Var tredjevalet – och återupplivade Roma

Simon Bank

Simon Bank om Rudi Garcia – tredjevalet som mötte supportrarna öga mot öga

helskärm

Roma låg i kistan när klubben valde att välja en tränare de lovat att inte välja.

I kväll spelar de seriefinal, två män har tagit dem dit.

Den ene är en pappas son. Den andre är en dotters pappa.

helskärm

Jag kunde inte låta bli att titta, även om det var så att hela magen knöt sig.

Det var maj 2013, försommar i Rom, himmelsblått kaos i luften. Lazio hade precis ­slagit eviga rivalen Roma i en historisk cupfinal. Polisen hade hittat yxor och bomber på stan, spelare hade hotats till livet, till slut hade Roma förlorat och jag lät blicken ­vand­ra­­ från en förkrossad Francesco Totti och upp mot vip-läktaren.

Där satt hans sexåriga dotter Chanel i mammas knä, hon grät som om något gått sönder och inte gick att laga.

Hon var inte ensam om att känna så.

Den sommaren var Roma en klubb satt i upplösning. De hade släppt in enormt ­mycket mål hela säsongen, missat europaspel för andra säsongen i rad, bytt tränare igen, sett sportchefen flytta till Tottenham, och alltså avslutat med att förlora den enda match de inte fick förlora.

Ett par veckor efter cupfinalen gick en procession genom stadsdelen, mörkklädda Lazio-supportrar i solglasögon bar en kista draperad i Romas färger.

Daniele De Rossi, Ostia-pojken som ­vuxit upp på läktarna, vars starkaste barndomsminnen är intimt knutna till klubben, förklarar hur det kändes:

– Jag slöt mig i mig själv. Det var inte det att jag var ledsen, jag var förstörd. Jag ­trodde att jag aldrig någonsin skulle kunna bli hel igen. Och smärtan finns kvar, det gör ­fortfarande ont.

Roma är en speciell klubb, en liten och stor klubb på en och samma gång, en fotbollsjätte men också en familj. När primaveralaget spelar leds de av pappa De ­Rossi, när a-laget vinner håller sonen De Rossi

i mittfältet, när de sörjer gråter både ­Francesco Totti, 38, och Chanel Totti, 7.

Lik förbannat, familjen mådde inte bra. Familjen behövde en ny förare. De fick inte den de ville ha, så istället fick de försöka få den de behövde.

I förordet till Rudi Garcías självbiografi citerar han ­filosofen, författaren och ­existentialisten Albert Camus:

– Allt jag i slutändan vet med säkerhet om moral och människans skyldigheter, det har jag lärt mig genom idrotten.

García är född i Frankrike, han har spanska rötter och är döpt efter tyske världsmästarcyklisten ­Rudi Altig. När Roma begravdes hade han precis bestämt sig för att lämna Lille efter fem år och en vunnen dubbel, han hade åkt till Marrakech med familjen för att rensa huvudet men hann inte ens ta ett första dopp ­innan telefonen ringde.

– Åk till Italien. Roma vill träffa dig, men du ska veta att du inte är deras förstaval, ­förklarade agenten Pascal Boisseau.

García tog nästa plan till Milano, checkade in på lyxhotellet Grand Visconti Palace, och fick samma besked av sportchefen Walter Sabatini.

– Vi ses idag, sa Sabatini, men det är inte dig jag kommer att be om en underskrift imorgon.

De Rossi: Hade mina tvivel

Helst ville Roma ha en italienare, i andra hand ett stort, utländskt namn. I tredje hand: något nytt, otippat. Det var i den ­kategorin de placerade en fransk mästartränare som börjat karriären som fys­tränare, assistent och spion i Saint-Étienne.

Tidningarna skrev om Mancini och ­Mourinho, de spekulerade i namn som ­Donadoni och Bielsa. I Milano skulle ­Sabatini prata med García lite i förbigående innan han intervjuade den franske förbundskaptenen Laurent Blanc. Rudi García berättade om sin syn, sitt spel, sin strategi. Sabatini lyssnade, kedjerökte och slog sig sedan ner med Blanc. En kvart in på det ­mötet avbröt han diskussionen för att gå ut och ta en cigg.

Han gillade den där Lille-killen mer och mer. De amerikanska ägarna tyckte om ­tanken på en tränare utan förflutet i il ­calcio, och bestämde sig för att satsa på att bli första klubb i Serie A att anställa en fransman. García flög till New York för att träffa presidenten James Pallotta på kontoret i ­Meatpacking district. De var överens.

– Jag vill att du blir Romas Alex Ferguson, log Pallotta.

Det vore synd att säga att beskedet hälsades med applåder i Italien.

– När jag fick veta att det var han hade jag mina tvivel, säger Daniele De Rossi.

– Man hade känslan av att det blev ­honom för att man inte kunnat få loss Mazzarri ­eller Allegri, som att han var fjärdevalet. Jag minns att jag gick ut på ­internet och sökte efter ­”R-u-d-i G-a-r-c-i-a” och att det första som kom upp var ett videoklipp där han spelade gitarr och sjöng pompompero. Och jag tänkte… vad i helvete, vem är det där? Jag var på landslagsläger och visade Pirlo datorn. Han visste inte heller vem det var. 

En läsarundersökning i Corriere dello Sport visade att 54 procent underkände tränarvalet. Förre kommunikationsministern och romanistan Maurizio Gasparris reaktion var representativ:

– García? Vilken García? Den där som försöker fånga Zorro?

Rudi García insåg att han landat i en ­annan värld än den han lämnat, han förstod att det fanns ett par saker han var tvungen till innan han ens kunde tänka på fotboll. Först? Övertyga Chanel Tottis pappa. Sedan? ­Vinna tillbaka supportrarna.

När det blev klart att han skulle ta över satte han sig ner och skickade­ sms till alla spelarna i truppen: Jag är er nye tränare, nu ska vi jobba hårt ihop för att vinna titlar. Forza ­Roma! Den förste som svarade var Rom-pojken ­Alessandro Florenzi. Den andre var Totti.  När de väl sågs, ute på Trigoria, var det egentligen bara en fråga García ville ha svar på.

– Francesco, kan du försäkra mig om att du fortfarande är hungrig? Att du fortfarande vill vara med om något stort med Roma?

– Om jag inte vore hungrig hade jag inte suttit här och lyssnat på dig, försäkrade Totti.

Miljön kring klubben var någonstans mellan ansträngd och hotfull. Före det allra första träningspasset la García märke till en detalj:

– Att det fanns kravallbussar utanför. Stämningen var tuff.

”Tackar gud för ’pompompero’”

Den nye tränaren möblerade om ute på ­träningsanläggningen. Röjde i pressalen, monterade tv-skärmar i gymmet så att spelarna skulle kunna se matchbilder av kommande motståndare. Han tog strid med ägarna för att slippa en vinterturné till ­Florida, stängde fler träningar, och gjorde det till regel att spelarna skulle använda ­benskydd.

I mitten av juli höll han en presskonferens under försäsongslägret uppe i Sydtyrolen, där han bemötte supportrarnas kritik.

– Om man älskar sitt lag, sina spelare, så stöttar man dem. De som kritiserar är inga riktiga fans.

Rudi García slog ut med högerhanden och höjde ögonbrynen.

– I värsta fall är de Lazio-fans.

Ett par sekunder senare började presstältet skaka. Ultras som stod utanför skanderade ”Vi är inte laziali!”. När pressmötet var över gick Romas nye tränare ut för att träffa supportrarna, och fastnade framför en stadig bit med tunga Roma-tatueringar.

Ultran undrade varför i hela världen han anklagat dem för att hålla på Lazio. García behärskade inte italienskan fullt ut, men tillräckligt för att citera ett gammalt ordstäv:

– La Roma non si discute, si ama. Roma diskuterar man inte. Roma älskar man.

Han hade mött supportrarna öga mot öga. Tidningarna jämförde honom med en annan stortränare. Var det inte lite Mourinho över honom?

Rudi García hade mött supportrarna halvvägs, men med spelartruppen behövde han hjälp.

Den spelare som kritiserats hårdast av alla var Osvaldo, som kontrat med att ge fansen långfingret. I lagets allra första träningsmatch fick Roma straff, en betydelselös händelse med stor betydelse. Totti plockade upp bollen, som vanligt. Sedan gav han den demonstrativt till Osvaldo.

Argentinaren slog straffen i mål, publiken jublade. Väl inne i omklädningsrummet satte han sig ner och gick in på sitt twitter-konto.

– Det var ingen straff som räknades, skrev han. Men tack, min kapten. Tack, min vän.

Osvaldo blev inte kvar i Roma särskilt länge, men händelsen visade att gruppen stod enad bakom både tränaren och varandra.

García kunde börja bygga ett lag.

Roma sålde Lamela till Tottenham, Marquinhos till Paris. Osvaldo och målvakten Stekelenburg slussades till Premier League. Med en kassa på 800 miljoner plockades ersättarna in för att uppfylla Garcías fotbolls­vision.

– Vi vill dra isär motståndarens block och öppna luckor. Vi försöker alltid vända spelet när det blir för trångt på en sida. I mitt spel är ytterbackarna nästan anfallare, det innebär att det är mittfältarna som styr spelet, förklarar han.

– Mina spelare kan skifta system, vi har två-tre system vi kan växla mellan under en match.

Det enda som är förbjudet i Garcías system är stillastående anfallare som blir fast i sin zon. Deras roll är att dra isär eller centrera för att släppa fram ytterbackarna, innermittfältets jobb är att bygga spelet. Det första ligamålet under García gjordes av Daniele De Rossi, framspelad av Francesco Totti. Det andra gjordes av ­primavera-kaptenen Florenzi. Roma vann de första tio matcherna under fransmannens premiärsäsong, de slog Lazio i derbyt (”vi har satt tillbaka kyrkan mitt i byn” konstaterade García), de vräkte in 24 mål framåt och släppte bara in ett.

Den här säsongen har de inlett med fem raka vinster, fram till kvällens seriefinal mot mästarna Juventus.

– De säger att vi springer mer nu, men nä. Vi springer bättre, har Daniele De Rossi sagt.

Han har fått anledning att ändra sin syn på killen med gitarren.

– Varje dag tackar jag gud för att vi fick hit ”pompompero”. Jag upprepar, och jag överdriver inte, det här kan vara en vändpunkt i Romas historia. Han kan göra oss till vinnare.

Rudi García är femtio år gammal, han gör en princip av att bara tala italienska i omklädningsrummet, han har slagit Lazio och satt kyrkan mitt i byn.

Om det är lite José Mourinho i honom?

Nä. Bara väldigt mycket José García.

Om du är femtio år gammal, kung av Rom, framgångsrik, snygg och rik – vad ­fattas dig då?

– Det här jobbet äter upp ditt liv, men jag är född till det. När jag var liten gjorde det mig svartsjuk när min pappa aldrig var hemma. Men nu känner jag mig privilegierad som får leva ut hans passion.

De starkaste minnen vi har från vår ­barndom är alltid knutna till sinnen. Rudi García glömmer aldrig linimentdoften i pappas omklädningsrum på Stade Léo-­Lagrange i Corbeil. José García levde ­fotboll. Han var en gedigen spelare på nivån under toppen, en fin vänsterfot som spelade amatörlandskamper, och så ­småningom blev både sportchef och ­spelande tränare i Corbeil.

Gillar den spanska spelidén

Rudi och José hade fotbollen ihop, pappa García tränade ­honom och hans kompisar, och även om han var den gamla sortens familjefar som visade sina känslor mer med små gester än stora ord så stod de varandra ­oerhört nära.

När Rudis spelarkarriär tog slut tidigt, efter knä- och ryggskador, utbildade han sig till tränare och tog jobb som tv-expert. Han dyrkade 70-talets stjärnglänsande ASSE och 80-talets offensivpornografiska Nantes, hade sin praktik hos Rafa Benitez i Valencia, lärde sig presspel och zonförsvar av Arrigo Sacchi, och gruppbyggande av Robert Nouzaret. Han gillar den spanska spelidén om högt bollinnehav och snabbt passningsspel.

Men han är sin pappas son.

– Jag vet varifrån jag fått mitt temperament, och mina värderingar: att uppträda korrekt mot andra, aldrig tappa sugen, ­vara positiv, fortsätta framåt. Det var han. Det var min pappa.

Har lyft kistlocket

José och Rudi hade en ritual inför matcherna; ett kort telefonsamtal, inget märk­värdigt. En höstkväll 2008, vid sjusnåret på ­kvällen, slog sig pappa ner i sin tv-fåtölj för att se grabbens Lille spela i Grenoble. När han fick se laguppställningen muttrade han missnöjt.

– Men… han spelar inte De Melo…?

Sedan stannade José Garcías fotbollshjärta. Han slöt ögonen och somnade in, för sista gången.

Rudi Garcías självbiografi är dedikerad till kvinnorna i hans liv. Mamma Raymonde, de tre döttrarna och deras mamma Véronique, till sin syster Sandrine. ”Och i faderns namn, för alltid”.

När Roma springer in för att möta Juventus gör de det som delad serieledare och som topplag i Champions League.

De spelar en flödande, modern fotboll, upphängd på (skadade) Strootmans fysik, De Rossis och De Sanctis karaktär, Maicons och Coles erfarenhet, Pjanics strategiska öga, Gervinhos och Iturbes en-mot-en-fart, djupledshoten från Nainggolan och Florenzi, och Tottis genialitet.

– Juventus är mästare. Vi är nummer två, men vi vet att vi har stor potential, summerade kaptenen i veckan.

Rudi García har lyft kistlocket och lyft Roma till toppen igen, ikväll stämmer de av hur nära de kommit. Alla har sina metoder för att förbereda sig. García brukar smyga undan strax före avspark, kanske röka en cigarett, sedan tar han fram sin telefon och slår numret hem till Corbeil. Länge hände det att han gjorde det av ren reflex, trots att där inte längre fanns någon som kunde svara. Nu är det mamma som lyfter luren, de säger ett par ord till varandra innan han går ut till kaoset han föddes till. Han frågar hur allt är, hon önskar lycka till, sedan lägger de på. Inget märkvärdigt.

– Men vi behöver det. Båda två.

Källor: La Repubblica, Gazzetta dello Sport, Corriere dello Sport, So Foot, l’Équipe, Tous les chemins mènent à Roma av Rudi García.