Safari – en resa som heter duga
Uppdaterad 2011-03-11 | Publicerad 2009-10-07
Erik Niva om försvararen som kom från ingenstans
BASEL. Han är försvararen som utan förvarning tar sig upp i anfallet.
Han är hackkycklingen som stoppar Cristiano Ronaldo.
Han är autografjägaren som plötsligt får spela med Zlatan.
Han heter Behrang Safari, han kom från ingenstans och han är Sveriges nya vänsterback.
Det var en sekvens i träningslandskampen mot Finland.
Vänsterbacken Behrang Safari höll sig framme och avslutade ett anfall, nickade med egna ord ”fantastiskt högt över”.
Inget konstigt med det, förutom att högerbacken Mikael Nilsson redan givit sig ut på offensiva äventyr.
Och enligt en av de orubbliga grunderna i det svenska landslagets spelsätt är det bara en ytterback som ska följa med framåt.
–?Efteråt sa Micke Nilsson till mig att han också var i straffområdet. Han såg mig
flyga in, och tänkte: ”Vafan, står vi båda här inne nu? Vad är det som händer”.
Vad är det som händer?
Jo, Sverige har fått fram en vänsterbackstyp vi aldrig tidigare haft.
Behrang Safari flyttade ut i proffslivet förra sommaren.
Han hade knappt ens hunnit checka in på hotellet innan han stötte ihop med en bekant kille i lobbyn.
Cristiano Ronaldo.
Han var i Basel för att spela EM, och hans portugisiska landslag bodde på hotellet.
Fyra månader senare skulle Safari komma att markera ut honom i en VM-kvalmatch på Råsunda.
–?Det hade jag inte en tanke på då, kan jag säga.
En bit in på proffsäventyret verkade det stora genombrottet nästan ännu mer avlägset.
–?Vi hade en tränare, Christian Gross, som var mycket speciell. Jag har aldrig varit så rädd för en tränare. Gjorde man bara någon dålig grej så fick man höra det. När jag kom som ny behövde jag inte ens vara inblandad i situationen för att få höra att det var mitt fel. Jag hade många riktigt tunga perioder då jag bara kände: ”Vad händer? Jag får all skit”.
Några få dagar innan Safari åkte till Sverige för landslagssamlingen inför Portugal-matchen spelade Basel mot Grasshoppers.
Motståndarna var Christian Gross gamla klubb, och de tog ledningen efter ett misstag av Safari.
–?I halvtid kom han fram till mig: ”Du, vad gör du här? Varför köpte vi dig? För att du ska göra såna missar? Det där gör du aldrig om”. Då var jag nog på gränsen till att bryta ihop. Jag tänkte: ”Fan, jag kan ju inte gå ut och spela andra halvlek nu”. Då kände jag … okej, det är det här som är att spela i Europa.
En enda gång hade Safari varit med i en av landslagets tävlingsmatchtrupper före nyckelmatchen mot Portugal.
Då hade han blivit blixtinkallad eftersom ”Chippen” Wilhelmsson var skadad, och fått se båda matcherna från läktaren.
–?När jag blev uttagen igen tänkte jag bara: ”Okej, nu ska jag in och sitta på läktaren igen”. Jag kom dit, var okej på träningarna, det var inte mer med det?…? Men så satt man där på laggenomgången. ”Okej, det här är laguppställningen”. Jag började väl kolla någonstans längst upp?… Zlatan? …Och så ser man: ”B. Safari”?… Ögonen höll på att ramla ut. Jag tänkte: ”Vafan händer här? Jag har varit på läktaren, och nu ska jag plötsligt in i startelvan”. Och sedan började jag svettas, sedan kom nervositeten. Det slutade med att Daniel Andersson fick lugna ner mig.
Safari landade på fötterna.
Cristiano Ronaldo kom ingenstans, Sverige höll nollan och vår nye vänsterback hade tagit sitt första stora landslagskliv.
Under den här hösten har han tagit några till.
Både mot Finland och Ungern har han tillhört lagets allra bästa spelare – och han har gjort det genom att spela ett offensivt ytterbacksspel som vi knappt någonsin tidigare sett i landslaget.
–?I början var skillnaden att man fick hålla sig lite. I klubblaget var hela kanten min, jag fick springa hur jag ville – men det kunde man inte göra i landslaget. Men nu på senare tid känns det som att har blivit lite friare, att man får komma upp lite mer. Nu säger förbundskaptenerna till mig: ”Okej, Berra. Tuta och kör på kanten”. Okej, då gör jag det. Men Portugal hemma i första matchen sa de ju inte direkt: ”Tuta och kör”. Då var det mer: ”Du har den här spelaren. Håll ett öga på honom, och finns det en chans är det okej att du kommer upp”.
Sedan är det som om Safari kommer på sig själv.
Där hans föregångare Erik Edman beskrevs som ”en förprogrammerad robot” av sin tränare Martin Jol fungerar Safari på ett annat sätt.
– Förbundskaptenerna kan säga lite vad som helst – det är ju jag som spelar. Det är jag som ser situationerna, och får ta egna initiativ. De står ju inte där bredvid och säger: ”Nu kan du gå”, utan man får känna av det själv.
Förbundskaptener i all ära, men Behrang Safari har inte vuxit upp med en dröm om att träffa Lars Lagerbäck.
Däremot har han länge längtat efter Zlatan Ibrahimovis autograf.
När han fick chansen så bunkrade han upp rejält.
–?Oj?…?I början var det en hel del. Zlatan tröttnade lite på mig. Först var det en, två tröjor. Sedan var det en massa idolkort. Först sex, sju stycken, sedan sex, sju stycken igen. Han sa: ”Vafan ska du ha de här till”. Jag bara: ”Jag vet inte”. Men det var min lillasyster som ville ha, och så vänner med stort fotbollsintresse som har Zlatan som favorit.
Du har väl också haft honom som idol?
–?Ja, det har varit så ett bra tag, så jag förstår ju hur de känner. För mig var det väldigt speciellt att träffa honom för första gången. Tidigare såg jag upp till honom som fan, hur han kom från Malmö och tog sig ut. Men nu har det blivit lite skillnad när jag har spelat med honom. Det måste ju bli det. Jag kan ju inte fortsätta hänga efter honom hela tiden, även om jag fortfarande ser upp till honom som fotbollsspelare.
För Safari är det självklart att Ibrahimovic nu hamnat i Barcelona.
Klart att världens bästa spelare ska spela i världens bästa lag, liksom.
Och att Barcelona är bäst av dem alla, det kan Safari intyga.
Han stötte på laget i förra höstens Champions League-spel.
–?De första tio minuterna hemma mot Barça blev jag chockad. Jag kände: ”Fan, vilken stor skillnad det ändå är på spelare och spelare”.
–?Det var så stor kvalitetsskillnad på varje tillslag, varje bollmottagning. Ibland kändes det som att de sköt bollen mot varandra, och att bollen sedan ändå bara dog vid fötterna. Det kändes som att tio man sprang runt i vårt straffområde hela tiden, men när vi sedan kollar på målen på video efter matchen ser man att de hade tre spelare där vi hade sju försvarare. Ändå gjorde de vad de ville. Man tänkte bara: ”Hur gick det här till”:
Behrang Safaris familj flydde från krigets Iran när han var två år gammal.
Det händer att han stannar upp och funderar över vad som hade hänt om de inte hade flyttat.
–?Självklart tänker jag på det. Och man har ingen aning. Fotboll hade jag antagligen inte spelat. Hade jag ens levt?
Rhen flyter stilla genom centrala Basel.
Behrang Safari tittar ut över floden och reflekterar över en oerhört händelserik tid.
För bara några få år sedan var han en skadad högerytter i Malmö FF. Han hade aldrig gjort en enda pojk- eller juniorlandskamp, och funderade så smått på att försöka slå sig in i det iranska landslaget.
–?Det var lite snack om det. Jag kände att det kanske vore lättare att slå sig in i ett persiskt landslag, och jag pratade med någon runt det iranska
U21-landslaget om det. Men det blev aldrig mer än: ”Vi håller kontakten så får vi se”.
Och om jag i det läget hade sagt att du skulle vara ordinarie vänsterback i det svenska a-landslaget, hösten 2009?
–?Jag hade väl nästan trott att det var ett skämt. Det har gått snart framåt från det att jag började spela vänsterback i Malmö. Jag är lika chockad som dig. Många gånger har jag stannat upp och frågat mig själv: ”Vad hände här?”.