Bank: Ny generation som gjorde som förr
BORDEAUX. Vi fick inte se ett världsmästarlag mot ett annat.
Vi fick se en kille i kostym mot en i svart pullover, och tusen demoners dans.
Italiens mardröm är tillbaka.
Pulloverkillen är i semifinal.
När Matteo Darmian var ett halvår gammal förlorade Italien en VM-semifinal på straffar. När han fyllt fyra förlorade de en VM-final på straffar, när han blivit åtta förlorade de en VM-kvart på straffar.
En hel generation italienska landslagsspelare förlorade sina gulddrömmar från straffpunkten.
Nu är Matteo Darmian 26, och vet hur det känns.
Han gör det efter en match ingen minns och en straffspark han aldrig någonsin kommer att kunna glömma.
Inför den här matchen pratade vi om fotbollshistoria, om Italien som laget Tyskland helt enkelt inte kan slå i mästerskap – men matcher är som Rom, de byggs inte på en dag.
Den här matchen, den vi kallade ”final” på förhand, började inte den här helgen, den här veckan, eller ens den här månaden.
Krossade Italien i mars
Den började i slutet av mars.
Det var då som Tyskland körde över Italien och vann med 4–1 på Allianz Arena i München.
De spelade 3-6-1 då, slog Italien för första gången på 21 år, och vad de lärde sig då var vad de försökte göra i Bordeaux.
– Vi hade en bra mentalitet i vår defensiv, det kommer vi att behöva om vi ska vinna något i sommar, som Mats Hummels sa i mars.
Joachim Löw trodde att han hittat nyckeln till Italien och pokalen redan, så han skickade ut en trebackslinje nu också.
Vad som hände?
Absolut ingenting.
Jo, Tyskland byggde spel fint med Boateng och Kroos, men hur de än byggde så stod Italien där Antonio Conte – på lågstadiet hemma i Lecce fick han tio i betyg i alla ämnen – ställt dem.
Fembackslinje, fem centrerade pjäser framför dem. Tyskland försökte vända i sidled, oftast ut mot lille Kimmich till höger, men i mitten var det stängt för båda lagen. Och defensivt var Tyskland mest ängsligt, de hade mycket folk bakom bollen, men spelade inte särskilt bra försvarsspel.
Nej, det här var inte Tyskland mot Italien.
Lite för smart?
Det var pullover-Löw mot kostym-Conte, och det såg ut som om Löw gjort det där som tyskarna brukat anklaga Pep Guardiola för: sich vercoachen, ”överträna”, försöka vara lite för smart och taktisk.
Italien testade långa uppspel mot Pellè och Éder som rörde sig konstant och smart, men de var för få. Tyskland hade bollen, men hittade inga luckor ändå. Dessutom tappade de både fysik och andravågsattacker när Khedira haltade ut och ersattes av Schweinsteiger.
Tyskland behövde någon som kunde låsa uppkistan inifrån, en kreativ spelare med en dyrk i fickan. Götze? På bänken. Özil? Han sov.
Matchen, i sin tur, låg och flämtade i väntan på ett mål.
Under de tidigare åtta mästerskapsmötena mellan de här lagen femton av arton mål kommit efter paus. När Sturaro fått ett skott blockat och Müller skjutit håll i luften förstod vi att vi skulle få vänta den här gången också.
Frågan var bara på vem.
På en italiensk kontring? På en tysk öppning?
Bland det första Matteo Renzi gjorde som italiensk premiärminister var att besöka Tysklands förbundskansler Angela Merkel. Fiorentinasupportern Renzi hade med sig en speciell present: en signerad Viola-tröja med Mario Gómez namn på ryggen.
– Hon sa till mig att Mario är en fantastisk spelare, men ömtålig, att han ofta är skadad. Förbundskanslern kan sin fotboll…, skämtade han.
Vaknade efter paus
Det kan hon nog.
Efter 65 minuter hittade Gómez ett hål i den italienska backlinjen, Jonas Hector sprang in där, och Mesut Özil – han vaknade efter paus, flyttades in i en mer central roll – tryckte in 1–0.
Det var inte logiskt. Men det var inte i närheten av att vara så märkligt som kvitteringen.
Jérôme Boateng lyfte armarna för att visa att han inte tacklade – och fick bollen på handen istället. Straff, och vem skickar man fram då, när det är tolv minuter kvar av en kvartsfinal och Buffon ställer sig med ryggen mot planen?
Leonardobi Bonucci.
Mittbacken.
Galenpannan som aldrig slagit en straff.
Han hade aldrig varit i den situtationen förut, men jag antar att det måste ha känts som att vara i en sportbilaffär med familjen och plötsligt ställas inför en maskerad man som håller en pistol mot dig och vill ha dina pengar.
Och ja, den situationen har Bonucci varit i.
Då gav han rånaren en rak höger och jagade iväg honom.
Nu skickade han in straffen stenhårt i ena hörnet, och fick hela Italiens trupp över sig.
Angstgegner. Ångestmatch. Ångest överallt.
Som match var det en taktisk krock mellan skolor, där Italien spelade som Italien och där Tyskland spelar som Tyskland lärt sig göra mot Italien. Mycket taktik, lite teknik. All världens dramatik.
Tyskland hade brottats med sin italienska demon och spelat oavgjort. Nu skulle Italien brottas med sina straffdemoner.
Inte kunnat glömma 2012
Alla tacklar straffar på olika sätt.
Gigi Buffon vänder ryggen till, Simone Zaza ansatstrippar som i en Galenskaparna-sketch, Özil gömmer ansiktet, Manu Neuer älskar skiten och Bastian Schweinsteiger…
…ja, han har väl aldrig kunnat glömma 2012. Det var då hans värld rasade ihop, efter att han missat den avgörande straffen i Champions League-finalen hemma på Allianz Arena.
Jag satt där och såg honom missa då, jag satt här och såg honom missa chansen att bli hjälte nu.
Revolvetrumman fortsatte rulla, i väntan på en syndabock och en hjälte, på en Grosso eller en Donadoni, en Pirlo eller en Baggio.
Manuel Neuer har räddat var tredje straff sedan han blev senior. När Matteo Darmian slog den sjuttonde straffen stoppade han en till.
När Antonio Conte tog ut sin EM-trupp fick han höra att de var oerhört mycket sämre än alla de stora italienska upplagorna.
Det var de verkligen inte.
De spelade som Italien gjorde förr, de vann matcher som Italien gjorde förr, men det räckte inte längre än till en ångestkväll i Bordeaux.
Till slut förlorade de. De gjorde det precis på samma sätt som Italien gjorde förr.