Leifby: Nu får de visa om de är seriösa
Sportbladets tv-krönikör om nya avtalet
Ett knastertorrt pressmeddelande i veckan förkunnade att Viasat nu ”STORSATSAR PÅ DAMLIGOR I TOPPKLASS”.
Piggt.
Det var förstås inte en dag för tidigt.
Viasat har köpt in och planerar nu att sända över 100 matcher från högkvalitativa engelska, tyska och franska ligan.
Eftersom intresset hela tiden växer (det såg vi inte minst under sommarens VM, där en enkel, sketen liverapportering på sportbladet.se kunde locka en halv miljon läsare under en match) kanske satsningen även ska ses som en marknadsanpassning eller åtminstone lätt gir.
Det är inom damfotbollen det rör på sig, nu, och det var bara en tidsfråga eftersom den står för helt andra värden, och en friskhet, jämfört med den allt mer oanständiga internationella herrfotbollen.
Shejkerna, miljardärerna, mellanhänderna.
Deras lilla parningslek är det publiken – på läktarna och i tv-sofforna – som betalar för.
Sverige har länge varit ett föregångsland i jämställdhetsarbetet och även den svenska idrottsrörelsen har legat långt fram jämfört med många andra länder.
Däremot har de stora lagidrotterna och bollsporterna alltid varit plågsamt förstoppade och långsamma.
Damlandslaget i fotboll har drivit en hård och rättvis linje länge, de har lyft frågan om ersättningar och resurser, fått opinionen med sig och nått resultat.
Aldrig för den goda sakens skull
Nyligen gick 43 damishockeyspelare ut i landslagsstrejk eftersom de över tid har känt sig helt förbisedda av sitt eget förbund och dess högsta tjänstemän.
Den här sortens misskötsel ser vi sällan i idrotter som friidrott, simning, innebandy, handboll eller skidor, och visst är det anmärkningsvärt att det så fort det kommer till fotboll och ishockey alltid krävs protester och strejkhot för att någonting ska ske.
Tänk om förändringen någon gång kunde komma inifrån?
Om vi kisar och tänker positivt kanske vi kan se det nya Viasat-uppdraget på det viset, även om ett företag av den här kalibern aldrig gör någonting bara för den goda sakens skull.
Att knäppa på en Viasat-sportproduktion har länge varit som att dunka huvudet i en bastant pungvägg men bara under senare tid (eller efter #metoo) har saker börjat hända.
Häromdagen såg jag en fotbollsstudio där två tredjedelar av de tjänstgörande var kvinnor.
Om det blir någon studioinramning till de nya damfotbollsrättigheterna vet vi inte, men om kanalen är seriös med sin satsning borde det förstås bli så.
En förklarande, berättande och nyfiken studio med Ola Wenström, Erik Niva och Petronella Ekroth, till exempel, skulle bygga intresset ytterligare, och redan under premiärhelgen (7-8 september) dukas det fram Manchester- och Londonderby.
Vilken sjuhelvetes start det skulle kunna bli.
När nyheten basunerades ut häromdagen gick det inte att undgå landslagsspelaren Magdalena Erikssons spontana reaktion.
– Detta är så stort, och så jäkla kul!, skrev hon på Twitter.
Den glädjen säger väl allt, och den glädjen väcker också en lust.
Det som hennes manliga kollegor tar helt för givet innebar för henne en berusande känsla, och jag kan inte dra mig till minnes att någon herrspelare vid något enda tillfälle uttryckt någon som helst glädje över att just deras match kommer att direktsändas i teve?
Det skulle väl ha varit Orvar Bergmark, då.