Niva: Italien får passa sig för att inte bli hela Europas nya favoritlag
MÜNCHEN. Italienska landslag är vana vid att vara bespottade, missförstådda, misstänkliggjorda.
Vinnare har de varit förr – men när var de senast älskade?
Om de inte filmar lite extra övertydligt framöver riskerar de nu att få den rätt ovana rollen som hela Europas nya favoritlag.
Äh, ni låter väl inte Ciro Immobile och hans fånerier överskugga allt det hänförande vi nyss fick se?
Det är bara att konstatera, bara att erkänna. Få andra saker i fotbollen är så medryckande som ett riktigt karaktärsstarkt, karismatiskt italienskt landslag.
Det är teatraliskt och det är dramatiskt - ett italienskt landslag utan överslag av känslor är inget italienskt landslag – men det är framförallt på allvar.
När alla de där känslorna koncentreras och kanaliseras ner i fotboll så går det bara inte att värja sig.
Varenda spelare investerar precis allt sitt engagemang i varje sekvens, varje situation – och trots att spelarna inte är särskilt starka blir de ett fysiskt lag, även om de inte är kvicka blir de ett snabbt lag.
Fascinerande i sin mångsidighet
Mer än något annat är de ett väldrillat lag.
Häromdagen var det intressant att höra Sveriges assisterande förbundskapten Peter Wettergren förklara varför Italien var det lag som imponerat klart mest på honom i EM, och ikväll var det härligt att se dem omsätta det i verklighet.
Italien är fascinerande i sin mångsidighet.
Med Chiellini och Bonucci kan de såklart försvara djupt under passager som kräver det. Med Jorginho och Veratti kan de spela possessionfotboll som knappt några andra. Men då bollhållaren alltid har flera villiga löpare framför sig skulle jag ändå säga att deras vilja och förmåga att spela framåtriktad, vertikal fotboll är ett tydligt kännetecken i laget som Roberto Mancini byggt upp.
Och så vinner de sina dueller; sina en-mot-en, en-mot-två eller en-mot-fyra-situationer.
Redan en bit in i första halvlek fanns en sekvens som liksom placerade in matchen i det härliga holmgångsfack där den sedan skulle bli kvar.
Den magnifike Kevin De Bruyne tryckte iväg ett skott som förmodligen hade vridit sig in i Gianluigi Donnarummas burgavel.
Men där i vägen? Giorgio Chiellini, snart 37 år gammal och hård som en satans stenstod.
Han täckte undan bollen med huvudet – förhindrade ytterligare ett av alla tusentals mål han stoppat – och sedan flinade han.
Kevin De Bruyne kunde inte låta bli att skratta, han heller, men när Chiellini sedan följde upp sitt varggrin med en spänd starkarm underströk han vem som vunnit duellen.
Det skulle komma fler. Över hela planen. Med och utan boll. Och Italien vann de allra flesta.
Nicolò Barella utmanade tre, dansade förbi och dräpte dit ledningsmålet. Lorenzo Insigne vände upp mot en hel backlinje, men vred bollen runt den innan den hunnit fram.
Expressloket Leonardo Spinazzola sprang tills han tyvärr inte kunde springa längre, och passade på att snuva Romelu Lukaku på ett tomt mål mellan 100-metersrusherna.
För så nära var det ju.
Kan ha varit en tillfällighet
Trots allt Italien gjorde rätt, trots alla tvekamper de vann lyckades de aldrig riktigt haka av en formidabel motståndare.
Detta Belgien hade kunnat bli världsmästare för tre år sedan och de hade kunnat bli Europamästare nu – men glansen i den gyllene generationen håller på att falna nu.
Kevin De Bruyne och Romelu Lukaku har blivit ännu bättre sedan 2018 – håller yppersta världsklass – men deras supportapparat har blivit äldre, gnissligare, skörare.
Elvan som gick in i den här matchen hade sammanlagt 852 landskamper på meritlistan, och det var nog några för många.
Kompany och Fellaini är redan borta, Vertonghen och Alderweireld lär snart följa efter och det är verkligen frågan om Eden Hazard någonsin kommer tillbaka.
Det var såklart kul att se 19-årige Jérémy Doku virvla runt – och Belgien kommer att fortsätta producera spelare – men det finns faktiskt fog för att misstänka att deras talangexplosion var minst lika mycket tillfällighet som någon metodisk hemlighet.
Ikväll föll det sig så att min läktarplats var belägen i den belgiska sektionen.
Det är ett vänligt och udda gäng – några hade släpat sig hit med avbildningar av Atomium på huvudet – men efter slutsignalen kändes det verkligen som att de sörjde en era snarare än en match.
De har trott och de har försökt både en, två, tre, fyra gånger. Mer än en semifinal har det aldrig blivit.
I andra änden av arenan jublade italienarna; unisont, emotionellt, extatiskt.
Några av dem har ju varit med länge, men det är ändå ett helt nytt gäng ute på ett helt nytt äventyr.
Det är spännande, vindlande, svindlande – och det visar inga tecken på att ta slut.
