En karriär i skuggan får avslutas i solskenet
Brenning: Allsvenskan en vackrare plats med Källström i den
Uppdaterad 2017-07-25 | Publicerad 2017-02-10
Källström tillbaka i Djurgården”Hade det varit som förr hade det garanterat inte blivit bättre”.
Det är Kim Källström själv som sagt det och visst finns det risker med att bli för nostalgisk.
Men visst är både Djurgården och allsvenskan vackrare platser med Kim Källström i dem.
– Jag ville bara sitta och njuta av stunden, känna lättnaden i kroppen där ångesten just lämnat. Men mitt omklädningsrum var upplöst. Att gå runt i bara shorts och bara banka i varandras ryggar var förbi. Min tid var en annan. Jag var bland det gamla. Något annat hade tagit befälet. Det viktigaste för mina nya kamrater var att få till en bra selfie, misskreditera Danmark och hylla sig själva. Det heter förändring. Samhället förändras, och fotbollen förändras. Allt måste förändras för att fortsätta leva. Hade det varit som förr hade det garanterat inte blivit bättre.
Lätt att bli bitter
Orden är Kim Källströms, handlar om segern i EM-kvalet mot Danmark och är hämtade från 34-åringens sommarprat. Men trots att han har rätt i att både samhället och fotbollen förändras står vi nu här på samma punkt som 2002 med Kim Källström och Andreas Isaksson i Djurgårdens tröja.
Men så finns det också få så bestående saker i den samtida svenska fotbollen som just Källström och Isaksson. När det blev strul med rummen på lyxhotellet Château des Tourelles intill Atlantkusten inför förra sommarens EM-slutspel var Kim Källström beredd att riva en vägg för att bo med ständiga rumskompisen Andreas Isaksson. Det var ju så det skulle vara. För det var ju så det alltid hade varit.
Under Kim Källströms 15 år i landslaget har Andreas Isaksson mer eller mindre alltid funnits vid hans sida. Problemet är att sviten ovanför hela tiden belamrats av en betydligt mer högljudd granne.
När vi i somras sammanfattade Kim Källströms landslagskarriär kunde vi notera att 34-åringen är Sveriges fjärde mest flitige fotbollsspelare genom hela historien men att samtida Anders Svensson är nummer ett. Vi kunde notera att mittfältaren utsetts till årets mittfältare i svensk fotboll tre gånger och årets nykomling i svensk fotboll 2000 samt i svensk idrott i stort 2003 men att jämnårige Zlatan Ibrahimovic samtidigt vunnit elva Guldbollar.
Det borde vara lätt att bli bitter över att tvingas leva samtidigt som svensk fotbolls störste spelare genom alla tider, alltid få sina egna prestationer jämförda med hans och ständigt tvingas tala om en lagkamrat istället för dig själv efter dina viktigaste matcher i den svenska landslagströjan. Men det är något som aldrig har märkts på Kim Källström.
Alltid trevlig, alltid professionell och alltid befriande eftertänksam. Alltid så trygg med fötterna på jorden att han under landslagets och samhällets utveckling gått från norm till undantag.
Brandtal till flyktingarna
Jag minns framförallt hans brandtal till flyktingarna i september 2015 när en ängslig Erik Hamrén inte hittade ord. Och hur han i oktober 2013 hjälpte åttaårige Max med Williams syndrom att våga gå ut på planen inför 50 000 åskådare innan landskampen mot Tyskland. Det har satt djupare spår i mig än alla hans mål, assist och matchavgörande insatser.
Det är därför med viss bitterhet jag sett hur Källströms karriär riskerat att hamna i skymundan. Hur vi svenskar aldrig riktigt insett hur bra Källström var under hans tid i franska Lyon 2006–2012 när laget inte missade slutspelet i Champions League en enda gång och säsongen 2009/10 nådde så långt som till en semifinal. Hur fortsättningen i Ryssland, istället för i La Liga som det länge pratades om, innebar ytterligare medieskugga över en sensationellt begåvad fotbollsspelare och hur avslutningen i Grasshoppers höll på att förvandlas till en sorti genom bakdörren när ägarna sålde av truppen och laget dalade i tabellen.
Därför är jag ofantligt glad att Kim Källström sa ifrån, lättad att Grasshoppers lät 34-åringen lämna och smått exalterad över att han nu återvänder till allsvenskan. Jag vet inte om det här är den optimala värvningen för Djurgårdens IF på lång sikt, jag tycker det är problematiskt att de första stora investeringarna efter att klubben sanerat ekonomin nu till stor del gått till en 34-årig och en 35-årig fotbollspelare, men det finns ändå tusen andra skäl att välkomna Kim Källström tillbaka till klubben.
Det främsta för mig är att han förtjänar det. Det påstås att Kim Källström grät när han såg hur avslutningen i Grasshoppers höll på att förvandlas till en kamp för att undvika degradering och om det stämmer kan vi bara tänka oss hur motiverad 34-åringen är att få avsluta med att ta Djurgården tillbaka till samma plats i den allsvenska tabellen som under åren i början av 2000-talet.
”Samhället förändras, och fotbollen förändras. Allt måste förändras för att fortsätta leva. Hade det varit som förr hade det garanterat inte blivit bättre.” Fotbollen och samhället har förändrats men Kim Källström har på många sätt förblivit densamme.
Han må vara lite äldre, lite skadeskjuten och lite mer skadebenägen men han kommer ändå göra Djurgården till ett bättre fotbollslag igen när en karriär i skuggorna trots allt kan få avslutas i solskenet. Jag tror det är många med mig som hade unnat Kim Källström det.