Bank: Stjärnorna har blivit lagarbetare i EM
Pendeln har svängt tillbaka
marseille. I ena ringhörnan trippar Robert Lewandowski, i den andra frustar Cristiano Ronaldo.
Det finns bara plats för en av dem i semifinal, samtidigt har utrymmet blivit mindre för båda.
Det här är ingen sommar för stjärnor.
Solen steker le Vel‘ och liemannen arbetar dubbla skift.
Ingen i Marseille vill prata fotboll men alla gör det ändå, och innan man avslutat ett samtal har OM sålt en spelare till.
Mandanda till England, Nkoulou till Lyon, Michy Batshuayi till Chelsea. Klubben ska säljas, men ingen köper. Presidenten ska ut, licensnämnden knackar på, en sportchef ska in.
Och mitt i kaoset ska det spelas fotboll.
Medan polacker utsätts för förföljelser och hatbrott på andra sidan engelska kanalen ska det bästa polska fotbollslandslaget på 30 år visa att de är bra nog för att utmana om medaljer.
Jag trodde det före EM, jag tror det fortfarande. Och i går satt förbundskaptenen Adam Nawalka med sitt sammanbitna Lippi-ansikte och sa samma sak.
– Att vi gått så långt är inte riktigt en överraskning för oss, vi har väntat oss det. Vi har spelat bättre och bättre. Vi har förbättrat organisationen, särskilt defensivt, och vi går in till varje match som om just den är den viktigaste.
Nawalka satt bredvid vänsterbacken Artur Jedrzejczyk och Ajax-anfallaren Arkadiusz Milik.
De fick frågor om hur det är att försöka bli odödliga, de fick frågor om Cristiano Ronaldo – och de fick, förstås, frågor om Robert Lewandowski.
”Lewy” är kanske världens bäste anfallsspets, men har inte gjort mål i EM än. Nawalka hyllar honom ändå.
– Jag upprepar det hela tiden: Lewandowski är väldigt viktig för laget. Jag är mycket nöjd med hans insats, han spelar för laget och gör ett bra jobb både som lagkapten och som spelare
Det är lätt att avfärda det som en klyscha: ”att spela för laget”.
Det är det inte, inte längre.
Ronaldo vet inte vad han är
Det senaste årtiondet har fotbollen gått från stjärnkult till extrem stjärnkult, och flera lag fick hänga efter. Leo Messi växte sig större än Argentina, Cristiano Ronaldo var ensam större än Portugals alla stjärnor, Zlatan Ibrahimovic var sitt eget universum i ett blekt Sverige.
Jag vet inte exakt när det hände, men plötsligt accepterade tränare hur världen såg ut, och agerade utefter det.
Alejandro Sabella valde spelsystem, spelare och spelsätt för att frigöra Messi. Paulo Bento ärvde en Ronado som aldrig gjorde mål i Queiroz tvångströja, gav honom frihet och fick honom att blomma. Erik Hamrén gjorde sig till Zlatan Ibrahimovics assisterande förbundskapten, och fick ett målrekord som tack för hjälpen.
De sa det aldrig öppet, men de kopierade Carlos Bilardos VM-guld-ideologi från 1986:
– Vi har Maradona, och så har vi resten av laget.
Kanske är det här sommaren då pendeln svänger tillbaka. Messi verkar ge upp sin titeldröm med Argentina, Zlatan har hängt upp sin Volvo-tröja i Rosengård.
Och i kväll möts den lagarbetande Robert Lewandowski och den Cristiano Ronaldo som fortfarande inte riktigt vet vad han är.
Den Ronaldo han måste bli
Det har inte varit ett anfallar-EM så här långt. Vi har sett lag utan renodlade anfallare (Tyskland), lag med dubbla arbetaranfallare (Italien, Polen), lag med targetanfallare (Frankrike, Belgien) – och lag som letar efter andra sorters lösningar.
Portugal har varit intressanta i det sammanhanget, eftersom så mycket handlar om vad de använder Cristiano Ronaldo till.
Ska han vara megastjärnan som bär laget? Eller ska han låta laget bära honom?
Mot Kroatien accepterade han att vara en av elva, taktiskt inordnad i ett klokt men reaktivt system. Det dröjde 117 minuter innan han hade ett avslut – det som avgjorde matchen.
Det är inte den Ronaldo Ronaldo helst vill vara, men 2016 är det kanske den han måste bli.
– Det är laget som ska vinna matchen. Det är lag som vinner turneringar, meddelade Fernando Santos på presskonferensen i går, och såg sådär trött ut som man bara kan göra när man fått samma fråga lite för många gånger.
Polen har visat allt
Santos coachade rasande aktivt mot Kroatien, ändrade spelsystem tre gånger, och vann mot ett skickligt lag. Frågan är vad han väljer mot Polen, och vad hans lagkapten tycker om det.
Det ska bli så ofantligt intressant.
Jag tycker så mycket om det här polska laget, med gräsklipparregissören Grzegorz Krychowiak, med barndomsvännerna Piszczek och Kuba (de där som Jürgen Klopp kallade Bolek och Lolek efter två tecknade seriefigurer) på högerkanten, med Lewandowski och Milik, som skapar hundra chanser och missar hundraen.
Jag stod vid sidlinjen på ett kokande Narodowy-stadion när de körde över Tyskland i kvalet, och är inte ett dugg överraskad av vad de gjort hittills. De har visat allt vad ett bra lag ska ha.
Nu måste de visa allt det där ett vinnande lag behöver.
Man tar inga medaljer utan effektivitet, man vinner inga täta toppmatcher om man bjuder på tio minuters formsvackor i matcherna.
Och för all del, man blir kanske inte europamästare om inte Robert Lewandowski gör mål heller.
Det har bara inte högsta prioritet den här sommaren.