Vi behöver se mer redan i premiären
RENNES. Är tryggheten pålitlig nog? Är stabiliteten stadig nog?
Det räcker en bit, men om Sverige vill vara med i VM på riktigt behöver vi se mer redan nu.
Är de nya bra nog?
Est-ce que tu sais twerker?
Ett halvår har gått sedan den franske DJ:n Martin Solveig ställde sin debila fråga till Ada Hegerberg på Ballon d’Or-galan. Visst, hon hade just skrivit historia som första kvinna att få priset som världens bästa fotbollsspelare men… kunde hon skaka rumpa?
Nu står vi på tröskeln till ett VM som kommer att lyfta den här sporten till höjder där den kan spana ut över nya horisonter. Sverige ska möta ett Chile som korsat världshav och krossat motstånd för att ta sig hit, i går stod Peter Gerhardssons hela trupp inne på ocharmiga Roazhon Park för att känna på planen innan allt ska börja.
De tog fram sina smartphones, de gjorde vågen, de – alla utom Lina Hurtig, som gick runt i sitt eget sammanbitna kraftfält – lekte och skrattade, de hade med sig högtalare, de spelade Främling och Abba.
Mais savez-vous twerker?
(Jo, det kunde de bevisligen också).
Dagen före festen får det gärna se ut så här, lekfullt och harmoniskt, rytmiskt och glatt. Sverige har kvalat sig hit i glappet mellan två generationer, och nu har de en sommar att försöka göra till sin. De ska bara ha klart för sig att det är väldigt trångt i kön till det här partyt, och att dörrvakterna är stenhårda.
När prognoserna ritas upp är det ingen som räknar Sverige till favoriterna, eller ens till utmanargänget. Vill de mer än bara vara med, gå till slutspel, hämta sina diplom och flitpris och åka hem så måste de överraska oss.
De måste ta ett steg bakåt, två steg framåt.
Bakåt, till den solida defensiven som jag trodde att Gerhardsson satt redan före nyår. Då fanns både organisationen och formen där, då såg de rutinerade pjäserna (Caroline Seger, Kosovare Asllani, Nilla Fischer) ut som om tiden stått stilla. Det såg ut som ett lag som kanske inte alltid skulle vinna, men som var väldigt svårt att besegra.
Hittar hålet i mittfältet
Sverige måste tillbaka dit. När Sverige tränade i går, på lokalklubben OC Cessons formidabla gräsplan, skojlufsade Fischer runt som en stelopererad pensionär medan Kosovare Asllani jonglerade med en miniboll. I dag börjar allvaret, och det kommer att ta slut snabbt om de inte hittar tillbaka till den nivå vi brukar se dem: en Fischer som bundesligabestämmer i mittförsvaret, en Asllani som flyter fram i hålet framför mittfältet och hittar vägar som egentligen bara hon kan hitta i det här laget.
Det skulle räcka en bit.
Och sedan? Om vi vill mer? Om Sverige ska, som det heter i Fifa:s obegripliga (förminskande, könsrollscementerande, vad ni vill) mästerskapsslogan ”Dare to shine”?
Då krävs mer. Då krävs något nytt, något som vi inte riktigt sett än.
När Peter Gerhardsson mötte pressen igår citerade han ”possibilisten” Hans Rosling.
– Han pratar om possibility, det är ett jättebra ord. Har man en möjlighet att vinna VM är det tillåtet att tänka det. Favoriten vinner inte alltid. EM, där Holland och Danmark möttes i finalen, visade att det finns en möjlighet. Jag har med mig den känslan in nu.
Framsteg är möjliga, skrev Rosling. Framsteg är nödvändiga, om det här ska bli en svensk sommar.
2003 exploderade en x-faktor som hette Josefine Öqvist, 2011 välte Lisa Dahlkvist och Caroline Seger mittfält i en hel turnering.
Den här gången kommer inte Sverige hit med någon målgaranti framåt, de kan inte lägga allt i händerna på Lotta Schelin eller en bred arsenal stjärnor.
De måste hitta något nytt, de måste ta steg.
Stina Blackstenius är en potentiell världsanfallare, men hon måste lita på det själv. Madelen Janogy verkar ha helt rätt attityd, en naturlig aggressivitet i sitt spel. Anna Anvegård är en måltjuv som har en ny nivå att hitta målet på. Fridolina Rolfö är en färdig världserövrare som inte erövrat världen än.
Ta steget fram
Om det finns en ekvation för en svensk sommar så handlar den om att de äldre måste spola tillbaka tiden, medan de yngre måste snabbspola sig förbi alla tveksamheter och tvivel.
Chile i kväll, i ett gråmulet Bretagne, är en första chans att ta det steget.
Jag vet inte riktigt vad Sverige möter, om det är ett självsäkert Chile som håller fast i sin konstruktiva, passningsorienterade, modiga spelidé – eller om det är ett mer pragmatiskt, lågt spelande Chile som tänker bygga murar framför världsmålvakten Tiane Endler.
Blir det alternativ två kan det bli en svettigare kväll än någon förväntat sig. Så jämn är världsfotbollen 2019, så mycket kvalité finns nästan överallt.
Var Sverige befinner sig i den ska vi få veta nu. Festen har börjat, det är dags att dansa in.