”Jag blev en fel människa”

Johan Flinck

Mutumba om hur han snackade sig ur fängelse, kärleken till AIK och varför han tatuerat in Rinkeby i ansiktet

För 4,5 år sedan fick han sparken från AIK, kom i fel sällskap hemma i Rinkeby och var nära­ att hamna i fängelse.

Nu är han klubbens hetaste spelare, har tatuerat in Rinkeby i ansiktet och är en av allsvenskans mest underhållande spelare både på och utanför planen.

– Före varje match ber jag till Gud att bara njuta­ av showen, säger Martin Mutumba i en öppenhjärtig intervju med Sportbladet.

helskärm

2003 satt jag på Karlberg och intervjuade en 17-åring från Rinkeby som nyss börjat träna med AIK:s a-lag.

Sportchefen Peter Kisfaludy gick förbi, pekade och sa: ”där har du AIK:s framtid”.

Nu sitter jag här på Karlberg igen och Martin Mutumba är AIK:s framtid – igen.

Men det har runnit mycket vatten i kanalen utanför sedan dess.

Det blev tio inhopp, ingen match från start, i allsvenskan för Mutumba då.

I november samma år ställde han, utan AIK:s vetskap, upp i en inomhusturnering och bröt benet.

När han kom tillbaka på hösten hade han tappat passionen för fotbollen, fick sparken från klubben och hans värld rasade samman.

– Jag har inget liv utan fotbollen, ingen identitet, berättar Mutumba.

Hans talang – passionen

Många har beskrivit honom som en extrem bolltalang. Men knappast något kan vara mera fel, berättar AIK:s sportchef Björn Wesström, som följt Mutumba­ ­sedan han var 14 år.

– Hans talang är passionen för fotboll och viljan att träna. Spela mot honom i pingis och du slår honom utan racket, alltså med bara handen.

Mutumba själv håller med:

– Jag var sämst i alla andra idrotter. Och jag var inte bäst i fotboll när jag var mindre. Jag var inte ens snabb.

Men han hade viljan.

– Jag tänkte att om jag ska bli som Ronaldo, som ­alla ville bli på den tiden, måste jag träna stenhårt. Jag sprang mycket i trappor, upp från bottenvåningen till sexan där vi bodde och så hissen ner. Om och om igen... med vikter på benen. Grannarna öppnade dörren och undrade vad fan jag höll på med.

– Jag brukade också säga till ungarna att ni får en tia om ni räknar hur mycket jag trixar till. När jag var 14 år trixade jag till 4000.

Han hade bollen med sig precis överallt.

– Jag brukade komma ombytt till träningarna när jag började i AIK (1999) för jag kom ändå med bollen från tunnelbanan.

Men hösten 2004 lade Mutumba undan bollen och ville inte ens titta på fotboll.

Han hamnade snett hemma i Rinkeby.

– Jag började hänga med fel människor och blev själv en fel människa.

Han hamnade inför rätta för misshandel.

– Jag riskerade fängelse. Men när jag berättade om min passion för fotbollen fick jag en andra chans och de dömde mig till samhällstjänst. Efteråt sa min advokat att hon ju inte behövt säga något alls, att jag skötte allt snacket själv.

Mutumba bestämde sig, 19 år gammal, för att lämna Stockholm och Sverige och hamnade i finska ­Inter Åbo, där han stannade i tre år.

– Varje match hoppades och trodde jag att AIK skulle sitta där och titta på mig. Det fanns bara ett mål: att komma tillbaka till AIK. Men jag hade ingen kontakt med dem.

Inför förra säsongen hamnade han i Väsby hos Mikael Stahre, som tränat Mutumba som junior.

– Så i höstas ringde Ola Andersson och det var samtalet jag väntat på i fyra år. Jag har aldrig varit så glad. Jag började köra försiktigt med bilen och slutade lira hemma på gården. Den här gången skulle det inte få gå fel.

Men nu har Mutumba börjat lira spontanfotboll hemma i Rinkeby igen.

Spelar på plastgräset varje dag

– Det finns inget skönare än när man kommer tillbaka från matcher som mot Halmstad och Kalmar, och går ut och spelar på plastgräset där jag bor och alla barnen säger ”du gjorde inga tricks i matchen, du var mycket bättre förut”.

– Jag brukar lägga bollen på nacken och så får den som lyckas få ner den en tia. Det kan vara 50-60 ungar som försöker.

Han berättar att han spelar på plastgräset varje dag.

– Det är okej för Micke och AIK så länge jag kommer lika utvilad som de andra till träningarna.

Martin, vars föräldrar är från Uganda, bor kvar hemma hos sin mamma och delar rum med sin yngre bror.

Det är Martin som försörjer familjen.

– När jag började i AIK förra gången så slutade pappa jobba. Men när jag sedan fick gå från klubben blev det svårt ekonomiskt och då fick vi flytta till en mindre lägenhet. Då var det ingen Canal plus och slut med fläskkotlett på fredagarna.

Pappan flyttade till England.

– I Uganda tror man att man tjänar mer pengar i England.

Pappan är kvar i England men nu är det Martin som försörjer familjen i Rinkeby igen.

Det låter tufft att behöva försörja sin mamma och syskon?

– Jag älskar den pressen. Man är fett glad när man kommer hem med lönechecken och köper en ny tv till sin mamma eller lite nya skor till sin lillasyrra.

Han älskar också sitt Rinkeby.

– Man ska vara stolt över att man kommer därifrån, mannen. Det är sådan gemenskap där, sådan kärlek där. Det skrevs i tidningar förr att jag var Rinkebys ansikte utåt och så föreslog en kompis till mig för 1,5 år sedan att jag skulle tatuera in Rinkeby i ansiktet.

Mellan ögat och tinningen står det ”R-by”.

– När folk ser Martin Mutumba ska de tänka ”det där är Rinkeby, det där är vad Rinkeby står för – passion för fotbollen”. Folk ska inte tänka på den andra sidan av Rinkeby – den kriminella.

”Jag svek AIK”

Han menar att han fortfarande håller på att betala tillbaka till AIK.

– Jag svek AIK. Mina fyra år utanför AIK, för att sedan komma tillbaka till klubben och hjälpa dem, är mitt sätt att säga förlåt.

Han har inga proffsdrömmar.

– De som känner mig väl vet att det ultimata för mig är att spela i AIK.

Med sådana uttalanden och sin publikfriande spelstil har inte AIK-fansen några problem att förlåta Mutumba, som startat båda matcherna i allsvenskans inledning och stått för en assist.

Och showen är viktig när 23-åringen från Rinkeby spelar.

– Folk har ju betalt för att se mig spela.

I omklädningsrummet just före avspark sjunker katoliken Mutumba alltid ner på knä och ber.

– Jag ber för att jag ska göra mitt bästa, att det ska gå så bra som möjligt... och sist men inte minst — att Gud bara ska njuta av showen; att han ska kolla ner och se att den där killen är speciell.

Och ska få komma till himlen?

– Precis, genom vip-porten (skratt).