Bank: Kulusevski fick en på gränsen till omöjlig utmaning
Publicerad 2022-12-27
Släpp ner en ung dribbler i världens tuffaste liga och be honom göra sig ett namn – jag har svårt att tänka mig något svårare än det.
Men det här är lätt:
Det finns mer än en halv miljon aktiva fotbollsspelare i Sverige. 2022 var Dejan Kulusevski från Vällingby bäst av dem alla.
Minns ni när svensk landslagsfotboll dansade och log? Det känns som en evighet sedan, men en magisk höstkväll på Friends Arena kändes det som att generationsväxlingen var klar, VM-platsen också. Sverige tog en historisk seger mot Spanien, en hel bataljon av ungt och spännande stormade fram.
Alexander Isak var en världsstjärna, Emil Forsberg var ännu bättre, Dejan Kulusevski härbärgerade både grovjobb och kreativitet i en och samma trippande kropp.
2021 stod dörren till världen vidöppen, 2022 slog den igen med full kraft.
Missad VM-plats, en nattsvart kväll i Polen, skador till höger och petningar till vänster. Annus horribilis är över, ett år präglat av trasiga kroppar, havererade teorier och spruckna drömmar.
Men ett bra år för en 22-åring från västra Stockholm.
De sa det aldrig öppet, men när landslagsledningen ville vikta om och bygga nytt, när de letade efter ett nytt sätt att spela, så handlade det i grund och botten om att hitta svaret på en enda fråga: Hur ska vi kunna få ut så mycket som möjligt av Dejan Kulusevski.
En nästan omöjlig utmaning
För de, vi, hela jäkla stora vida fotbollsvärlden hade ju sett vad det kan innebära.
Han fostrades i BP, och var överlägsen där. Han flyttade till Atalanta som sextonåring, för tidigt för de allra flesta men lagom för honom. En instinktivt hyperintelligent tonåring svarvades till medvetet fotbollsproffs i Bergamo och Parma, det var tydligt att han hade allt som krävs för att lyckas.
Men det är ju inte allt som krävs för att lyckas, det finns ganska många talanger som faller bort på vägen ändå. Under Max Allegri fick Dejan Kulusevski aldrig den där tydliga rollen som han behöver för att vara den bästa varianten av sig själv. Han fick spela överallt och ingenstans, till slut spelade han inte alls.
Ett år när landslaget brakade in i väggen stod Dejan Kulusevski därför inför en på gränsen till omöjlig utmaning. Han lånades ut till Tottenham i januari, skulle skolas in i ett system under en av världens mest krävande fotbollstränare, i världens förmodligen allra tuffaste fotbollsmiljö.
”Där är Premier League, vi tänkte att du skulle spela från start mot Kevin De Bruyne och Bernardo Silva och Pep Guardiola och gänget. Hur känns det?”
Och grejen med Dejan Kulusevski är inte bara att han klev in, tog plats, gjorde mål efter ett par minuter när Tottenham slog det som förmodligen är världens bästa fotbollslag. Grejen med Dejan Kulusevski är att det kändes alldeles naturligt.
Han blir inte nervös, han är alltid analytisk, ibland skenar han i väg i sin egen överambition – men han tvivlar inte på att han hör hemma, oavsett vilken miljö han hamnar i. När han som nittonåring togs ut i a-landslaget var han inte där för att presentera sig och se och lära, han sa att han ”blev chockad” när han inte fick spela från start. Det handlade om ett drastiskt sätt att uttrycka sig, men lika mycket om ett sätt att vara. Inte kaxigt (det är han inte), bara övertygat. ”Där är planen, nu börjar matchen, var ska jag spela?”
Jag ska erkänna att jag följt honom lite mer än jag följt någon annan svensk landslagsspelare det senaste året, eller – jag har följt honom mer än jag någonsin följt någon landslagsspelare. I princip har jag sett varenda match han spelat, eftersom han kom att spela i det lag jag levt med i mer än 40 år. Det var länge min övertygelse att jag inte ville se svenska spelare spela för Spurs, eftersom det på något sätt skulle korta avståndet till en av få fantasier jag har om fotboll. Om en kille från Vällingby (eller Habo) drar på sig den liljevita tröjan skulle det på något sätt kunna förta lite av magin.
Men det visade sig inte vara något problem, den här gången.
Dejan Kulusevski blev inte en Tottenham-spelare vilken som helst. På ett par veckor hade han gjort sig nästan omistlig, när han gick skadad några veckor under hösten var det tydligt att något fattades i laget. Richarlison värvades in för obscena summor, och det var väl bra – men i miljön runt Tottenham undrade alla ändå när ”Deki” skulle komma tillbaka.
Vilka förtjänar att knyta hans skor?
Under Antonio Conte fick han en extremt utmejslad roll som handlade om stenhårt arbete och fritt mandat att ta med sig bollen mot straffområdet, utmana, hitta luckor. Det har passat honom, det har passat Conte, det har passat laget. Han har gjort mål, spelat fram till mål, legat bakom mål, och samtidigt gjort ett hästjobb defensivt.
Guldbollen? Beslutet var juryarbetets motsvarighet till att peta in en boll i öppet mål från en halvmeter.
När Tottenham spelar 2–2 mot Brentford på annandagen, i omstarten efter VM-uppehållet, är Kulusevski inte på något sätt exceptionell. Han är avgörande ändå. Riktningsförändringarna är så balanserat blixtrande att det inte finns så många konkurrenter till honom i det momentet ute i den stora fotbollsvärlden. Här räcker det till att hitta en öppning ner mot kortsidan ur ingen vinkel alls, ett distinkt inspel som Pierre Emile Højbjerg kan skicka in i kvitteringen på.
Inget märkvärdigt, bara en låst dörr som dyrkats upp på ett helt normalt Deki-sätt.
På många sätt brottas svensk fotboll med flera frågor om talangutveckling, kring hur man ska maximera förädlingen av sina resurser. Ibland kan jag få för mig att Dejan Kulusevski är lösningen på ekvationerna. Lust och spontanfotboll? En stöttande familj? Kompetenta ungdomstränare i en konkurrensutsatt miljö? Nästa steg i en internationell plantskola? Att välja spel för Sverige i stället för Nordmakedonien? Att härdas i olika kulturer?
Inte för alla. Men för Dejan Kulusevski har varje steg liksom känts självklart.
När han viker av från en matchplan har jag kommit på mig med att bli besviken på honom, eftersom han är så välformulerad i sina analyser, så självmedveten och intelligent. Gör han fel så har han en grundad teori om varför, gör han rätt så är han nästan omöjlig att stoppa.
Inget säger att han inte kommer att bli bättre på att vara precis så här bra ännu oftare framöver.
När Dejan var liten var hans enda riktiga svaghet att han var dålig på att knyta skorna. Nu är han stor, nu är han bäst i Sverige, och frågan är vilka yttrar i Premier League som ens förtjänar att knyta hans skor.
