Bank: Behöver inte ens sina mittbackar för att försvara bäst av alla
Bank: ”Det här var väldigt intressant Djurgården”ÖSTERSUND. Östersund har ägnat vintern åt att charma hela Europa. Djurgården har ägnat vintern åt att bli Sveriges tätaste fotbollslag.
Se på sjutton:
De behöver inte ens sina mittbackar för att försvara bäst av alla.
Hur vet man att en klubb inte varit med tillräckligt länge i allsvenskan för att ha lärt sig reglerna?
Ett par minuter före en premiär vill speakern på Jämtkraft Arena ”passa på att hälsa Djurgårds-klacken hjärtligt välkommen till Östersund och Jämtland” och får applåder till svar från hemmapubliken.
Östersunds FK har inte en längre historia än att de kan välja att vara annorlunda på sitt sätt.
Solen låg på, snövallarna steg som sockervadd runt knutarna, knattesupportrarna i ”the Younglings” (jag tyckte de sa ”the Yung Leans” först, det hade varit spetsigare) kom in med rödsvarta flaggor.
Östersund har farit Europa runt och skurit ner skalper mest hela vintern, nu ska de fortsätta i allsvenskan.
Och. Det. Är. Inte. Enkelt.
Ett par timmar före avspark sprang jag på Özcan Melkemichel, Dif-tränaren, utanför spelarhotellet. Han stod där med sin cigarett, med solen i ansiktet, och mådde ganska bra. Lite orolig kanske, eftersom han visste att han skulle få klara sig utan båda sina ordinarie mittbackar, men också rätt trygg i vetskapen att han under de senaste månaderna fixat ihop vad som antagligen är Sveriges mest frustrerande motståndare.
I fjol handlade Djurgården om platsskiften och Kim Källströms allsmäktiga quarterback-spel.
I år handlar Djurgården om positioner, ytor, följsamhet.
Det var intressant att se dem stänga ner AIK i cupen, men det var ett väldigt trubbigt AIK. Det här var ett Östersund som har en verktygslåda full av redskap, som vet hur man flyttar boll snabbt och som är urstarkt på sitt jämtländska konstgräs.
ÖFK aktiverade Brwa Nouris dynamofot, lät Sema och Aiesh testa på två kanter. Islamovic droppde från anfallet, Gero tryckte ifrån och…
…Djurgården bara följde med.
Danielson–tvivlen 1–0
De stod där de stod, sjönk ett par meter när det behövdes, flyttade över i sidled när det behövdes. ÖFK var snabbt, men inte snabbt nog. Någon enstaka gång vände Ronald Mukiibi fint i sidled, någon gång kom Sema eller Aiesh ner på kortlinjen – men varenda gång slöt sig det här blåblå kollektivet som ett retat ostron.
Och så fick de ett enkelt mål för besväret. En hörna som så småningom singlade in, tog vägen via Sotirios Papagiannopoulos huvud och fram till Marcus Danielson som styrde in 1–0.
Så mycket för den backkrisen.
Jag ska erkänna att jag aldrig riktigt fattade varför Marcus Danielson valde Djurgården. Här hade vi en spelare som gjort så mycket bra i giffarna, som borde ha en hel del att välja på, men som glatt signade upp för jobbet att vara mittback i ett lag där Jonas Olsson och Jacob Une Larsson rimligen kommer att prenumerera på startplatserna.
Danielson–tvivlen 1–0.
Offensivt har Djurgården också sina idéer, men allra bäst är de när de vinner bollen högt och kan låta Tino Kadewere och (framför allt) Kerim Mrabti spinna loss sin kreativitet.
Ett meddelande till allsvenskan redan nu: Dif kommer inte att behöva så många chanser så länge som de försvarar sig så här.
En symbolsekvens, från första halvlek: Ken Sema semiförnedrar Felix Beijmo och kommer loss på väg mot kortlinjen – när Haris Radetinac rusar hela vägen hem, fläker sig fram och glider ut bollen till hörna.
En symbolspelare, från båda halvlekarna: Fredrik Ulvestad, som jag redan hunnit bli väldigt förtjust i.
Han syns ju knappt, men fråga Saman Ghoddos om han märktes här. Ulvestad äter ytor och spelvägar som en Pacman.
Dif åker hem med försvarsmurar & nollor intakta
I Europa League fick Ghoddos löplägen mot utspridda försvar. I allsvenskan sprang han in i en elak norrman med en blå massa runt. Djurgården hade ett par chanser att avgöra matchen efter paus, ÖFK tragglade vidare med det där anfallet som har så många kvalitéer men som inte är så direkt eller box-starkt alla gånger. Dino Islamovic droppade, Alhaji Gero spelade felvänd, och det var väl egentligen först när Graham Potter skickade in Jamie Hopcutt och lille Frank Arhin som han fick spelare längst fram som ville ännu längre fram.
Så Östersund pressade, Djurgården sjönk, Hopcutt sköt, Isaksson höll nollan, och Marcus Danielsson ordnade en vinst på en arena där Galatsaray, Paok och Hertha fått stryk.
I paus valde ÖFK fint att spela Jerry Williams, en Vintersaga. De försökte med alla verktyg de har, men när allt var över var det Marcus Danielsson och Niklas Gunnarsson som stod här i kylan och bugade sig framför den uppresta djurgårdsklacken.
Dif åker hem med försvarsmurar och nollor intakta. Och i Östersund rullade det stora vemodet in.
Fotbollsbibeln – allt om säsongen 2018 – i butik nu!