Fagerlund: Hjältarna som skrev historia på Wembley
Ett nyckfullt försommarväder, människor av kött och blod på läktarna och en 52–årig, otrevlig svit som slutligen bröts.
Det var längesedan en FA-cupfinal förde med sig så mycket framtidstro som 2021, kanske lika längesedan som senast Leicester tog sig så långt i turneringen.
Youri Tielemans laddade, sköt och skrev ny historia. Ett avslut som för alltid kommer vara ingraverat på supportrarnas näthinnor.
Ögonen vattnades och gåshud spred sig i raketfart över hela kroppen när 21 000 (riktiga!) stämband sjöng med i överdådiga ”God Save the Queen”. FA-cupen må ha tappat i status för många men finalen på Wembley anses fortfarande vara en av årets finaste dagar här. Visst var det extra känslosamt just i dag, ungefär ett år efter att England stängde ned samhället för första gången. De efterlängtade åskådarna blev en påminnelse om att en normal vardag inte är så fasligt långt bort på de brittiska öarna.
De två finallagen skuggar varandra i ligatabellen men Chelsea var en tydlig favorit baserat på dagsform och tradition. Det sistnämnda syftade till att Leicester var den enda klubben som stoltserade med en Premier League-titel men saknade en FA-cupbuckla. 52 år – senaste gången rävarna stod i en final – är en väldigt lång tid för suktande supportrar.
Vad de måste ha känt när matchens lirare Youri Tielemans drog till från distans och såg bollen dundra mot det vänstra hörnet av målet utom räckhåll för Kepa Arrizabalaga är ogripbart. Hur hög pulsen var när enorma Kasper Schmeichel sträckte ut på Leicester-bekantingen Ben Chilwells avslut kort senare antagligen omätbart. Eller danskens ofattbara räddning på ett hårt skott från Mason Mount med knappt fem minuter kvar. Eller Chilwells hårfint bortdömda kvittering efter en dramatisk VAR-granskning.
En twist i startelvan
Thomas Tuchel tog på sig skulden efter det förlorade derbyt mot Arsenal tidigare i veckan och skyllde på för många förändringar. Chelseas startelva under lördagen var relativt väntad men innehöll en intressant twist: Reece James placerade sig till höger i trebackslinjen för att matcha Jamie Vardys löpsteg. Målsvackan till trots, det är fullt förståeligt att respekten för Leicester-anfallaren är fortsatt stor. Den första halvleken vanns av James som lyckades hålla 34-åringen förhållandevis lugn, bortsett från en nick i slutminuterna som landade på fel sida om stolpen. I den andra lade James upp för Tielemans målvinnande skott genom en boll som tog på Ayoze Perez (först på låret, sedan vidare mot handen) innan den damp ned framför belgaren.
Inledningsvis tackade Mason Mount för de enorma ytor som Leicesters mittfält lämnade bakom sig. Chelsea dominerade den delen av planen eftersom motståndarnas fronttrio klev högt i sitt presspel. Det var först när Timothy Castagne upptäckte hålet bakom vänster wingback Marcos Alonso och mittbacken Antonio Rüdiger (som ofta hängde med upp offensivt) som Leicester växte in i matchen. Med det sagt uteblev det verkliga trycket mot målvakten Kepa. Tielemans glänste, unge Luke Thomas visade framfötterna men bortsett från ett par fasta situationer – Caglar Soyuncu är svår att värja i luftrummet – saknades något. Möjligtvis Kelechi Iheanacho som spelade till höger i anfallet utan större lycka, men han var inte ensam om att underprestera.
Chelsea saknade flyt
Som så ofta denna säsong var Mount nyckeln som öppnade upp Chelseas anfallsspel. Timo Werner och även Cesar Azpilicueta försökte överlista Leicester med löpningar in bakom backlinjen. Att Jonny Evans tvingades halta av redan i den 34:e minuten gav säkerligen upphov till oroskänslor, Leicesters försvar har darrat betänkligt utan den stabila mittbacken. Mount avlossade några distansskott under första 45 men närmast kom Azpilicueta på ett inlägg från Thiago Silva. Vore det inte för Werners lilla touch med pannan hade spanjoren troligtvis nickat in bollen bakom Schmeichel.
Detta visade sig bli en eftermiddag då det mesta gick emot Chelsea. Dels att handsen på Perez föranleddes av ett lår och gjorde att Tielemans mål kvarstod. Schmeichels många världsklassingripanden. Den lilla, lilla offsiden som gjorde att Ben Chilwells kvitteringsjubel övergick i ett uppgivet ansiktsuttryck.
Leicester, detta annars så trötta Leicester, krämade ur allt som fanns i benen. När slutsignalen ljöd föll majoriteten av spelarna ned utmattat på det våta gräset. Hjälten Tielemans kastade sig i armarna på hjälten Schmeichel samtidigt som överlyckliga supportrar på läktarna brast ut i gråt. Det går knappt att beskriva med ord hur svårt det senaste året har varit – det går knappt att beskriva hur mycket denna titel betyder för Leicester City FC.
