Visar att han lärt sig att lita på det ögat ser
BÅSTAD. Emir Kujovic var roligast, Emil Forsberg skarpast och Totti sötast.
Men bäst?
Med snart en vecka till allvaret är det en glädje att svara på det.
Bäst var Erik Hamrén.
De mer eller mindre officiella mediefabrikerna i Rom har välts över ända för mindre än så här.
Inför en av motståndaren Sveriges avslutande träningar inför avresan till allvaret i Frankrike samlades ett gäng svenska stjärnor för lite lekfullt bollande i en cirkel.
Och mitt i allt var Totti.
Det var i alla fall vad det stod på ryggen på en Roma-tröja, en meter längre ner än alla andra. Andreas Isaksson hade tagit med sig grabben Philip, 10, en stund på sin allra sista landslagsresa. Bra prao, ändå.
Vi befinner oss i den fasen just nu. Allvar blandas med avslappning.
Intensiv taktisk träning bakom svarta skynken först, middag med familjerna sen. Hårda uttagningssignaler på förmiddagen, lerduveskytte på eftermiddagen.
Skyttekungarna Emir Kujovic och Marcus Berg vann skyttet.
– Grabbarna sa att ”du är från Landskrona, du har skjutit förut”. ”Ja, sa jag, men inte på lerduvor”…, garvade Kujovic.
När det väl blev träning fortsatte Emil Forsberg att avsluta som en europeisk toppspelare, det har han gjort hela veckan, men det intressantaste var inte vad vi fick se utan vad vi inte fick se.
Varken Oscar Lewicki, Andreas Granqvist, Erkan Zengin, Martin Olsson eller Pontus Jansson fredagstränade.
Erik Hamrén släntrade ut till sidlinjen, han log när han förklarade:
– Det blev lite väl intensivt i går. Vi kunde se det på gps:en också, pratade med spelarna individuellt och gav dem möjligheten att hålla sig på hotellet om de ville.
Det finns inga bagateller
Det var inte Hamrén som velat driva upp tempot i torsdags, men det var så det hade blivit, och nu agerade han utifrån det.
Det fanns något i hela den där scenen som gjorde mig både glad och hoppfull.
Dagen hade ju börjat med förbundskritik i Sportbladet, och med utkablade nyhetsvinklingar från TV4-journalisten Olof Lundhs bok (Lundh kommer förmodligen inte att bjudas in till Hamréns golfsemestrar i höst), med rubriker om Hamréns brister som förbundskapten.
Det där är en bagatell, men i den svenska landslagsmiljön finns inga bagateller som inte kunnat förstoras till världskrig, konflikter, spända miner och självpåtagna energiläckage.
Nu stod Hamrén här och log och visade att han faktiskt lärt sig något.
Det här är hans sista sommar, och redan för ett par månader sedan pratade jag med en av hans nära tränarkollegor som förutspådde att det skulle bli annorlunda.
– Jag tror att det kommer att bli mer harmoniskt nu när han vet att det snart är över. Och jag tror att det kommer att vara bra för hela landslaget, sa kollegan.
En irriterad ledare skapar en irriterad arbetsmiljö, och på samma sätt ordnar en överambitiös ledare en osäker arbetsmiljö.
Med ett EM:s erfarenhet har kapten Hamrén lärt sig att lita på det ögat ser, i stället för att fastna i skrivbordsidéer. Om spelarna råkar gå över gränsen för fysisk belastning på torsdagen – ja, då får man väl se till att förändra upplägget på fredagen.
Den sortens flexibilitet och lyhördhet, oavsett om den gäller träningsupplägg eller spelaruttagning, gör och avgör ett slutspel. Det är så det fungerar.
Guidetti verkar ha slocknat
Det spelar ingen roll om Emir Kujovic kommer till EM som fjärdeforward, plötsligt kan han bli vårt viktigaste slutminutsvapen. Det är ointressant om vi åker dit med Marcus Berg som förstaval för den andra anfallsplatsen. Plötsligt kan John Guidetti vara ett bättre val, och då gäller det att vara öppen för att lita på vad man ser.
Just det där sista var nu inte ett slumpvalt exempel.
Jag tror att Guidetti påverkats av de senaste dagarnas rubriker, av uttalandena från Hamrén om att Berg stod före i kön, eller av att Zlatan Ibrahimovic pratade om att Berg är mer färdig som spelare.
Att det är sant behöver inte betyda att det inte känns, snarare tvärtom, och både på torsdags- och fredagsträningen fick jag intrycket av att något förändrats i Guidetti.
Något i utstrålningen, ansiktet. Stråk av besvikelse, frustration, ett slocknat strålkastarljus mitt i solen.
I torsdags gjorde landslagschefen Lars Richt en poäng av att närma sig Guidetti, klappa om honom, snacka lite, kolla läget.
Jag är fullkomligt övertygad om att John kommer att ha en roll att spela i Frankrike, jag hoppas att landslagsledningen är lika tydlig med det som de varit med att tala om vad han saknar.
Nybörjarmisstag hör till
Det handlar om lyhördhet, det också, och det är en egenskap som är oerhört svårt att lära sig utan erfarenhet. Det finns knappt en förbundskapten i modern svensk landslagshistoria som inte vittnat om nybörjarmisstag de gjort första gången de försökte göra allt rätt på sitt första mästerskap.
Om ett par veckor skriver vi slut Hamrén-eran, det har varit sju år och åtta bedrövelser.
Jag hoppas att han kommit längre nu. Jag vill tro att han lämnar som en skickligare tränare än när han kom.