Bank: Jag ber en bön för ett värdigt derby i kväll...

Simon Bank

Svenskt mästerskap? Stockholmsmästerskap? Eller något outsägligt sorgligt om Störda Män?

Vi får se.

I kväll, klockan 20.00 på Råsunda, möts AIK–Djurgården.

I en SM-final.

Niohundranittionio gånger av tusen kan man behöva förklara och förstärka fotbollsmatcher.

Inte den här.

AIK–Djurgården är en match på tusen; det är inte det största, men definitivt det mest laddade derby jag någonsin upplevt i Sverige.

AIK döpte säsongen redan från början, det här var året när de skulle ”vara överallt”. Det kan diskuteras – ett tag i somras, till exempel, var de ingenstans – men de senaste dagarna i Stockholm har både AIK och Djurgården varit just det. Överallt.

Derbyt har varit som något tjockt i luften, som skare under fötterna, som feber i ögonen på så många att det inte gått att värja sig emot.

Och det kunde väl fått stanna där? Med värdigheten i behåll?

Men längst bort i ena änden av febern, i masspsykosens allra svartaste, fegaste hörn finns våldet, hotet, hatet. Planer saboteras, vanliga fans blir hotade med våld, spelare utsätts för svins attentat kvällen före match.

Vi är många som vårdar febern, men den här spiralen snurrar åt fel håll.

En passion blir något sjukt i samma sekund som den begränsar andra – och hatet, hoten, våldet är de bästa argument som finns för alla som vill ha en ny, parfymerad fotboll med sittplats, kontroller och en ny sorts, skötsam publik.

Det vore en enorm förlust.

Så jag ber en bön för ett värdigt derby. Jag ber för rätt sorts galenskap på läktarna. Och, ja, på planen också om jag tänker efter.

Dif funderar mindre än AIK

Den som vill vinna derbyt måste kunna kontrollera två saker. Det ena är spelet, det andra är galenskapen. Det första är inte nödvändigtvis viktigast.

Träningarna i går sa väldigt mycket om vilka lag det är som gör upp på Råsunda. Siggi Jónsson drog inte i några bromsar alls, det var öppna grindar och spelare som inte funderade innan de spelade, sprang, smällde på.

Jag tror, på det hela taget, att Djurgården funderar mindre än vad AIK gör.

De har vunnit mängder av matcher under säsongen utan att spela särskilt bra. De har sprungit över lag sista halvtimmen, skrämt dem med ett direkt spel och hög fart. Spelidén är väldigt enkel, och därmed också ganska stryktålig.

Allt är annorlunda i AIK.

Rikard Norling och Nebojsa Novakovic höll igen i går, lät spelarna lufta sig lite och samla kraft. Lugnt och fint. AIK är ett tänkande lag, ett lag med ett större spel – och ett mer ömtåligt spel.

Jag antar att de kommer att ställa upp likartat i kväll, rent taktiskt. En balansspelare, ett trångt centralt mittfält. Djurgården har Mikael Dahlberg på topp och behöver inte så mycket utrymme för sitt spel – ett rakt uppspel och så strid om andrabollar kring öronen på Dulee Johnson.

AIK måste skaffa sig utrymme för sitt spel, det krävs mer av dem. Óbolo och derbykungen Valdemarín är både rörliga och starka, men de är inga perfekta targetspelare så AIK måste spela sig fram genom sitt mittfält.

Jag tror att de klarar det.

Inte i början, förstås, eftersom den första kvarten kommer att vara en explosion rakt i ansiktet på hela mittfältet. Det lag som får ihop mer än tre passningar i rad första fem borde få diplom.

Och sen?

Jag tror inte att Dif kommer att gå i baklås, de kommer att göra samma sak som de gjort hela året – men om AIK lyckas med sitt kommer de att förlora ändå.

En final, en match på tusen

AIK:s viktigaste spelare heter Wilton Figueiredo och är såld, men Djurgårdens viktigaste spelare heter Aki Riihilahti och har ont i vaderna.

Riihilahti hade varit värd allt i kväll, för han är galen nog för att skrämma och störa AIK tills de glömmer vad de skulle göra. Johan Arneng har andra kvalitéer, men inte de där. Den som är närmast är Mattias Jonson, men han är upptagen med andra uppgifter än att tugga AIK-mittfält.

När tempot sjunker bara en liten bit kommer AIK att kunna spela sig ur press, de kommer att sakna Kenny Paveys fart förstås, men Dulee Johnson kan hitta till Mats Rubarth eller Daniel Tjernström på kanterna. Djurgården kommer att sikta långt på Mikael Dahlberg, och resten är en fråga om väldigt tydliga matcher:

Kan Nisse Johansson spela oavgjort med Dahlberg i luftspelet? Ja, jag tror det.

Kan Kuivasto och Johannesson hålla fast Óbolo och Valdemarín när väl de genomtänkta uppspelen hittar fram?

Nja, jag är inte så säker på det.

Jag tror på AIK, men det var längesedan jag trodde att jag visste något om just den här säsongen. I kväll spelas det mest laddade derbyt i mannaminne, på andra sidan 90 minuter kan ett lag ha fått en stormvind i ryggen – och då ska det mycket till för att det laget missar ett SM-guld.

Det är en final vi går till i kväll, på ett Råsunda som kokar över.

En match på tusen. Jag hoppas så att den blir något att vara stolt över.