Det är dags att inse - vi är inte bättre
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2006-08-03
Så dog en svensk Europadröm, snabbare än vi kan stava till Rozu" Ruzu" Razo" Slovakien.
Mycket kan vi kalla det, men inte fiasko.
Inte i dag.
Inte längre.
Ja, herregud. När Daniel Sjölund slog kvällens första riktigt begåvade passning, en spelvändning mot bortre stolpen, och Jones Kusi-Asare felträffade sin volley via ett benskydd och in så kunde jag inte låta bli.
Jag skrattade, högt.
Chansen var ju ingen chans, de slovakiska backarna tog den inte ens på allvar - och en felträff senare var Djurgårdens IF halvvägs till Champions League.
Det var som att vinna tio miljoner på Lotto.
Nej, fel, det var som att vinna tio miljoner på Lotto utan att ens ha lämnat in kupongen.
Ruzomberok firar hundraårsjubileum i år. De är från en traditionsrik liten stad i norra Slovakien, den gamle tränarlegendaren Josef Venglos födelsestad.
Ruzomberok är också den sorts motståndare vi gärna ser som små, obskyra minihinder på väg mot den plats strax under de stora som våra svenska lag hör hemma på.
Det är ju inte sant.
Sverige är 26:a på Uefas ranking, Slovakien 27:a. Svensk klubbfotboll är inte bättre än så här. Inte i dag och inte längre.
Utvisningen var horribel
Ju förr vi slutar se alla förluster mot Zimbru Chisinau, Thun, Cork, Derry, Llanelli eller Ruzomberok som fiaskon och sensationella enskildheter, ju bättre är det.
Djurgården hade chansen i går, med lite välvilja kan man till och med påstå att de hade lite otur. Markus Johannessons utvisning var horribel, och med tre ordinarie matchminuter kvar var de fortfarande vidare.
Men det hade varit ett justitiemord.
Det hade varit en större orättvisa än Sveriges poäng mot Argentina i VM 2002, värre än Blåvitts 1-0-stöld mot Galatasaray i Istanbul.
Sverige och Blåvitt var utklassade, men de spelade med en idé och släppte inte till så mycket. Djurgården, de svenska mästarna, var tillintetgjorda i går kväll.
Kjell Jonevret kom till start med en otränad högerback som vänsterback och en trubbig mittback som högerback, ett mittfält som aldrig såg koordinerat ut och ett tremannaanfall där tre spelare gjorde en mans jobb.
Gammal öststatsfotboll
Ruzomberok spelade gammaldags öststatsfotboll. Ett och två tillslag, korta passningar, överlappsspel både centralt och på kanterna.
För några år sedan hade Dif spelat likadant och försökt slå dem genom att vara tekniskt skickligare. Alternativ två hade varit att försvara sig vidare, stänga spelvägar, göra det trångt, och spela presspel på egen planhalva.
Gårdagens Djurgården klarade varken eller.
Slovakerna fick driva upp tempot till en hastighet där kvalitétsskillnaden blev förlamande tydlig.
Ruzomberok behärskade bollen, satte fart på den. Gamle Jirí Pospísil forsade fram på vänsterkanten, lika mycket mittfältare som back, och från andra kanten slog tvåfotade Marek Sapara inlägg och dödbollar som målstyrda missiler. Det räckte med att se sättet att slå hörnor och frisparkar för att se skillnaden på klasspelare och bollkallar.
Djurgården var sämre tekniskt, taktiskt, tempomässigt, till och med fysiskt.
Det går att vinna sådana matcher också, men inte med anfallare som vänder spelet åt motståndarna med tre minuter kvar (som Enrico) och inte med en målvakt som kastar in bollar i eget mål.
Påminde om VM
Ett spännande slut var bara billigt smink över en match som Dif borde förlorat med tre-fyra mål. Det påminde inte så lite om landslagets uttåg ur VM - katastrofstart, felaktig utvisning, nytt liv i matchen - och alla bortförklaringar föll platt i går också.
Nu är det sex år sedan ett svenskt lag fick chansen att förlora matcher i gruppspelet. Varje gång sedan dess har folk stått med tappade hakor, övertygade om att svenska lag
e g e n t l i g e n är bättre än så här.
Vilket förstås är en hög kodynga.
Här står vi.
I Ruzomberok, med brallorna nere.
Jag har tragglat mitt åtgärdspaket bra länge nu. Jag har tjatat om arenafrågan, skattefrågan, sponsorfrågan (som ger mer pengar). Jag har resonerat kring en säsongsomläggning (som ger en anpassning till internationell säsong).
Pengarna är allt
Ekonomin är grunden till allt, men inget av det där ger ett garanterat fotbollsmirakel.
Grunden för svensk fotbolls framtid måste alltid vara att fostra talanger, att utbilda dem och behålla dem så länge som möjligt. Den andra delen har med pengar att göra, den första lika mycket med kunskap och mod.
När Bosse Lundqvist är Sef-ordförande pratar han om vikten av att satsa på svensk talangutveckling.
När han är Dif-bas satsar han på brassar och slovener.
Den långa, sunda vägen till en tid där svenska klubbar kan se sig i spegeln igen går via skickliga instruktörer, bra träningsförhållanden och klubbledare som vågar stå för en ideologi hela vägen.
Tills vidare kan vi fortsätta stå utanför och se på när giganterna från Bulgarien, Israel, Ungern och Polen festar för fullt i Europacuperna.
Ja, och så har vi ju Åtvidaberg också.
Underbart.
utTÅGET
EUROPATOPPEN
SVERIGES HOPP