Fagerlund: Arsenals käftsmällar är färre – men de existerar fortfarande
LONDON. Att magsugarna är färre under Mikel Arteta betyder inte att de aldrig inträffar längre.
John Flecks vänster satt rakt i solarplexus på Arsenal som fram till dess hade bevisat att de minsann klarar sig hyfsat även utan Pierre-Emerick Aubameyang.
Det är bara att kravla sig upp igen och fortsätta jobba.
Just som man satt och tänkte att Gabriel Martinelli har några storlekar kvar innan han fyller ut skorna löpte han perfekt in i straffområdet, rakt emellan Sheffield Uniteds annars så stabila försvarare. Brassen, som fram till dess hade bommat ett par möjligheter, drog till slut in det förlösande 1–0-målet.
Arsenal var på intet sätt överspelade under den första halvleken men de hade svårt att borra sig igenom den välorganiserade motståndaren. Med tanke på att Sheffield United, liksom hemmalaget, tryckte upp sin backlinje högt var det överraskande att de inte försökte utnyttja sitt djupledsspel mer. Centralt var det nämligen tjockt med spelare och United kunde utan problem kontrollera tempot.
Att Bukayo Saka var den som serverade Martinelli inlägget strax innan paus var inte lika förvånande. Bortsett från lite tonårigt slarv var han en av få som faktiskt störde bortalaget genom att utmana och ta jobbiga löpningar.
På den andra kanten blixtrade Nicolas Pépé också till då och då. En strålande sekvens efter dryga kvarten var när Alexandre Lacazette vrickade fram bollen till fransmannen i djupled (en av de chanser som Martinelli missade). I övrigt föredrar Pépé att stanna upp och krångla sig förbi två, gärna tre motståndare. Det ser förstås fantastiskt ut de gånger han lyckas men desto mer frustrerande när han inte gör det.
Bästa nykomlingen på ett årtionde
Att besegra Sheffield United på hemmaplan bör inte någon se som en självklarhet. Detta är knappast en vanlig nykomling. Inför lördagens möte hade klubben plockat 32 poäng på 22 matcher, den bästa starten för en uppflyttad klubb på över ett årtionde (Birmingham skrapade ihop 33 poäng säsongen 2009/2010).
Sedan Chris Wilder tog över 2016 har topparna varit betydligt fler jämfört med de få dalar som har kantat vägen fram till sjätteplatsen i tabellen. Detsamma kan sägas om Mikel Artetas första månader i Arsenal.
Spanjoren har inte svingat ett trollspö och fått exakt allt att falla på plats men visst är det något magiskt över hur klubben har gått från botten (bokstavligt talat) till att ses som ett nytt och spännande projekt.
Såg ut att klara sig utan Aubameyang
Att Arsenal tvingas klara sig utan avstängde Pierre-Emerick Aubameyang en tid framöver borde rimligtvis vara en av Artetas största utmaningar hittills. Iklädd en ganska anskrämlig Louis Vuitton-hoodie i teddymaterial och matchande vit keps följde anfallaren matchen från The Emirates läktare (men såg rätt nöjd ut ändå).
En startelva med Aubameyang är fortfarande att föredra men det var nog viktigt för klubben att bevisa att de inte står och faller med en spelare. När Lacazette lämnade planen i den 74:e minuten fick han stående ovationer, ett tecken på att supportrarna trots allt gillade vad de såg.
In kom 20-årige Eddie Nketiah. Talangen som var utlånad till Leeds under hösten, kallades tillbaka, höll på att lånas ut igen, men stoppades av Arteta. Tränaren ser uppenbarligen något i spelaren och han dirigerade honom ihärdigt längs sidlinjen.
Då slog Fleck till med vänstern
Hemmalaget hade ingen vidare flyt med varken domslut eller avslut (bland annat nekades Pépé en misstänkt straff efter VAR-granskning). De borde förstås ha varit kapabla att döda matchen innan det var för sent, men misslyckades. Detta trots att många spelare individuellt sett presterade väl.
I stället vände matchbilden på några få sekunder. Ett förvånat Arsenal-försvar såg John Fleck dra till inne i straffområdet. Bollen studsade först i marken och sedan över Bernd Leno in i mål. Det som såg ut att bli en medioker om än tung trepoängare för hemmalaget var plötsligt inte värt mer än en poäng.
Sheffield United pumpades fulla med energi, Arsenal fokuserade främst på att inte förlora. När Mike Dean sedermera blåste av sin 500:e match som huvuddomare stod en sak klart: Mycket är bättre under Mikel Arteta, både framåt och bakåt. Men käftsmällarna, kallduscharna, kalla det vad du vill, dyker fortfarande upp när man minst anar det.