Bank: Ett spjut rakt in i hjärtat på en svensk dröm
När stridsyxorna begravts, när drömmarna kommit tillbaks, när vårt stora äventyr syntes oändligt – ett förbannat knä.
– Det känns så klart tråkigt, säger Janne Andersson.
Jo. Eller mer kärnfullt:
Zatan.
Man kan tycka vad man vill om Zlatan Ibrahimovic, man får tycka nästan vad man vill om Zlatan Ibrahimovic, men jag tror att vi alla kan vara överens om att det är tråkigt, trist, att det är satan så sorgligt.
En snart 40-årig ikon gör allt han kan för att slita sig tillbaka till det han älskar mest av allt, och det slutar med en lågmäld knäskada borta mot Juventus ett par veckor innan allt ska börja. En översträckning, eller vad det nu var. Ett spjut av iskall realism rakt in i hjärtat på en romantisk svensk dröm om att det aldrig är för sent.
Det är inte som att tecknen inte ringat in hela den här våren. Zlatan vred klockorna baklänges under sitt första år i Milan, han kom tillbaka till italiensk fotboll och spelade som om det gått en kvart sedan han lämnade Serie A. Det blev succé igen, det blev guldbollen igen… och när han väl bestämde sig fanns det bara ett steg till att ta:
Det skulle bli landslaget igen, en ny chans att göra det enda han inte riktigt gjort under en karriär som saknar motstycke i svensk historia. Han skulle leda landslaget genom en förtrollad mästerskapssommar.
Han har knän, tydligen
Det är klart att det var en dröm, kanske fåfäng. Enkelt skulle det inte bli, det fattade alla, men enkelt har aldrig varit Zlatans väg.
I en tid då fotbollen skickats in i maskinen, där allt mäts och matcher kokas ner i kvoter för expected goals, så har han varit något annat. Zlatan Ibrahimovic var världsmästare i unexpected goals, så varför skulle han inte kunna lyfta landslaget en gång till, ännu mer?
För att han har knän, tydligen.
Under våren de dykt upp, de där småskadorna som han i stort varit förskonad ifrån under hela sin fotbollsgärning. Det går inte att säga att det är ett resultat av att han åldrats, att hans kropp trots all träning inte klarar av riktigt lika mycket som den gjorde för fem år sedan – men det vore förstås sinnessjukt att låtsas som att det inte är en faktor att han fyller 40 i oktober.
Tre dagar innan Janne Andersson presenterar sin EM-trupp tvingas han skära bort den största pusselbit han har.
En av förbundskaptenens starka sidor, själva grunden i hans ledarskap, är att inte fastna i ukroni (om inte om, den alternativa historieskrivningen). Då var då, nu är nu, och sen kommer ett EM utan en solitär superspelare som ledare för det svenska anfallet.
Vad gör han av det?
Cyniskt skulle jag säga så här: Nu har han ett problem mindre.
Jag skulle i och för sig också säga så här: Nu har han hundra möjligheter färre.
Från poesi till prosa
Det är svårt att tänka sig en större game changer än när Zlatan Ibrahimovic dundrade in i landslagsbilden igen. Ett sammansvetsat kollektiv skulle börja förhålla sig till en egen himlakropp med eget kraftfält. Ett lag som baserat mycket av sin spelidé på stenhårt arbete från anfallare ner till mittback, och ett dunderetablerat 4-4-2 skulle formas om utifrån att man hade en mer stationär anfallstyp i startelvan.
Allt vore enklare utan Zlatan, utom att vinna fotbollsmatcher.
Kvalmatcherna under våren har ju visat att det fungerar, även om det inte finns något facit på att det skulle göra det mot tuffare motstånd. Nu slipper de undra och värdera det, det blir ett steg tillbaka till en spelmodell som burit landslaget i fem års tid, oavsett om motståndarna hetat Moldavien eller Italien.
Sverige kommer att gå in i EM som Sverige igen, med två slitande anfallare men utan en anfallare som kan göra allt av inget; från poesi till prosa. De hade köpt in sig på en dröm, nu får de dra på sig blåkläderna och göra samma sak som de brukar. Utan en av världens bästa straffområdesspelare, utan en stjärna att skrämmas med, utan en kravställare som kan stirra sönder vilken motståndare som helst.
Jag lider med honom
Vi får se hur det går med det, det har gått bra förut.
Framför allt får vi se hur det går med Zlatan Ibrahimovic. Ingen som känner honom tror att det här är slutet på karriären, men det är definitivt en smäll i ansiktet på en 39-årig fotbollsikon som vill skriva sitt eget sagoslut. Det är orättvist, oändligt sorgligt.
Jag lider med honom, och jag sörjer ett EM som inte blev. Och om ett och ett halvt år väntar ett VM-slutspel som en hägring, om kroppen håller och stjärnorna står rätt.
Vågar vi hoppas på en sista chans att få en sista chans?
Det skulle så klart kännas tråkigt annars. Eller vad man nu ska säga.