Hedvig Lindahl: ”Vore jäkligt obehagligt”
Målvakten om tuffa tiden i Atlético, framtiden och konkurrenssituationen i landslaget
Publicerad 2022-03-09
ALBUFEIRA. Efter det missade OS-guldet förra sommaren var Hedvig Lindahl på väg att sluta i landslaget.
Med inte ens ett halvår till EM är hon fortfarande kvar – och kämpar nu för att visa sitt värde mellan stolparna.
– Jag skulle känna ett jäkligt stort obehag om det här laget gick och vann utan att jag var med. Då hade det känts som att det var mitt fel att vi inte vann alla andra år, säger målvakten till Sportbladet.
Hedvig Lindahl är glad men lite uppgiven, optimistisk om än med en gnutta tvivel som gäckar tankarna.
Tiden innan lägret i Algarve kantades av besvikelse över att ofta bli bortvald av Atlético Madrid.
– Jag trivs ändå bra, tycker om laget och det är fantastiska förutsättningar för att spela fotboll, luftiga dagar och så där. Även om man tränar hårt är man ledig större delen av dagen och kan lämna och hämta barnen, säger Lindahl.
– Så jag kan inte klaga på det sättet… Men klart att det är tufft att bli bortvald. Att ha hopp vid varje träning och tvingas tänka ”nähä, inte i dag heller”. Men jag har faktiskt blivit lite härdad i den rollen.
Något direkt snack har hon inte haft med huvudtränaren Oscar Fernández.
– Det kan ju jag välja att ha. Jag kan också se det som att antingen är jag för dålig eller så finns det andra anledningar till att jag inte blir vald. Jag försöker tänka att det har med andra anledningar att göra för att hålla humöret uppe.
Vilka anledningar det skulle kunna vara kan målvakten bara spekulera i. Vad som väntar efter säsongen är oklart.
– Just nu vet vi ingenting. Det har inte funnits någon kontakt tagen från klubben och då börjar man ju tänka tankarna att man inte kommer stanna. Men nej, jag vet inte, säger Lindahl och funderar en kort stund innan hon tillägger:
– Hade jag varit singel och bara varit en liten fotbollsspelare hade det inte spelat så stor roll men jag har ändå en familj med skolgång och sådana där saker. Det är inte helt lätt men ändå inte så stor stress än.
”Våren i Chelsea hemsk i mitt huvud”
På sätt och vis är det ofattbart att historien så ofta upprepar sig för Hedvig Lindahl. Att först dominera fullständigt i ett mästerskap för att sedan nöta bänk i klubblaget.
– Så var det på våren i Chelsea, den var hemsk i mitt huvud. I Wolfsburg behandlade de mig med respekt ända tills de insåg att jag inte skulle stanna och då valde att spela någon annan, konstaterar målvakten.
– Man behöver vara väldigt lugn och trygg i sitt sinne för att inte själv börja tänka de tankarna. Att jag är för gammal eller så. Men så tänker jag på OS-turneringen, VM, alla stora turneringar och matcher. Det finns egentligen ingen anledning att tvivla på vad jag kan leverera.
Hon berättar att hon alltid velat se sig själv som världens bästa målvakt.
– Men när hela världen skickar en annan bild hela tiden, förutom i de stora turneringarna, är det himla svårt.
Tänker du inte lite för mycket?
– Det är inte första gången jag hör det... Min hjärna är min största tillgång och nackdel också. När min hjärna funkar bra i stora turneringar är det bra och däremellan är det lite ”vad ska jag göra nu?”.
”Ett jäkla lidande”
Efter det förlorade OS-guldet förra sommaren klev Hedvig Lindahl in i Yokohamas fuktiga mixade zon och deklarerade i stort sett att det där var hennes sista mästerskap.
Nu sitter hon här i Albufeira på Algarvekusten iklädd landslagets blågula dress.
– Det som driver en är att inte känna ett obehag. Jag skulle känna ett jäkligt stort obehag om det här laget gick och vann utan att jag var med. Då hade det känts som att det var mitt fel att vi inte vann alla andra år, säger målvakten och funderar ett slag innan hon fortsätter:
– Samtidigt, att inte få speltid ger ju inga fördelar i konkurrensen. Det skulle också vara ett stort obehag att inte spela i ett mästerskap. Det är ett jäkla lidande helt enkelt, hur man än vänder och vrider på det.
Konkurrensen består av Jennifer Falk och Zećira Mušović där den förstnämnda har fått en hel del chanser under Peter Gerhardsson.
– Det gäller att jag är på tårna och visar att det finns värde att få från mig för att bli vald, säger Lindahl.
Men skulle du känna att det var värt att sitta på bänken ett helt mästerskap, att vara borta från familjen en hel månad?
– Jag vet inte, vet inte… Jag tror jag tänker precis som du, det går fram och tillbaka. Jag vet inte. Jag ska göra vad jag kan för att visa Peter och hoppas att det räcker.
”Vill vara lite destruktiv”
Är en framtid utan fotbollen läskig?
– Nej, skönt! Eller, efter OS var jag på väg åt det hållet och då blev det lite läskigt. Men oftast känns det ganska spännande att helt få välja själv.
Hon erkänner att folk i hennes närhet gissar att hon kommer tröttna inom ett par veckor.
– Jag kan relatera mycket till min mamma som ska gå i pension i vår. Vi har stor connection, det är lite konstigt. På ett sätt hade jag nog velat vara medelmåttig, inte behöva prestera så mycket hela jäkla tiden. Bara få vara. Vara lite destruktiv. Men ändå tillräckligt bra så att man får in lite pengar till familjen.
Sedan 1998, då Lindahl kom med i ungdomslandslaget, har vardagen varit inrutad.
– Sommaren precis innan var jag lite vild men sen fick jag en folder där det stod ”nu är du landslagsspelare, nu avstår du från alkohol, tobak” allt sånt där. Jag bara ”okej!”.
Straffhjälte i finalen
Några dagar senare är det dags för final i Algarve Cup mot Italien. En halvdan svensk första halvlek, där Lindahl tvingas släppa förbi sig en boll, följs upp av en betydligt mer övertygande andra halvlek.
Det hela avgörs på straffar. Lindahl, som ångrar att hon aldrig räckte upp handen i Yokohama och bad om att få lägga en i OS-finalen, får nu sin stora revansch. Först dundrar hon enkelt in sin straff och följer upp det med att rädda italienarens försök.
Sverige vinner och Lindahl blir ansiktet utåt för segern.
– Först tänkte jag att det här kan gå åt helvete. Sen tänkte jag att, äsch, jag gör som på träning, säger målvakten glatt.
Att få återvända till Spanien på topp kan bli viktigt mentalt för att samla ihop sig och få en framträdande roll i sommarens EM-slutspel i England.
– Jag hade kunnat sitta på bänken här med och inte ha den här upplevelsen. Det känns som att jag blev använd så det var skönt och kul. Sen vet jag inte om det här har någon påverkan på min situation i klubblaget – men i dag var det roligt i alla fall.
