Flinck: Drillo-draget avgjorde cupsemin

Johan Flinck

MALMÖ. Drillo-draget avgjorde cupsemifinalen och derbyt.

Nu kan det rädda Helsingborgs 2013.

helskärm

Om du härstammar från Norge och ställs mot en hyllad norsk kollega – vad gör du då?

Jo, drar fram Drillo-kortet, förstås.

Roar Hansen, med föräldrar från Norge, visade än en gång taktisk fingertoppskänsla när han valde att flytta upp mittbacken Loret Sadiku som balansspelare i cupsemifinalen.

– Klassiskt norskt 4-5-1 med spetsen neråt, som Tom Prahl konstaterade i pausen här på Swedbank Stadion.

Hansen sa visserligen själv att det snarare var ett 4-1-4-1 men tillade också:

– Fast jag vill inte säga emot altmeister Prahl.

Anyway: det var tränarlegendaren Egil ”Drillo” Olsen som låg bakom detta ”klassiska norska 4-5-1”.

Fruktad offensiv

Själv tog Hansen beslutet att spela Sadiku i en ny roll vid majbrasan hemma i Stidsvig på onsdagskvällen och meddelade spelarna draget först vid samlingen i dag.

Redan mot Mjällby i allsvenskan i söndags hade Hansen testat att vända sin mittfältstriangel så att spetsen pekade neråt i stället för framåt. Då var det Ardian Gashi, en annan norrman förresten, som höll balansen och då var det mest ett offensivt drag för att få Abdul Khalili högre upp i banan mot tabelljumbon.

I dag mot Malmö var det förstås ett defensivt drag: Sadikus uppdrag var att plocka bort en droppande Magnus Eriksson, eller för den delen Markus Rosenberg, i MFF:s anfallsspel. Och som han gjorde det, spelgeniet från Värnamo.

När dessutom viktige Markus Halsti var avstängd och Guillermo Molins tvingades gå av planen magsjuk efter 22 minuter hade HIF bra koll på ärkerivalens fruktade offensiv.

Sedan höll Sadiku i och för sig på att förstöra allt när han snackade till sig ett andra gula kort i matchen och visades ut efter 70 minuter.

Redan i paus var vi för övrigt nog många som började fundera, med första halvlek mot Norrköping i färskt minne, hur mycket Molins egentligen betyder för MFF:s spel.

Frågan är om han inte också hade förhindrat Helsingborgs 1-0-mål? 

Fem minuter efter att Molins gick av kom nämligen målet som i praktiken blev avgörande.

Lyckades hålla nollan

Abdul Khalili sköt ett lamt skott som Miiko Albornoz stoppade. Simon Thern och Erdal Rakip, som ersatt Molins, blev sedan passiva, eller om de missförstod varandra och Khalili (vilken poängspelare han blivit) kunde kliva fram och skjuta på sin egen ”retur” från 17-18 meter in i bortre burgaveln. Det såg inte helt otagbart ut för Robin Olsen.

I samband med målet brände HIF-klacken av sex-åtta bengaler och matchen bröts i drygt tio minuter.

När lagen kom in efter avbrottet tog HIF över taktpinnen på ett sätt vi knappt sett något bortalag göra på Swedbank Stadion i år och höll det fram till paus.

I andra halvlek tog MFF inte oväntat kommandot igen och tryckte på för en kvittering, vilket förstås hade varit välförtjänt.

Men trots en man mindre i 20 minuter lyckades Pär Hansson och hans mannar (vilken match Peter Larsson och Calle Johansson gjorde) hålla nollan.

I stället sprintade David Accam ifrån alla från egen planhalva på stopptid och avgjorde matchen definitivt med sitt 2-0-mål– vilken soloprestation.

Det är absolut ingen ursäkt för MFF:s insats i dag men det är klart att den här matchen betydde mycket mer för HIF än för MFF, även om det är 25 år sedan de himmelsblå vann cupen.

Medan MFF är regerande mästare, leder allsvenskan och ska kvala till Champions League i juli är Svenska Cupen HIF:s enda chans att komma ut i Europa i år efter haveriet i höstas. Vi vet vad europaspel betyder för HIF:s tomma kassakista och nu är man bara en match från en plats i Europa League-kvalet.

Sedan kan vi också tänka oss vad den här segern betydde rent mentalt för Helsingborg. I söndags sedan skrev jag ett dokument om krisen i HIF, med fokus på det fotbollsmässiga raset. Fyra dagar senare har man vänt trenden i allsvenskan, blivit första lag att besegra den av hela fotbolls-Sverige tokhyllade derbyrivalen – på bortaplan dessutom – och står i final i Svenska Cupen.

Publiksiffran, 8540, var för övrigt den sämsta på ett Skånederby i Malmö sedan 2000 och det vansinniga matchtempot som präglat de här derbyna de senast åren, inte minst på Swedbank Stadion, fick vi inte.

Men de heta derbykänslorna fanns där ändå. Nä jag skriver detta på slutsignalen vet jag inte hur många gula kort Martin Hansson drog upp men det blev väl nästan tvåsiffrigt.