Bank: En definierande kväll för hela det här bygget
KATOWICE. Man ser bomberna, man ser ett problematiskt VM, men sänker man blicken kan man se en framtid som är både gul och blå.
Man ska bara ta sig dit först.
Sverige har ett par anfallare som kan välta världen. Det här är kvällen när de behöver visa att de har ett anfallspar.
Det första jag hör i incheckningshallen på Arlanda är ett utrop för Qatar Airways flight till Doha. Det första jag märker i Krakow är att motorvägen mot Katowice ramas in av elljustavlornas gulblå flaggor. Det första jag ser från hotellrummets fönster är flyktingmottagningstälten utanför tågstationen. Det första jag hör i taxin till Slaski-stadion är Alphavilles Forever Young.
Här är vi. Are you going to drop the bomb or not?
Fyrtio mil väster om Lviv där bomberna redan faller, två timmar från VM-slutspelet i Qatar, och redan under matchen mot Tjeckien stakade jag mig i själva språket. Den vanliga fotbollsterminologin dög inte, den drunknade i något slags hypersensitivitet: det var inget krig om mittfältet, det var inte missiler som Michal Sadilek skickade in med sin frisparksfot, det var inga bomber i startelvan.
Spelas fortfarande fotboll
Men de sjunger i skyddsrummen i Kiev, stå-upp-komikerna i Ukraina fortsätter sända ut sina youtube-shower från sina hotade hem, och det spelas fortfarande fotboll, för att motsatsen vore ännu mer fruktansvärd.
I lördags sjöngs Beethoven på gator och torg över hela Polen. Romfördraget, embryot till EU, fyllde 65 år, polacker stämde upp i EU-hymnen An die Freude, hymn till glädjen, på både polska och ukrainska.
Och så de små frågorna:
Kan Sverige ta sig härifrån till VM?
Bakåt är statistiken rent sensationell, det finns inget lag som slagit Polen lika ofta här (Sverige har vunnit de sju senaste tävlingsmatcherna mot Polen, tre raka kvalmatcher i Chorzow). Jag har sett Sverige kvittera ut en EM-biljett här, jag har smugit förbi nazi-ultras och kravallpolis före en match mellan Polen och Ungern, men det räcker med att kliva in på den vackra, nya Slaski-stadion för att inse att det där är minnen från en annan tid.
I kväll handlar det om framtid.
Janne Andersson ska byta ut eller skyffla om i tre fjärdedelar av sin backlinje, han har brottats med Albin Ekdals fysiska status, och han ska formera ett anfall som kan hitta revorna som finns i Polens man-man-viktade defensiv.
När Sveriges förbundskapten slog sig ner bredvid sin lagkapten Victor Nilsson Lindelöf på konferensrummets heltäckningsmatta i Chorzow sa han att han inte är rädd, längre, för att skyffla om på fler positioner än de han måste. Spelsättet sitter, idéerna är implementerade långt ner i truppen.
Om jag trodde honom? Att ordningsmannen Andersson skulle kunna byta personal på sex av elva platser när en VM-biljett står på spel? Att han skulle ge mittfältsnycklarna till Jesper Karlström, med en riktig landskamp under bältet?
Det gjorde jag verkligen inte.
Ett par strålande Karlström-minuter
Det här är en definierande kväll för Janne Andersson och Peter Wettergren, för Jesper Karlström, för hela det här bygget. De har valt att gå in i den med mod, med tydlighet. De litar på vad de sett i Ekstraklasa och under ett par strålande minuter i torsdags, de går på egenskaper och balans snarare än erfarenhet och räknar helt enkelt med att deras spelare är mogna uppgiften.
De vet vad de ska göra.
Kan de göra det?
Inför EM-matchen mot Slovakien förra sommaren skrev jag att det var dags att ställa klockan på ”Foppa Time”, att det var en match då det var dags för honom att axla alla de där löftena han staplat under fem års landslagsspel. Att bli den han måste vara. Han blev det, ni minns det. I kväll möter Sverige ett lag som gärna följer spelare, som blir som mest känsligt när ett anfallspar opererar i två riktningar, med rörelser och motrörelser, en som möter, en som går.
Deki Time? Isak Time?
Det är smått hisnande att läsa igenom en svensk landslagstrupp som räknar in Dejan Kulusevski, Alexander Isak, Robin Quaison, Jesper Karlsson, Mattias Svanberg och Anthony Elanga i sin offensiva arsenal. Det är klart att det vore trist med ett VM-slutspel utan Robert Lewandowski, men det vore förbannat tråkigt att inte få se utvecklingen i det här svenska laget också.
Bara tanken på den framtid som ligger och skvalpar i den svenska skvadronen är svindlande. Har jag glömt någon… just det: Zlatan Ibrahimovic, som lejonlikt släntrar runt i skuggorna. Alla vet att han bara behöver en sekund för att få kompassnålar att snurra, ingen vet hur många sekunder han får på planen i kväll.
Så, nej, vi har aldrig förr haft lika stor anledning att fantisera om fotbollsmagi och förtrollade ögonblick.
Anthony Elanga kan flyta förbi tre backar och bredsida in bollen, Zlatan kan volleyskjuta 2–1 från 40 meter, Alexander Isak kan trolla med sina bläckfiskben, Dejan Kulusevski kan allt.
Vägen till VM går genom ett rödvitt hav
Men i väntan på magi hoppas jag att vi får se ett anfallspar.
Dejan Kulusevski och Alexander Isak har båda haft sina otroliga ögonblick i landslaget, men de har inte varit självklara i just det där synkroniserade dra-isär-spelet som ett riktigt bra anfallspar är. På papper finns absolut inget som säger att de inte skulle kunna bli det – på samma sätt som Mattias Svanberg borde bli en mogen mittfältsgeneral – men de har inte varit det än. Ofta har det känts som att Robin Quaison (”vår tydligaste djupledsspelare” sa Andersson i går) kommit in med något som saknats när han väl fått spela.
Alexander Isak är 22 år, Dejan Kulusevski är 21, de kommer att bli ett pålitligt, briljant anfallspar.
Men i kväll behövs ett färdigt anfallspar. Quaison kommer att springa, Dejan Kulusevski måste göra det vi vet att han kan i två riktningar på en kant, Jesper Karlström behöver visa Polens landslag det han visat Polens ligaklubbar under en hel säsong.
Vägen till VM går genom ett rödvitt hav, förbi världens bäste nia, runt hundra sorters tvivel och frågor. På andra sidan gränsen finns en framtid och den kan bli både gul och blå.
Ta er dit. An die Freude.