Erik Niva: Den här gången är det inte världsmästarna vi ska möta

Erik Niva

MADRID. Arenan är överväldigande, motståndet guldskimrande – och vi ska strunta totalt och fullständigt i allt det där.

Många lag förlorar på Bernabéu innan matcherna ens börjar, men den här gången ska inte Sverige möta världsmästarna.

Den här gången ska vi utnyttja sprickorna i ett spanskt landslag som inte varit såhär sårbart på mer än ett årtionde.

If you can make it here, you can make it anywhere.

Visst finns det ännu större arenor och visst finns det spelplatser med ännu längre traditioner – men det finns baske mig ingen lika imposant fotbollsarena som Estadio Santiago Bernabéu i Madrid.

Det finns ingenting de här läktarna inte har sett.

Både VM-finalen och EM-finalen har spelats här. Fyra Europacupfinaler och tamejtusan till och med sydamerikanernas Copa Libertadores-final.

Det finns ingenstans där kraven är lika höga.

Kan bua åt allt och alla

Jag har hört den här publiken vissla åt Zinedine Zidane. Jag har hört den bua ut såväl den brasilianske som den portugisiske Ronaldo.

Egentligen spelar det ingen större roll om du är hemma- eller bortaspelare, om du är klädd i Real Madrid-vitt eller landslagsfärger – ifall du har en dålig dag eller bara inte bottnar i uppgiften så märks det tydligare här än någon annanstans.

Från planen upp till läktartaket är det 46 meter, mer än sju världsrekord i stavhopp. De gånger jag själv stått på innerplan nere vid sidlinjen har jag upplevt att himlen liksom försvunnit ovanför mig, att de tajta, branta läktarna slukat precis hela synfältet.

Det är lätt att drunkna här, att sugas in i virvlarna och gå under.

Alldeles för ofta har jag också sett lag som varit alldeles för medvetna om allt det här – lag som kommit hit undergivna och förlustklara innan matcherna ens börjat.

Både Real Madrid och det spanska landslaget får regelbundet gratissegrar eftersom motståndarna varit för imponerade för att ens försöka.

Här ligger den svenska utmaningen – och här ligger även den svenska möjligheten.

Blev totalt överkörda

Senast vi var här förlorade vi med 3–0 efter just en sådan där underkuvad mössan-i-handen-insats som fick en att undra varför vi överhuvudtaget bemödat oss med att åka hit.

Men då mötte vi i alla fall Xavi och Iniesta och David Silva, och ett lag som stod på tröskeln till en av de mest dominanta perioder som landslagsfotbollen överhuvudtaget skådat.

Det laget finns inte längre – och det ska vi vara väldigt medvetna om.

När jag hör det blågula snacket inför den här matchen hör jag prat om ett rykte i minst lika hög utsträckning som jag hör beskrivning av en verklighet.

Det är som om ingenting har hänt och förändrats, som om Spanien fortfarande kan förlita sig på att några Barcelona-knattar tar tag i bollen och sedan inte släpper den ifrån sig förrän de är klara.

I själva verket är det här det mest sårbara spanska landslaget på mer än ett årtionde.

De är fortfarande kvar i en generationsväxling, och det är oklart vart den egentligen kommer att ta dem. Just nu har de ingen självklar spelidentitet, inget dominerande klubblagsblock, inga nya världsstjärnor och faktiskt inte ens någon operativ förbundskapten.

På grund av familjeskäl har Luis Enrique saknats i snart tre månader, och även om han följer träningarna på videolänk och ger sina synpunkter i en WhatsApp-grupp bidrar hela situationen till ett luddigare landslagsläge.

Naturligtvis är Spanien ändå stora favoriter.

Kan knipa en poäng

En elva med Sergio Ramos, Sergio Busquets, Jordi Alba, Marco Asensio och David De Gea är såklart starkare än den svenska motsvarigheten, och det är fullt möjligt att det blir 3–0 den här gången också.

Men i så fall ska de i alla fall behöva spela för det, i så fall får de allt lov att vara bättre än de har varit hittills under den här ombyggnadsperioden.

Inför den här typen av matcher finns alltid risken att det ligger lite för mentalt nära att acceptera en förlust för att – jaja – det var ju Spanien och – jojo – det var ju på Bernabéu och – nänä – det var ju ändå inte här och nu som EM-biljetten skulle säkras.

Janne Anderssons landslag brukar inte agera så, och egentligen finns det väl ingen anledning att misstänka att de skulle börja nu.

Presterar de bara som de gjorde mot Frankrike borta eller mot Italien borta eller mot Tyskland i VM tror jag verkligen att det blir poäng här också.

Matchen blir ju ett sjusatans test för framförallt Filip Helander och Pontus Jansson, men det är verkligen ingenting som är förlorat på förhand här.

Det är inte här som EM-ödet ska avgöras?

Beror väl på. Förlorar vi så ser läget fortfarande behagligt ut, det stämmer, men tar vi poäng så kan vi mer eller mindre börja boka biljetter till gud-vet-var.

Santiago Bernabéu-stadion tolererar inte det tveksamma, det svajiga, det mediokra eller det misslyckade. Det är faktiskt ett väldigt bra läge att påminna hemmaspelarna om det.