game, set and match.

Den absolut vanligaste fällan som

stora tränare faller i är att de klamrar sig fast vid ett storlag alldeles för länge.

Det är oerhört svårt att veta när det är dags att bryta med spelare som gått genom eld för dig, veta när gamla mästare gått över gränsen.

Wenger - värd fotbollens nobelpris

Kanske är det just det här dilemmat som Fabio Capello grubblar över i detta nu, men i såna fall vet han i alla fall

vem han kan fråga om råd.

Wenger visste. Wenger vågade. Han sålde Vieira, petade Pires, Campbell och Bergkamp och satte in Fabregas, Touré, Senderos och alla de andra spolingarna.

Nu står han där och har tagit Arsenal längre än de någonsin kommit i världens finaste turnering för klubblag.

Skulle det finnas ett nobelpris i fotboll hade den här mannen förtjänat det.