Bank: Superettan ett konkret hot, Blåvitt
Jönsson: ”Finns inga idéer i Blåvitt”Visslingar och rop, avgrunden runt hörnet, inga genvägar att ta därifrån.
I 99 minuter såg IFK Göteborg ut som ett superettlanlag.
Sedan sköt de sig på något sätt ut från mardrömmen.
Jag minns att brorsan blev lite lättad när vi gick till botten med sånglyriken till Outkasts hitrökare Hey Ya! Han var övertygad om att André 3000 stammade fram ”shake it like a bonafide bitch” (skaka den som en äkta slyna) när han i själva verket säger ”shake it like a polaroid picture”.
Jag minns också hur jag älskade IFK Göteborgs ståplats för att de snodde Thomas Stenström till en ramsa: Slå mig hårt i ansiktet, så får jag känna att jag lever.
Det hade varit en genial hyllning till supporterskap, till kärleken som nio gånger av tio tar innan den ger. Käftsmällarna radas upp, man tar dem på käften för att man är beroende av den livsförstärkande känsla som det trots allt är att vara en del av något som ramar in hela ens liv.
Men de sjunger ju inte så.
Vant sig vid käftsmällar
Blåvitt sjunger ”slå dem hårt i ansiktet, så de får veta att de lever”, i bästa fall en metafor för traditionell ”vi-är-bäst”-kraftmätning.
Besviken, blev jag.
IFK Göteborg har ägnat hela 2018 åt att vänja sig vid käftsmällar, tills de hamnade här. Mediokra Trelleborgs FF i en överlevnadsmatch på Gamla Ullevi.
Skulle de få något gratis så var det väl här, mot likbleka och utdömda Trelleborg, ledda av Patrick Winqvist som pratat mycket om hur gärna han ser MFF eller AIK eller Hammarby bli mästare, men haft svårt att få sitt eget lag att vinna vare sig närkamper, bollen eller fotbollsmatcher.
Blåvitts supportrar har stöttat sitt lag i veckan, de tog emot dem med kärlek utanför Gamla Ullevi, och de fick 1–0 innan matchen ens hade börjat. Med libero-playmakern André Calisir skadad valde Poya Asbaghi tryggheten i en fyrbackslinje, lät August Erlingmark droppa ner bakom Victor Wernersson och litade på sina ytterbackar för offensiv bredd.
Efter ett par sekunder hittade Robin Söder ut till Wernersson, som hittade in till Sebastian Olsson. 1–0 i öppet mål.
Om inte nu – när?
Vi har diagnosticerat IFK Göteborg så många gånger i år: ett lag som vill passningsspela sig fram, men som helt enkelt saknar kvalitén för att göra det. Ett kollektiv som är fysiskt underlägset sina motståndare, och som helt saknar material för att spela en enklare poängfotboll. Ska de vinna matcher måste de spela sig till det.
Och här blev de utspelade av Trelleborgs FF.
IFK sökte svåra lösningar (i en situation när även de enkla lösningarna är svåra för dem), tappade boll, förlorade luftdueller och hamnade under tryck. Isak Jönsson nickade en frispark strax utanför, Deniz Hümmet prickade ribbans undersida från två centimeter, Jasmin Sudic testade från distans. När kvitteringen kom var den logisk, både moraliskt och som sekvens.
Noll poäng på sex senaste
Blåvitt gav bort bollen, Sudic skarvade ett inlägg med handen – och Robin Nilsson skickade in 1–1.
Här hade vi två lag som tillsammans vunnit en av sina 23 senaste matcher, som tagit noll poäng på sina senaste sex, men det var bara ett lag som såg ut som något annat. TFF försvarade sig kompakt, gjorde det enkelt för sig framåt och borde fått straff just före paus. IFK blev inte ett dugg mer stabilt med fyrbackslinje – eftersom problemen hela tiden snarare finns i att de försöker spela ett anfallsspel där riskerna inte motsvaras av möjligheterna.
Ångest? Jo, men det är väl självklart, men det handlar inte bara om det.
IFK Göteborg befinner sig i ett djupt, djupt hål – och de använder nagelsax och pincett när de ska gräva sig ut.
Jag tycker att Emil Salomonsson är en av få vuxna spelare i laget, jag tycker så klart om David Boo Wiklanders ledaregenskaper, jag ser en hyfsad kreativ kapacitet i spelare som Sebastian Olsson, Giorgi Kharaishvili och Robin Söder, jag har börjat tro att Victor Wernersson kan bli en duktig allsvensk ytterback, förväntar mig mycket av Sargon Abraham (inbytt sista kvarten här), och är övertygad om att Patrik Karlsson Lagemyr skulle vara en fin liten trollkarl i ett lag där andra gör de andra sakerna som de ska.
Men 2018 är IFK Göteborg inte ett sådant lag, ingen sådan miljö. De behöver stadga och säkerhet, de behöver några som bär ett bygge, och de behöver fortfarande Tobias Hysén alldeles, alldeles för mycket.
Ett slag i ansiktet
David Boo Wiklander fick en slumpchans i början av andra halvlek, men den räddades av Marko Johansson. Kharaishvili slog en fin frispark. Och när Hysén väl kom in så såg det ut som det ofta gör: Blåvitt fick en riktning, en fot (vänster) att orientera sitt anfallsspel kring.
Blåvitt kunde trycka på, de hittade passningar i hålet framför TFF:s backlinje, de tog över matchen, Hysén hotade på ett sätt som ingen hotat förut.
Och så: ett slag, hårt i ansiktet.
Tio kvar, lång utspark från Marko Johansson, förlorad nickduell (Starfeldt) igen, och så 1–2 av Felix Hörberg bakom en passiv Dahlin. Tiden rann ut, Kharaishvili och Starfeldt missade chanser, Hysén fick fem dobbar i pannan och bars ut på bår.
Där stod de: en vinst på tio matcher, det verkade gå att förlora mot Trelleborg också, och efter landslagsuppehållet väntar BP på bortaplan.
Superettan-hotet? Inte en mardröm längre, ett konkret hot med konturer.
Efter nio stopptidsminuter sköt Giorgi Kharaishvili en gång till. En frispark, som Marko Johansson släppte in på ett tekniskt märkligt sätt.
IFK Göteborg fick en livsviktig poäng, de kanske överlever hösten trots allt. Sedan väntar en vinter, sportchefen Mats Gren har meddelat att Asbaghi-linjen ligger fast. Om den gör det ställer Gren kravet på sig själv att, utan pengapåse, scouta ihop ett lag som klarar av att spela den fotboll de inte är i närheten av att behärska idag.
Han kommer att få känna att han lever.